söndag 12 april 2009

Golden Dawn, Leonard Smithers och Althea Gyles

Jag lovade i ett tidigare inlägg att jag skulle återkomma till relationen mellan förläggaren Leonard Smithers och Golden Dawn-medlemmen Althea Gyles. Som vi har sett var den sociala miljön runt den excentriske Smithers, i vilken personer som Oscar Wilde, Ernest Dowson och Aubrey Beardsley, men också WB Yeats och Aleister Crowley (åtminstone i utkanten) ingick, en av de kontaktytor där delar av Golden Dawns medlemskap smälte samman med delar av samtidens kulturelit. Gyles är i Golden Dawn-sammanhang i det närmaste totalt förbisedd men hon kan ändå sägas vara representativ för en viss typ av medlemmar som drogs till orden ifråga.

Althea Gyles (1868-1949) var en poet och illustratör som enligt Smithers biograf James G Nelson idag uppfattas som en av 1890-talets viktigaste konstnärer. Hon hade studerat konst i Dublin men flyttade i 90-talets början till London där hon gick med i Golden Dawn. Genom sitt umgänge kom hon i kontakt med Smithers som anlitade henne som illustratör. Hon illustrerade bland annat Yeats The Secret Rose (1897) och Wildes The Harlot´s House (1904).





Gyles umgicks också i politiskt radikala kretsar och för inte så länge dök några fotografier upp i en samling som tidigare varit i privat ägo som bland annat visar en uppenbart berusad Gyles tillsammans med grevinnan, revolutionären och suffragetten Constance Mariewicz, som dömdes till döden (men benådades) efter påskupproret.



Någon gång under 1899, sannolikt i samband med arbetet på The Harlot´s House blev Gyles och Smithers älskare. Relationen uppfattades som en skandal bland många i parets närhet som ansåg att pornografen Smithers hade förlett den oskyldiga Gyles; särskilt Yeats blev mycket upprörd. Man såg Gyles som ”a pure and beautiful soul lured into the vicious clutches of a demonic, lust filled brute ”, som Nelson uttrycker det.

Relationen mellan Gyles och Smithers är hursomhelst intressant eftersom den illustrerar den nära kopplingen mellan Golden Dawn och 1890-talets litterära och konstnärliga avantgarde samtidigt som den illustrerar Alex Owens poäng om att orden inte bör betraktas som, eller åtminstone inte enbart som, ett gäng stockkonservativa frimurare som längtade tillbaka till medeltiden. Den lockade uppenbarligen också många radikala unga kvinnor.

Möjligen kommer jag att återkomma med en utredning av de rykten som hävdar att Gyles också var älskarinna till ingen annan än Aleister Crowley.