tisdag 24 november 2009

ockultistiska tidskrifter iii: den spiritistiska pressen


Ibland är det i det närmaste genant att påminna sig om hur små de rörelser och organisationer som brukar uppfattas som typiska exempel på det förra sekelskiftets ockultism faktiskt var – varken Golden Dawn eller OTO hade under sin första tid mycket mer än en handfull medlemmar och detsamma kan sägas om nästan alla av periodens ockultistiska ordenssällskap från BOTA till Fraternitas Saturni.

Det kan då vara värt att påminna sig om att det faktiskt fanns en rörelse som även om man utgår från de allra mest konservativa storleksbedömningarna var åtminstone tusen gånger större än Golden Dawn och att denna rörelse utövade ett betydande inflytande såväl på den miljö som gav upphov till de ovan nämna ordenssällskapen som på den omgivande kulturen i stort. Om det inte är omedelbart självklart att jag tänker på spiritismen beror detta sannolikt på att den litteratur som producerades av de initiatoriska ordenssällskapen tenderar att vara starkt antispiritistisk att det ibland kan vara svårt att se de kopplingar som finns mellan dessa båda miljöer (vilket i sammanhanget är ett typiskt tecken på att sådana kopplingar faktiskt finns).

Den nedlåtande inställning till rörelsen som gav oss ouijabrädet och ektoplasman som nästan alltid finns i den klassiska esoteriska litteraturen har möjligen bidragit till att det finns en tendens även i nutida studier av 1800-talets och det tidiga 1900-talets esoterism att bortse från spiritismens inflytande. Det är t ex talande att mycket av den forskning som faktiskt finns om spiritismen med något betydelsefullt undantag (t ex Alex Owen) inte utförts av personer som i övrigt ägnat sig åt västerländsk esoterism – snarare är de ofta specialister på 1800-talet i allmänhet (som Janet Oppenheim) eller religionshistoriker med genusinriktning (som Ann Braude). Detta är beklagligt om inte annat eftersom spiritismen alltså sannolikt är den ojämförligt största moderna religiösa rörelse som skulle kunna betecknas som ”ockult” eller ”esoterisk” i någon bemärkelse – även om sådana klassificeringar är långt ifrån oproblematiska (rörelsen skulle sannolikt hamna utanför Faivres esoterismdefinition, innanför von Stuckrads och någonstans på gränsen för Hanegraaff).


Spiritismen skiljer sig dock på många punkter från de rörelser som oftare brukar klassas som esoteriska under perioden. Bland annat var den lösare organiserad än många av dessa rörelser. Om man var teosof (i den betydelse som Blavatsky gav begreppet), var man sannolikt medlem i teosofiska samfundet, men om man var spiritist var man med allra största sannolikhet inte med i någon organisation alls och om man var det fanns det många att välja mellan från The British National Association of Spiritualists till The British Association of Progressive Spiritualists. Detta faktum, tillsammans med spiritismens i sammanhanget gigantiska mängd anhängare (bedömningar varierar från några hundra tusen till ett par miljoner bara i England och USA), har sannolikt bidragit till utvecklingen av den mycket vitala spiritistiska pressen, som uppenbarligen fungerat som ett sätt att hålla samman en annars starkt fragmentarisk rörelse.

I samband med att den spiritistiska rörelsen etablerade sig i England och Storbritannien växte en spiritistisk press fram och en mängd tidskrifter, varav en handfull var framgångsrika, skapades. Enligt Janet Oppenheim bidrog det faktum att den brittiska pressen i övrigt var starkt fientlig till spiritismen till att skapa en grund för denna utveckling. De spiritistiska tidskrifternas inriktning skilde sig i hög grad åt och den mångfald de utgjorde ett exempel på kan sägas ha speglat miljön i stort. En del av dem var lokala och andra nationella, en del apologetiska, andra i någon mån kritiskt granskande, en del var kristna, andra inte, och många kombinerade det spiritistiska innehållet med andra teman som mesmerism och swedenborgianism.



Bland de mest framgångsrika tidskrifterna nämns ofta The Spiritual Magazine, The Medium and Daybreak, The Spiritualist Newspaper, Light (som jag tidigare nämnt i bloggen), och The Two Worlds. De flesta av dessa tidskrifter innehöll beskrivningar av seanser, reportage om berömda medier och annonser där allt från alternativmedicin till ouijabräden salufördes och de bidrog sannolikt till att skapa en viss känsla av samhörighet inom rörelsen.

Bland några av de mest intressanta tidskrifterna kan Medium and Daybreak och Two Worlds nämnas. Den första av dessa gavs ut under perioden 1869 – 1895 och representerade huvudfåran i den spiritistiska rörelsen. Tidskriften sägs ha haft den största upplagan av de brittiska spiritistiska tidskrifterna. Two Worlds var mer radikal än Medium and Daybreak och dess chefsredaktör var ingen mindre än Emma Hardinge Britten som har kallats rörelsens främsta propagandist. Hardinge Britten var också en viktig ideolog inom den spiritistiska rörelsen och hennes perennialistiska religionsteori och intresse för österländsk religion visar att viktiga element i Teosofiska samfundets ideologi fanns närvarande i 1800-talets esoterism redan innan Blavatsky publicerade sina böcker.

Inga kommentarer: