söndag 28 augusti 2011

Jules Boissière och opiefantastiken

[Jag kommer i det här inlägget att ge ett litet smakprov på resultatet av de efterforskningar jag gör i samband med det stora opieprojektet som man kan läsa om här och här.]


På 1880-talet fanns i Paris litterära värld en gåtfull ung författare vid namn Jules Boissière. Han skrev Mallarmé-influerade dikter och försörjde sig som journalist för den socialistiska pressen. 1886 gav han sig av till de franska besittningarna i Indokina där han i drygt ett decennium tjänade som soldat och tjänsteman i den koloniala administrationen. Han dog 34 år gammal efter att ha genomgått en experimentell folkmagisk kur för att bota sitt opiemissbruk. Boissière lämnade efter sig en handfull säregna böcker varav två, Fumeurs d'Opium och Propos d'un intoxiqué, behandlar hans stora intressen, opierökning och det övernaturliga.


Boissière blåste liv i den franska litteraturens vid denna tid svalnande intresse för opium. Han och hans efterföljare Claude Farrère kan sägas ha utgjort den franska opielitteraturens andra våg – den första utgjordes av miljön runt Gautier och Baudelaire och en tredje skulle göra sig gällande på 20- och 30-talet i surrealismens utmarker (möjligen med Jean Cocteau som främsta exempel). Denna underliga och nu bortglömda litteratur som representerades av Boissière och Farrère kan i någon mån betraktas som en egen genre, opiefantastiken, en typ av berättelser som, ofta i novellform, skildrar hur drogen uppenbarar en dold andlig värld för sina användare. De främsta exemplen utgörs av två novellsamlingar med nästan identiska titlar, Boissières Fumeurs d'Opium, och Farrères Fumée d'Opium.


Opiet och de franska kolonierna

Redan från början, i tidiga reseskildringar och bland de brittiska romantiska poeterna, hade opiet förknippats med ett amorft, sagolikt österland. Associationen mellan opium och ”österlandet” var mer eller mindre felaktig men samtidigt begriplig. Europeiska resenärer i mellanöstern, Indien eller Kina, kunde länge bevittna ett opiebruk som var betydligt synligare och tydligare betonade drogens möjligheter som rus- och njutningsmedel än vad fallet var i Europa. Trots detta går det västerländska opiebruket tillbaka åtminstone till antiken, även om det kan ha funnits ett visst avbrott under medeltiden, och källor från 1700- och 1800-talet gör det tydligt att det inte alltid är så lätt att skilja mellan medicinskt bruk och viljan till berusning. Som De Quincey, Coleridge och en lång rad andra tydligt exemplifierar tenderar sådana gränser att brytas ner. I slutet av förra sekelskiftet hade emellertid den äldre kopplingen mellan opiet och österlandet förstärkts. Flera faktorer bidrog, och en av de viktigaste bland dessa var naturligtvis den europeiska kolonialismen.

Framväxten av den franska koloniala närvaron i östra och sydöstra Asien skedde till största delen efter att Baudelaire och Gautier utforskade drogen. Medan det brittiska intresset för opierökning nästan alltid förknippade drogen med Limehouse och Londons slum har det franska sekelskiftets opielitteratur många gånger en koppling till kolonierna. Intressant är att engelsmännens närvaro i Indien inte ledde till en spridning av opierökning i England motsvarande den som skedde i Frankrike. De mycket omskrivna opiehålorna i London levde aldrig upp till fransk eller amerikansk standard. Av någon anledning var det franska intresset för opium mot slutet av 1800-talet betydligt större. Läkaren Roger Dupouy, författaren till Les Opiomanes, en bok där han särskilt intresserar sig för opierökningen, hävdade till och med att han pratat med kolonialtjänstemän som menade att de medvetet sökt sig till kolonierna för att kunna röka opium och gå i Baudelaires fotspår.


Jules Boissière var själv urtypen för den opierökande franska kolonialtjänstemannen. Precis som huvudpersonen i hans novell ”Dans la forêt”, eller i Propos d'un intoxiqué, hade han begett sig till Indokina på jakt efter äventyr och rikedom. Där hade han fascinerats av språken, kulturen och religionerna och han hade uppfattat opiet som ett slags essens av det främmande österlandet. Det är inte helt säkert vad han egentligen dog av men för sin samtid måste han ha framstått som ett slags mr Kurtz, som slukades upp och förbrändes efter en alltför nära kontakt med det främmande. Hans tog pseudonymen Khou-Mi som för att markera att han gått för nära, att han försvunnit in i en främmande värld.

Boissière var utan tvekan en kolonial författare, han skrev nästan uteslutande om den koloniala erfarenheten på ett sätt som delvis påminner om samtidens äventyrslitteratur. Ofta handlar berättelserna om äventyrare, upptäcktsresanden eller soldater som är verksamma i exotiska miljöer. Han skiljer sig emellertid från äventyrslitteraturens huvudfåra på flera sätt. Skillnad utgörs kanske delvis av att han ofta skrev om miljöer med vilka han var nära förtrogen, där han själv hade levt och arbetat. Men, än mer betydelsefullt, var ett inslag i hans författarskap som om man vill kan kallas dekadent och som ofta hörde samman med hans opieintresse. Hjältarna i Boissières berättelser är nämligen vid en närmare betraktelse inte särskilt goda representanter för de figurer som brukade befolka äventyrslitteraturen. De är inte hjältar som löser problem och vinner framgångar med hjälp av sitt mod och sin uppfinningsrikedom. De påminner inte särskilt mycket om Robinson Crusoe; de är överhuvudtaget inte särskilt sympatiska. De är bräckliga, passiva, drogberoende. De går näsan alltid under. Det finns i Boissières berättelser ett slags motstånd mot den framstegstanke som genomsyrade så mycket av 1800-talet.


Opiefantastik

Lika tydlig som den koloniala anknytningen var hos Boissière var emellertid ett annat inslag i hans och hans efterföljare Claude Farrères opieberättelser, ett inslag som skulle kunna kallas opiefantastik. Hos Boissière och Farrère tar det fantastiska sig många olika uttryck men vanligast är skildringar av hur opiet försätter sina brukare i kontakt med världar som annars skulle vara dolda för dem. Ofta rör det sig om övernaturligheter av ett slag som ligger ganska nära 1800-talets spiritistiska och mesmeristiska föreställningsvärldar. Farrère skriver bl a om les tables tournantes och opiets klärvoajans. Boissière är inne på samma spår. I Dans la forêt skildrar han en europeisk äventyrare i Indokina som får för sig (möjligen korrekt, berättelsen ger oss inget sätt att avgöra det) att opiet får honom att genomgå en metamorfos som resulterar i att han kan se och höra saker han förut inte kunde se och höra. Hans sinnen blir alltmer förfinade. Tillslut upplever han att världen är besjälad och att alla ting – inklusive vad vi skulle uppfatta som döda föremål och abstrakta begrepp – i själva verket döljer medvetanden. Han blir helt enkelt vad man i hans samtid kulle kalla animist.

De fantastiska opieskildringarna som de framträder här är intressanta eftersom de utgör det mest extrema exemplet på hur opiet tillskrivs övernaturliga effekter. Det rör sig om fiktion, det är klart, men var gränsen till författarnas personliga åsikter gick är oklart. Dessutom existerade opiefantastiken inte i ett vakuum, den byggde på andra källor, varav alla inte var skönlitterära. Den påverkade också tveklöst sina läsare. En av Farrères beundrar var Aleister Crowley, vars åsikter om droger bär en underlig likhet med de som Boissière ger uttryck för i sin skönlitteratur.


Jag skall försöka att lägga ut en översättning av Dans la forêt på bloggen inom en snar framtid för att kunna ge en rättvis bild av opieintresset som det såg ut i fransk fin de siècle-litteratur.

I skogen, del 1.