Västerländsk esoterism eller vad kyrkoherden gjorde när biskopen inte såg

”I have my alchemical laboratory in a cellar under my house where the Bishop cannot see it.”

William Alexander Ayton (i brev till Yeats, publicerat i Ellic Howes The Alchemist of the Golden Dawn, The Letters of Revd. W. A. Ayton to F. L. Gardner and Others 1886-1905)

Spiritistisk andefotografering

Den berömde franske fotografen Félix Nadar (Gaspard-Félix Tournachon) tog inte bara bilder av Baudelaire och Sarah Bernhardt, han tog också detta intressanta fotografi som avbildar ockultisten Albert de Rochas astralkropp.


de Rochas var i sig en fascinerande karaktär. Han lästes av och inspirerade Strindberg och var författare till verk med titlar som La Science des Philosophes et l'Art des Thaumaturges dans l'Antiquité (1882) och Receuil de documents relatifs à la levitation du corps humain (1897). Martin Lamm skriver följande om honom i Strindberg och makterna:

”Rochas, som bar titeln överste och var anställd vid Ecole polytechnique i Paris, hade gjort sig känd genom de hypnotiska experiment, varigenom han ansåg sig kunna återuppliva och vetenskapligt förklara en del uråldriga magiska procedurer. Hans huvudverk L´Extériorisation de la sensibilité omnämnes av Strindberg på flera ställen i Inferno och Legender och inspirerade honom till en skrift i samma anda ´Om själens irradiation och utsträckningsförmåga´, vilken först infördes i L´Initiation och sedermera intrycktes i Legender…”(82f)

Lamms bedömning verkar helt korrekt när han talar om de Rochas som en representant för den franska ockultismens mer ”vetenskapligt” färgade sida och kanske kan man se i Rochas teorier ett slags protoparapsykologi besläktad med en del av de tendenser som i Storbritannien t ex fanns inom The Society for Psychic Research.



Minst lika fascinerande som de Rochas är emellertid den genre som Nadars fotografi representerar, 1800-talets och det tidiga 1900-talets andefotografi. Fotografiet som uppfanns i sin moderna utformning bara några år före spiritismens födelse på 1840-talet absorberades mer eller mindre genast av den spiritistiska rörelsen. Andefotografering vann sedan bredare popularitet under det amerikanska inbördeskriget som hade samma stimulerande effekt på spiritismen som första världskriget skulle komma att ha. Kameran och dess löfte om objektiv och pålitlig observation och hoppet att den nya uppfinningen skulle kunna skåda in i världar som hittills endast sporadiskt varit tillgängliga för den mänskliga blicken gjorde den till ett utmärkt redskap för spiritismen.



Det typiska spiritistiska andefotografiet var ett porträtt av en levande person med en skugglik och otydlig mänsklig gestalt som framträder vid sidan av den porträtterade. Ofta var dessa otydliga gestalter döda släktingar till den levande personen på bilden och ofta hade de skapats genom dubbelexponering och var medvetna förfalskningar. Sådana fotografier framställdes av ett flertal kända specialister på området som William H. Mumler (1832–1884) och Édouard I. Buguet (1840–1901).



De spiritistiska andefotografierna förlorade sin popularitet under 1900-talets första decennier men som den amerikanske etnologen Daniel Wojcik påpekat utgjorde de föregångare till nya typer av övernaturlig fotografering som vunnit popularitet senare under 1900-talet (bl a katolska fotografier av Jungfru Maria).

Wojcik tolkar bland annat andefotografierna utifrån den spiritistiska relationen till 1800-talets teknologiska landvinningar och menar (som andra gjort före honom) att uppfinningar som den elektriska telegrafen och fotografiet gav ett slags psykologisk legitimitet till spiritismen eftersom det visade att det var möjligt att både se och kommunicera med människor som inte var fysiskt närvarande. Han menar också att det under 1800-talets mitt fanns en utbredd populär koppling mellan döden och fotografering och att denna koppling bland annat visade sig i seden att ta porträttbilder på döda familjemedlemmars lik. Sannolikt finns det inget annat fenomen som på ett så konkret sätt illustrerar förändrade inställningar i den moderna människans förhållande till döden som dessa bilder som troligtvis gör de flesta nu levande västerlänningar illa till mods på ett i det närmaste numinöst sätt.

Tillgängliga orakel

Efter att ha varit slut i bokhandeln ett tag går nu De kaldeiska oraklen att få tag på igen.

ockultistiska tidskrifter iii: den spiritistiska pressen

Ibland är det i det närmaste genant att påminna sig om hur små de rörelser och organisationer som brukar uppfattas som typiska exempel på det förra sekelskiftets ockultism faktiskt var – varken Golden Dawn eller OTO hade under sin första tid mycket mer än en handfull medlemmar och detsamma kan sägas om nästan alla av periodens ockultistiska ordenssällskap från BOTA till Fraternitas Saturni.

Det kan då vara värt att påminna sig om att det faktiskt fanns en rörelse som även om man utgår från de allra mest konservativa storleksbedömningarna var åtminstone tusen gånger större än Golden Dawn och att denna rörelse utövade ett betydande inflytande såväl på den miljö som gav upphov till de ovan nämna ordenssällskapen som på den omgivande kulturen i stort. Om det inte är omedelbart självklart att jag tänker på spiritismen beror detta sannolikt på att den litteratur som producerades av de initiatoriska ordenssällskapen tenderar att vara starkt antispiritistisk att det ibland kan vara svårt att se de kopplingar som finns mellan dessa båda miljöer (vilket i sammanhanget är ett typiskt tecken på att sådana kopplingar faktiskt finns).

Den nedlåtande inställning till rörelsen som gav oss ouijabrädet och ektoplasman som nästan alltid finns i den klassiska esoteriska litteraturen har möjligen bidragit till att det finns en tendens även i nutida studier av 1800-talets och det tidiga 1900-talets esoterism att bortse från spiritismens inflytande. Det är t ex talande att mycket av den forskning som faktiskt finns om spiritismen med något betydelsefullt undantag (t ex Alex Owen) inte utförts av personer som i övrigt ägnat sig åt västerländsk esoterism – snarare är de ofta specialister på 1800-talet i allmänhet (som Janet Oppenheim) eller religionshistoriker med genusinriktning (som Ann Braude). Detta är beklagligt om inte annat eftersom spiritismen alltså sannolikt är den ojämförligt största moderna religiösa rörelse som skulle kunna betecknas som ”ockult” eller ”esoterisk” i någon bemärkelse – även om sådana klassificeringar är långt ifrån oproblematiska (rörelsen skulle sannolikt hamna utanför Faivres esoterismdefinition, innanför von Stuckrads och någonstans på gränsen för Hanegraaff).


Spiritismen skiljer sig dock på många punkter från de rörelser som oftare brukar klassas som esoteriska under perioden. Bland annat var den lösare organiserad än många av dessa rörelser. Om man var teosof (i den betydelse som Blavatsky gav begreppet), var man sannolikt medlem i teosofiska samfundet, men om man var spiritist var man med allra största sannolikhet inte med i någon organisation alls och om man var det fanns det många att välja mellan från The British National Association of Spiritualists till The British Association of Progressive Spiritualists. Detta faktum, tillsammans med spiritismens i sammanhanget gigantiska mängd anhängare (bedömningar varierar från några hundra tusen till ett par miljoner bara i England och USA), har sannolikt bidragit till utvecklingen av den mycket vitala spiritistiska pressen, som uppenbarligen fungerat som ett sätt att hålla samman en annars starkt fragmentarisk rörelse.

I samband med att den spiritistiska rörelsen etablerade sig i England och Storbritannien växte en spiritistisk press fram och en mängd tidskrifter, varav en handfull var framgångsrika, skapades. Enligt Janet Oppenheim bidrog det faktum att den brittiska pressen i övrigt var starkt fientlig till spiritismen till att skapa en grund för denna utveckling. De spiritistiska tidskrifternas inriktning skilde sig i hög grad åt och den mångfald de utgjorde ett exempel på kan sägas ha speglat miljön i stort. En del av dem var lokala och andra nationella, en del apologetiska, andra i någon mån kritiskt granskande, en del var kristna, andra inte, och många kombinerade det spiritistiska innehållet med andra teman som mesmerism och swedenborgianism.



Bland de mest framgångsrika tidskrifterna nämns ofta The Spiritual Magazine, The Medium and Daybreak, The Spiritualist Newspaper, Light (som jag tidigare nämnt i bloggen), och The Two Worlds. De flesta av dessa tidskrifter innehöll beskrivningar av seanser, reportage om berömda medier och annonser där allt från alternativmedicin till ouijabräden salufördes och de bidrog sannolikt till att skapa en viss känsla av samhörighet inom rörelsen.

Bland några av de mest intressanta tidskrifterna kan Medium and Daybreak och Two Worlds nämnas. Den första av dessa gavs ut under perioden 1869 – 1895 och representerade huvudfåran i den spiritistiska rörelsen. Tidskriften sägs ha haft den största upplagan av de brittiska spiritistiska tidskrifterna. Two Worlds var mer radikal än Medium and Daybreak och dess chefsredaktör var ingen mindre än Emma Hardinge Britten som har kallats rörelsens främsta propagandist. Hardinge Britten var också en viktig ideolog inom den spiritistiska rörelsen och hennes perennialistiska religionsteori och intresse för österländsk religion visar att viktiga element i Teosofiska samfundets ideologi fanns närvarande i 1800-talets esoterism redan innan Blavatsky publicerade sina böcker.

Ben Kadosh iii: fler smakprov

Det har blivit dags att bjuda på ännu ett citat från den kommande Kadosh-översättningen, (mer om denna här). Denna gång väljer jag ett stycke där författaren uttrycker sig lyriskt om den behornade bocken. Även detta citat representerar ett grundläggande tema (den religiösa kulten av djur och de krafter som dessa representerar) i Den ny morgens gry likaväl som Kadoshs/Hansens underliga litterära stil.

"Hornen med sin stolta, trotsiga resning, elegant bakåtvridna, och djurets mörka ansikte, som i förening skapar dess demoniska yttre, därtill medvetandet hos djuret, om den yttre, mörka magnetism eller utstrålning som utgår från det – och som kommer till uttryck i dess hållning – och medvetandet om hur den ska använda den, sin medfödda gåva, är också ett tillräckligt bevis för dess speciella intelligens."

Ockultistiska tidskrifter ii: Le voile d´Isis

Historien bakom den martinistiska tidskriften Le voile d´Isis berör många av de mest centrala aktörerna och inflytelserikaste trenderna inom de senaste 120 årens franska esoterism och kan sägas vara förankrad i den fysiska plats som sannolikt utgör en av de viktigaste punkterna i denna rörelses intellektuella liv. Berättelsen om Le voile d´Isis har, föga förvånande, sin början under den hektiska period under 1800-talets två sista decennium som var så rik i innovation för den franska esoteriska miljön och kanske mest av allt för den person som av historikern David Allen Harvey kallats den franska ockulta renässansens organisatör. 1890 fyllde den franske läkarstuderande ockultisten Gérard Encausse (mer känd under pseudonymen Papus) 25 och han var att döma av sina handlingar under denna period full av ungdomlig vitalitet. Papus studerade sedan några år tillbaka medicin, han hade redan publicerat sin första bok L'Occultisme Contemporain, grundat sitt första ockulta ordenssällskap L´Ordre Kabbalistique de la Rose-Croix (tillsammans med Stanislas de Guaita och Josephin Péladan) och skapat förlaget Les Éditions du Merveilleux. Året han fyllde 25 arbetade han på ännu en bok, L'Occultisme, och ännu ett ordenssällskap, L´Ordre Martiniste, men det är hans förläggargärning som intresserar oss här.


Papus grundade Les Éditions du Merveilleux tillsammans med Lucien Chamuel som drev en esoterisk bokhandel i Paris och som övertalats av Papus att finansiera företaget. Chamuel, vars verkliga namn var Mauchel, var involverad i Jules-Benoît Doinels gnostiska kyrka och skulle snart bli biskop Tau Bardesane av La Rochelles stift. Han var också en anhängare av martiniströrelsen som han förblev trogen hela sitt liv. 1890 publicerade redan Papus och Chamuel L´Initiation tillsammans men de var uppenbarligen av åsikten att ännu en tidskrift behövdes; sannolikt ville de försöka nå ut till en större läsekrets. Le voile d´Isis var nämligen under sin första period en veckotidning (trots att vissa rykten gör gällande att den vid något tillfälle även fungerat som dagstidning) med ett något mindre specialiserat innehåll än L´Initiation. Det finns också de som menar att Le voile d´Isis var tänkt att ha en viss polemisk udd riktat mot Teosofiska samfundet som Papus och martinisterna nyligen brutit med och det är möjligt att Papus tänkte sig tidskriften som en motvikt till Le Lotus som var teosofernas franska organ.


Chamuels boklåda, förlaget som hörde samman med denna och tidskriften var länge en enhet inom den franska esoteriska miljön även om bokhandelns fysiska belägenhet skiftade ett par gånger. I början av 1900-talet övergick bokhandeln i familjen Chacornacs ägo och utgivningen av Le Voile d´Isis togs över av Librairie Générale des Sciences Occultes (vilket under en period var namnet både på boklådan och förlaget). Chacornacs förlag var mycket aktivt och särskilt Paul Chacornac som tog över verksamheten efter sin far var en inflytelserik förläggare av esoterika som även själv författade en del böcker. Främst bland dessa var det verk som länge var standardbiografin över Eliphas Lévi, Eliphas Lévi, rénovateur de l'occultisme en France, som han själv gav ut 1926.

Intressant nog lyckades Le voile d´Isis behålla sin plats i den franska esoterismens hjärta även efter den omvälvning som René Guénons inflytande på rörelsen kom att utgöra. Guénons böcker, som började publiceras under 20-talet, var som bekant starkt kritiska mot den typ av ockultism som martinismen i mångt och mycket representerat. Trots detta stod Guénon på vänskaplig fot med Paul Chacornac som längre fram skulle komma att skriva en biografi över traditionaliströrelsens grundare. Guénons inflytande var så starkt att Librairie Générale des Sciences Occultes så småningom omvandlades till ett traditionalistiskt (eller åtminstone traditionalistanstruket) förlag, Éditions Traditionnelles, som fortfarande existerar. Le voile d´Isis bytte nu namn till Etudes Traditionnelles och var aktiv till och från under perioden 1936-1992. Generöst räknat överlevde alltså tidskriften något mer än hundra år och speglade under denna period i hög grad huvudfåran inom den franska esoterismen.

Under namnet Le voile d´Isis gavs tidskriften ut med flera olika format och med varierande utgivningstakt. Innehållet utgjordes av bidrag från de tongivande karaktärerna inom den samtida franska esoterismen som F-Ch Barlet, Joanny Bricaud, Oswald Wirth, Papus själv och mot slutet också Guénon. Till detta lades emellertid också historiska texter, bland annat brev av Eliphas Lévi och essäer av Saint-Martin, samt översatt skönlitteratur av Bulwer-Lytton.

Ockultistiska tidskrifter

Ett ofta förbisett men på många sätt utmärkt material för studiet av 1800-talets och det tidiga 1900-talets ockulta miljö är den frodiga flora av tidskrifter som publicerades av olika aktörer inom denna miljö. Den esoteriska tidskriftsmarknaden under perioden var nämligen mycket livskraftig och utgör egentligen kanske den viktigaste källan för den som idag vill göra sig en bred bild av miljön bortom de enstaka klassiska författare och verk som blivit ihågkomna till våra dagar. Här återfinns ofta texter och ideologer som ingen längre minns vare sig bland forskare eller bland arvtagarna till de konfessionella miljöer som gav upphov till texterna.

Förhållandet ser ungefär likadant ut även för de författare som är mer välkända och vars böcker fortfarande finns i tryck. Gissningsvis är det t ex få personer som läst Arthur Waites artiklar från The Occult Review (även bland dem som vet vem Waite är och uppskattar hans böcker). Tidskrifterna har helt enkelt varit svårare att få tag på, de har inte funnits i nytryck och har ofta varit svåra eller dyra att köpa från antikvariat, ett förhållande som nu långsamt håller på att ändras då några (t ex den teosofiska tidskriften Lucifer) ges ut i nytryck.



De ockulta tidskrifterna kunde under sin storhetstid mellan 1800-talets mitt och mellankrigstiden vara mer allmänt hållna – som den brittiska Occult Review – eller knutna till någon organisation eller ideologisk strömning. Mesmerister, martinister, spiritister och teosofer hade alla ett flertal tidskrifter kopplade till sig. Särskild värda att nämna är den martinistiska tidskriften Le voile d´Isis som under en period gavs ut som veckotidning parallellt med den andra martinistiska tidskriften L´Initiation i vilken bland annat Strindberg publicerades.



De flesta av dessa tidskrifter lades ner under 1900-talets första decennier, men intressanta undantag finns. Bland dessa är det antagligen mest spektakulära den spiritistiska tidningen Light som i skrivandets stund överlevt 128 år sedan den grundades 1881 och på sin ålders höst fungerar som medlemsorgan för den engelska spiritistanknutna organisationen The College of Psychic Studies.

Papus och de franska martinisterna låg

bakom publiceringen av ett flertal tidskrifter

Subalterna Orakel

Subalternföreläsningen måste sägas ha blivit lyckad. Ola föreläste om underjordsplatonskt vokalmässande och etymologin bakom iynges, De kaldeiska oraklen salufördes bredvid Teratologen och Ernst Jünger och jag träffade gamla kurskamrater från förlagsutbildningen i Lund. H:ström är trots allt ett av mina favoritförlag.

Mer info om Ola och Subaltern

Mer information finns här.

Ola Wikander och Subaltern

Den 30e september 19.00 på Hedmanska gården i Malmö kommer Ola Wikander att hålla föredrag om De kaldeiska oraklen. Föredraget annordnas av kulturtidskriften Subaltern.

Ben Kadosh ii: ett kort smakprov

Med bakgrund mot förlagets arbete på en översättning av Hansens Den Ny Morgens Gry kommer vi här på bloggen att hålla igång ett Kadosh-tema under den närmaste framtiden. Idag tänkte jag bjuda på ett utdrag ur översättningen (som i princip är färdig om än inte korrekturläst eller redigerad). Utdraget är ganska typiskt för Hansens stil, någonstans mellan lovsång och teologiskt traktat, och ger i övrigt också ett intressant exempel på Hansens ganska egenartade meningsbyggnad och varma relation till tankstreck och kolon som vi inte har velat beröva läsarna av översättningen.

”Lucifer blir Pans sanna exoteriska yttre! Lik: mörkrets energis åsyn. Mörkrets energi – frambringande ljuset – är precis det sanna uttrycket – dessvärre helt missförstått – för Lucifer! Lucifer är tingens sanna skapare – Pans realitet!
En följd av detta blir att Pan således inte är den obetydliga storhet – som människan i sin till största delen barnsliga, naiva föreställning om honom vill göra honom till – som tillåter människan att driva gäck med honom efter sitt gottfinnande.
Lucifer i sin sanna verklighet och höghet är som ett gudomligt majestät!
Inte för inte är hans smycke: Morgonstjärnan!
Men under morgonstjärnan: Venus. Venus är Lucifers dräkt.
Förundrat kan man fråga: hur kan den fullt ut maskuline Lucifer tillika vara den feminina Venus? På det kan man bara svara: Lucifer gömmer sig bakom Venus. Han utgör det manligt starka, de ockulta krafterna i henne.
Lucifer är Venus: metamorfos, liksom omvänt: Venus är Lucifers.
Venus, kvinnan, är bara en aspekt eller annan sida av Lucifer, alldeles lik honom, som skapad ur hans element.
Hon är det kända av det okända!
Naturhuvudprincipen i Lucifer är ormkaraktären, kunskapens och det relativa ondas bild; fastän den hör till Hermes-Merkurius, kan man inte utesluta Venus-fallosaspekten av den.
Därför är också ”Lilith”: ”La maitresse du Lucifer”, inte så mycket Lucifers älskarinna, som mer en sida av honom.”


Så kan det alltså låta, luciferianism anno 1906.

Ett möte med Ben Kadosh

En del av er vet redan att förlagets nästa projekt är en översättning av den danske luciferianen Carl William Hansens skift Den Ny Morgens Gry: Lucifer-Hiram -- Verdensbygmesterens Genkomst, utgiven 1906 under pseudonymen Ben Kadosh. Denna skrift, som av flera skäl är historiskt intressant, har ganska länge haft något av en kultstatus inom den nordiska ockultistiska miljön och har tidigare publicerats i Sverige i en engelsk översättning (av Bjarne Pedersen) i Carl Abrahamssons gamla tidskrift Fenris Wolf. Någon svensk översättning har emellertid aldrig, mig veterligen, tidigare gjorts, en försummelse som alltså snart kommer att vara försonad.

Utgåvan kommer att innehålla en rad essäer som placerar Hansens skrift i ett idéhistoriskt, religiöst och kulturellt sammanhang och som samtidigt låter den intresserade läsaren använda Hansens text som ett titthål in i den muromgärdade, mörka och vildvuxna trädgård som utgörs av den ofta förbisedda del av det förra sekelskiftets esoterism som hans text är ett uttryck för – en trädgård vars existens några faktiskt förnekat och i vars mörker döljer sig både det skrämmande och det underhållande.

Hansens skrift innehåller en inbjudan till läsaren att uppsöka honom i hans hem (på Hjørringsgade i Köpenhamn) för att mellan fyra ögon kunna diskutera luciferianskt frimureri och trots att den diaboliske mejerihandlaren sedan länge är död vill jag gärna se det som om hans inbjudan fortfarande är giltig och även jag inte kan garantera någon lekamlig tête-à-tête med Ben Kadosh vill jag istället locka skriftens läsare till ett själsligt möte med Hansen, så som hans tänkande, hans värld och hans ambitioner har överlevt i hans sällsamma och originella funderingar om Lucifer-Hiram.

Max Nordau om Péladan

I anknytning till Séons porträtt av Péladan måste jag citera dessa rader ur Max Nordaus Entartung (ursäkta engelskan):

”He possesses a special costume as grand-master and Sar (in which his life-sized portrait has been painted by Alexandre Séon), and a composer, who belongs to the order, has composed for him a special fanfare, which on solemn occasions is to be played by trumpets at his entrance.”

Vad kan man göra annat än att hoppas att det är sant.

Två porträtt av Joséphin Péladan

Under det slutande 1800-talets ockulta renässans var det sannolikt i Frankrike som de ockultistiska rörelserna och tänkarna utövade som störst inflytande på det omgivande samhällets kulturklimat och i Frankrike var det sannolikt få som så medvetet och energiskt arbetade för att skapa en ockultistisk estetisk strömning som Josephin Péladan. En liten men intressant konsekvens av detta är de många porträtt av sig själv som Péladan lät olika fin de sciècle-målare utföra. Här följer två av dessa, utförda av Marcellin Desboutin och Alexandre Séon.

Lyrikvännen tema: skräck

Till er med böjelser i denna riktning rekommenderar jag en titt i det senaste numret av Lyrikvännen (4/09) där en artikel av undertecknad med temat Aleister Crowley och det förra sekelskiftets femme fatale-tematik kan avnjutas.

Crowleys väggmålningar och The Abbey of Thelema

De Crowleyintresserade som ännu missat RT Coles Thelema Revisited uppmärksammas härmed på detta försök att dokumentera resterna av det numera så förfallna Abbey of Thelema. Jag känner att jag borde uppmärksamma er på detta även om projektet inte har något alls att göra med Sitra ahra förlag.

Sepermerus spegel

Kanske intresserar det er att Fredrik Gregorius, författaren till Modern asatro och Satanismen i Sverige, har börjat blogga. I så fall går hans tankar om nyhedendom, esoterism och en del annat att följa här.

Golden Dawn, Leonard Smithers och Althea Gyles

Jag lovade i ett tidigare inlägg att jag skulle återkomma till relationen mellan förläggaren Leonard Smithers och Golden Dawn-medlemmen Althea Gyles. Som vi har sett var den sociala miljön runt den excentriske Smithers, i vilken personer som Oscar Wilde, Ernest Dowson och Aubrey Beardsley, men också WB Yeats och Aleister Crowley (åtminstone i utkanten) ingick, en av de kontaktytor där delar av Golden Dawns medlemskap smälte samman med delar av samtidens kulturelit. Gyles är i Golden Dawn-sammanhang i det närmaste totalt förbisedd men hon kan ändå sägas vara representativ för en viss typ av medlemmar som drogs till orden ifråga.

Althea Gyles (1868-1949) var en poet och illustratör som enligt Smithers biograf James G Nelson idag uppfattas som en av 1890-talets viktigaste konstnärer. Hon hade studerat konst i Dublin men flyttade i 90-talets början till London där hon gick med i Golden Dawn. Genom sitt umgänge kom hon i kontakt med Smithers som anlitade henne som illustratör. Hon illustrerade bland annat Yeats The Secret Rose (1897) och Wildes The Harlot´s House (1904).





Gyles umgicks också i politiskt radikala kretsar och för inte så länge dök några fotografier upp i en samling som tidigare varit i privat ägo som bland annat visar en uppenbart berusad Gyles tillsammans med grevinnan, revolutionären och suffragetten Constance Mariewicz, som dömdes till döden (men benådades) efter påskupproret.



Någon gång under 1899, sannolikt i samband med arbetet på The Harlot´s House blev Gyles och Smithers älskare. Relationen uppfattades som en skandal bland många i parets närhet som ansåg att pornografen Smithers hade förlett den oskyldiga Gyles; särskilt Yeats blev mycket upprörd. Man såg Gyles som ”a pure and beautiful soul lured into the vicious clutches of a demonic, lust filled brute ”, som Nelson uttrycker det.

Relationen mellan Gyles och Smithers är hursomhelst intressant eftersom den illustrerar den nära kopplingen mellan Golden Dawn och 1890-talets litterära och konstnärliga avantgarde samtidigt som den illustrerar Alex Owens poäng om att orden inte bör betraktas som, eller åtminstone inte enbart som, ett gäng stockkonservativa frimurare som längtade tillbaka till medeltiden. Den lockade uppenbarligen också många radikala unga kvinnor.

Möjligen kommer jag att återkomma med en utredning av de rykten som hävdar att Gyles också var älskarinna till ingen annan än Aleister Crowley.

Mer information om Fredrik Gregorius avhandling

Information om avhandlingen:

Format: 240x165 mm
Bandtyp: mjukpärm
Sidantal: 325
Pris: 250 kr

Vi kan också bjuda på ett klipp där Gregorius framträder på tv4:s nyhetsmorgon.

För info om beställning se här.

Fredrik Gregorius: Modern Asatro

Jag har alltför länge skjutit upp ett blogginlägg om Fredrik Gregorius och hans avhandling Modern Asatro: Att konstruera etnisk och kulturell identitet. Gregorius, som tidigare gett ut den lilla boken Satanismen i Sverige på Sitra ahra förlag, disputerade den 30 januari med Olav Hammer som opponent. Avhandlingen har väckt en del intresse i media och omskrivs t ex här, här och här.

Sitra ahra förlag kommer att distribuera Gregorius avhandling. Lagret är ytterst begränsat och enligt Gregorius finns för tillfället inga planer på att låta trycka upp en ny upplaga av avhandlingen som därför gissningsvis inom kort kommer att bli mycket svårt att få tag på. Den som är intresserad av att köpa ett exemplar kan höra av sig till förlaget. Mer information om priser etc kommer under veckan.



Fil dr Fredrik Gregorius

Här följer en beskrivning av avhandlingen och dess ämne:

”Intresset för vikingatiden och de fornnordiska gudarna är stort i dagens Sverige och utgör en central del av den nationella självförståelsen. Varje sommar hålls vikingamarknader på flera platser i landet och i många butiker säljs smycken med fornnordiska motiv. De flesta ser det som en historisk epok som inte omedelbart påverkar deras liv idag. Men för vissa blir
intresset för vikingatiden och dess gudar vägen till en ny livsåskådning.

I den här studien behandlas modern asatro och dess strävan att konstruera en etnisk och religiös identitet. Den moderna asatron är en paradoxal religion. Den baserar sig på äldre religiösa föreställningar och sätter sig genom sin syn på kulturell och etnisk identitet i opposition till det moderna urbana samhället. På ett liknande sätt framhåller de asatroende sig som en minoritet men utgår från etniska föreställningar som delas av en majoritet som inte har något intresse för asatron. Den moderna asatron är inte skild från bredare föreställningar om fornnordisk kultur; snarare har den dragit dessa till sin spets. Det handlar om ett sökande efter något som kan fungera som en fast punkt i en tid som upplevs som allt mer föränderlig och där rådande strukturer saknar varaktighet. Historien blir inom asatron en väg mot något permanent, en symbol för något som den moderna människan har förlorat. Men tolkningen av det förflutna ligger inte fast. Historien omvandlas ständigt för att passa samtida behov och värderingar. Den moderna asatron blir därmed ett exempel på hur våra föreställningar om det förflutna ständigt påverkar oss.”

Golden Dawn, Leonard Smithers och det litterära avantgardet

För några år sedan utkom en bok som trots att den bidrar med flera intressanta pusselbitar när det gäller förståelsen för hur Golden Dawn och i förlängningen det förra sekelskiftets ockultism överhuvudtaget förhöll sig till och passade in i det omgivande kulturella landskapet verkar ha förbigåtts av flertalet esoterismintresserade och som jag därför tänker uppmärksamma här.

Boken ifråga, Publisher to the Decadents av James G Nelson, är samtidigt en biografi av den originelle förläggaren Leonard Smithers och en studie över dennes förlag, Smithers & co.



Smithers etablerade sig ursprungligen som utgivare av exklusiva utgåvor av svårtillgänglig erotika, ofta på eller över pornografins gräns. Många lustiga anekdoter berättas om honom i Nelsons bok, bland annat skall han i det antikvariat han drev vid sidan om förlaget ha haft sina, ur lagens synpunkt, mest tveksamma böcker i en väska bakom disken för att kunna springa iväg med denna i händelse av en razzia. I samma antikvariat sägs han också ha haft ett exemplar av Imitatio Christi bunden i äkta människoskinn till försäljning.

När Storbritanniens litterära avantgarde efter rättegången mot Wilde övergavs av sina förlag lyckades Smithers utnyttja situationen. På grund av sin bakgrund var han utan tvekan lämpad att göra det han gjorde. Han hade vanan inne att möta de problem som en förläggare av provocerande böcker kan råka ut för och, om nödvändigt, hade han goda kontakter i det underjordiskt nätverk av mindre nogräknade tryckerier och diskreta distributionskanaler som normalt utgjorde den brittiska pornografins infrastruktur men som naturligtvis också kunde användas till annat. Inom ramen för en ny litterär tidskrift, The Savoy, lyckades han därför knyta Aurthur Symons, Aubrey Beardsley, Oscar Wilde, Ernest Dowson, Havelock Ellis, Max Beerbohm, W B Yeats m fl till sitt eget förlag.

Smithers storhetstid varade endast i några år. Därefter gick han i konkurs och ägnade den kvarvarande delen av sitt liv åt den något absurda sysselsättningen att hanka sig fram på att ge ut piratutgåvor av sitt eget förlags tidigare utgivning.



Bland Aleister Crowleys biografer har det länge varit känt att Smithers gav ut den unge poetens tidiga lyrik. Aceldama och White Stains samt ett verk med titeln Green Alps som emellertid aldrig blev utgivet förlades hos Smithers. Det verkar emellertid som kretsen kring Smithers är av större betydelse för Crowley än vad som vanligtvis framgår i dennes biografier. Bland annat eftersom Jerome Pollitt, Crowleys älskare från Chambridgetiden, umgicks in denna.



Smithers stod också i kontakt med WB Yeats som emellertid verkar ha känt sig illa till mods i den moraliskt tveksamme förläggarens närhet. Trots detta lät han publicera sig i The Savoy. Nelson beskriver bland annat en bisarr middagsbjudning hos Smithers där bland andra Yeats, Aubrey Beardsley, Arthur Symons och Max Beerbohm deltog. En överförfriskad Smithers spelade piano medan Yeats föreläste om ”dyahbolism” och den svårt sjuke Beardsley periodvis uppsökte badrummet för att spotta blod.

Kanske mest intressant är emellertid Smithers romantiska relation till den unga Golden Dawn-medlemmen Althea Gyles som jag snart skall återkomma till.

Mer Brodie-Innes: The Soul of a Witch

Den historiska romanen The Soul of a Witch är idag knappast läsvärd på grund av några estetiska eller litterära kvaliteter. Det rör sig om en berättelse med mer en ett drag gemensamt med den klassiska kioskromanen, (romantik i historisk miljö, styltig dialog på pseudoarkaiserande språk, skurkaktiga riddare och sköna jungfrur). The Soul of a Witch har uppenbarligen aldrig varit något mästerverk och har åldrats dåligt. Som mycket liknande litteratur, d v s skönlitteratur författad av ideologiproducerande esoteriker, har den trots allt ett visst existensberättigande i det att den kan fungera som ingång till eller information om sin författares tankevärld och i någon mån också om den miljö i vilken denne rörde sig.

Det går t ex lätt att läsa The Soul of a Witch som ett exempel på den keltiska vurm som uppenbarligen behärskade flera av centralfigurerna i Golden Dawn, alltså samma entusiastiska passion som fick McGreagor Mathers att promenera runt i Paris iklädd kilt och en viss Alexander Crowley att byta namn. Romanen utspelar sig Skottland på 1500-talet och kan glädja keltofilen med information om olika klaner, släktförhållande och lokala sedvänjor.

I övrigt, och kanske med större intresse, går det att se The Soul of a Witch som en skönlitterär gestaltning av Brodie-Innes tankar om häxeri, häxkonst och häxor och här är romanen också vagt intressant som ett exempel på en av många ståndpunkter som intogs om dessa ämnen i den miljö ur vilken wiccarörelsen så småningom skulle växa fram, även om man vågar gissa att detta inte var en utveckling som Brodie-Innes skulle uppskattat om han fått leva tre decennier längre.

Ett återkommande problem med skräcklitteratur skriven av ockultister som delas av The Soul of a Witch, (även om denna roman knappast kan räknas till skräckgenren), är den tendens att överförklara och prata sönder eventuella övernaturliga inslag. Denna tendens utgör utan tvekan resultatet av att författarna, vana att producera fackprosa om samma ämnen, tillåtit sig att ge sig hän åt den från deras perspektiv begripliga lockelse att undervisa sina läsare. Ur ett spänningsperspektiv är emellertid priset för detta nöje högt.

Att Brodie-Innes undervisar går lätt att se om man läser The Soul of a Witch bredvid artikeln Scottish Witchcraft Trials där han redogör för sina åsikter om häxeriet. Scottish Witchcraft Trials är till stor del ett försvar för de tidigmoderna häxprocesserna, åtminstone de skotska, med utgångspunkt i uppfattningen att de som under dessa anklagades för att vara häxor faktiskt var skyldiga och utgjorde ett reellt hot för sina medmänniskors liv och hälsa. Brodie-Innes tänkte sig kortfattat att häxorna använde sig av någon särskilt kraftfull form av hypnos för att ta kontroll över andra människor och för att väcka övermänskliga krafter inom sig själva. Dessa tankar utgör ett centralt tema också i The Soul of a Witch där en hamnskiftande häxa utgör en av de mest intressanta karaktärerna.

Detta är åsikter som i någon mån är motsatta dem som legitimerade grundandet av wiccarörelsen eller andra försök att skapa en modern häxkonst. Wicca skulle å andra sidan knappast existera om det inte vore för de det intresse för häxan som uppenbarligen fanns i den tidiga 1900-talsockultismen.


(Alexandriansk rit på 60-talet)

C W Brodie-Innes och den ockulta skönlitteraturen

Det är allmänt känt, åtminstone bland dem som intresserar sig för sådant, att det bland nyckelpersoner inom det förra sekelskiftets och det tidiga 1900-talets ockultism skrevs en hel del skönlitteratur, och att en stor del av denna, intressant nog, klassificeras bäst som någon typ av skräck eller science fiction. I Tyskland skrev Eugen Grosche sin Exorial på franska fanns Joséphin Péladans väldiga La Décadence Latine och på engelska en lång rad exempel från Blavatskys Nightmare Tales till Dion Fortunes The Secrets of Doctor Taverner.

Flera av dessa personer var medlemmar av eller rörde sig i kretsarna runt The Hermetic Order of the Golden Dawn. Många är bekanta med Arthur Machens, Crowleys och den redan nämnda Fortunes skönlitterära alster. Här tänkte jag emellertid presentera en person som tillhörde samma miljö men som inte är lika välkänd, nämligen den skotske juristen och Golden Dawn-medlemmen C W Brodie-Innes.



John William Brodie-Innes (1848-1923), känd inom orden som Sub Spe, var grundare av Golden Dawns Edinburgh-tempel, Amen Ra, och en Mathers-lojalist i den stora ordenskonflikten runt år 1900. Han upprätthöll kontakten med Mathers och ledde efter dennes död 1918 hans orden Alpha et Omega tillsammans med Mathers änka.

Utanför orden var han en framgångsrik jurist och en någorlunda produktiv författare som skrev tidningsartiklar, lyrik, noveller och facklitterära verk som Comparative Principles of the Law of England and Scotland. Han skrev också en del om ockultism ofta publicerat som artiklar i The Occult Review och den ockult inspirerade skönlitteratur som angår oss här. Särskilt framgångsrik var The Devil's Mistress (1915) och andra titlar inkluderade The Soul of a Witch (1910) som går att ladda ner som pdf här.

Fler recensioner

Det faller mig in att jag, något senkommet kanske, bör tipsa om några recensioner av oraklen som publicerats under vintern.

Jonas Thente skriver om Oraklen ("Allting som Ola Wikander gör är intressant")på DN:s bokblogg.

Och i Tidningen Kulturen recenseras de av Ervik Cejvan.