de Rochas var i sig en fascinerande karaktär. Han lästes av och inspirerade Strindberg och var författare till verk med titlar som La Science des Philosophes et l'Art des Thaumaturges dans l'Antiquité (1882) och Receuil de documents relatifs à la levitation du corps humain (1897). Martin Lamm skriver följande om honom i Strindberg och makterna:
”Rochas, som bar titeln överste och var anställd vid Ecole polytechnique i Paris, hade gjort sig känd genom de hypnotiska experiment, varigenom han ansåg sig kunna återuppliva och vetenskapligt förklara en del uråldriga magiska procedurer. Hans huvudverk L´Extériorisation de la sensibilité omnämnes av Strindberg på flera ställen i Inferno och Legender och inspirerade honom till en skrift i samma anda ´Om själens irradiation och utsträckningsförmåga´, vilken först infördes i L´Initiation och sedermera intrycktes i Legender…”(82f)
Lamms bedömning verkar helt korrekt när han talar om de Rochas som en representant för den franska ockultismens mer ”vetenskapligt” färgade sida och kanske kan man se i Rochas teorier ett slags protoparapsykologi besläktad med en del av de tendenser som i Storbritannien t ex fanns inom The Society for Psychic Research.
Minst lika fascinerande som de Rochas är emellertid den genre som Nadars fotografi representerar, 1800-talets och det tidiga 1900-talets andefotografi. Fotografiet som uppfanns i sin moderna utformning bara några år före spiritismens födelse på 1840-talet absorberades mer eller mindre genast av den spiritistiska rörelsen. Andefotografering vann sedan bredare popularitet under det amerikanska inbördeskriget som hade samma stimulerande effekt på spiritismen som första världskriget skulle komma att ha. Kameran och dess löfte om objektiv och pålitlig observation och hoppet att den nya uppfinningen skulle kunna skåda in i världar som hittills endast sporadiskt varit tillgängliga för den mänskliga blicken gjorde den till ett utmärkt redskap för spiritismen.
Det typiska spiritistiska andefotografiet var ett porträtt av en levande person med en skugglik och otydlig mänsklig gestalt som framträder vid sidan av den porträtterade. Ofta var dessa otydliga gestalter döda släktingar till den levande personen på bilden och ofta hade de skapats genom dubbelexponering och var medvetna förfalskningar. Sådana fotografier framställdes av ett flertal kända specialister på området som William H. Mumler (1832–1884) och Édouard I. Buguet (1840–1901).
De spiritistiska andefotografierna förlorade sin popularitet under 1900-talets första decennier men som den amerikanske etnologen Daniel Wojcik påpekat utgjorde de föregångare till nya typer av övernaturlig fotografering som vunnit popularitet senare under 1900-talet (bl a katolska fotografier av Jungfru Maria).
Wojcik tolkar bland annat andefotografierna utifrån den spiritistiska relationen till 1800-talets teknologiska landvinningar och menar (som andra gjort före honom) att uppfinningar som den elektriska telegrafen och fotografiet gav ett slags psykologisk legitimitet till spiritismen eftersom det visade att det var möjligt att både se och kommunicera med människor som inte var fysiskt närvarande. Han menar också att det under 1800-talets mitt fanns en utbredd populär koppling mellan döden och fotografering och att denna koppling bland annat visade sig i seden att ta porträttbilder på döda familjemedlemmars lik. Sannolikt finns det inget annat fenomen som på ett så konkret sätt illustrerar förändrade inställningar i den moderna människans förhållande till döden som dessa bilder som troligtvis gör de flesta nu levande västerlänningar illa till mods på ett i det närmaste numinöst sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar