Åter till Boullan: utdrag

En gång i tiden var det ett stående inslag i den typ av exploitation-litteratur som handlar om underliga sekter, avvikande religion och ”satanism” att ägna ett avsnitt åt Joseph-Antoine Boullan, själva sinnebilden av den liderlige prästen, som förförde nunnor och i hemlighet dyrkade djävulen – en figur som hämtad ur Juliette eller någon annan roman av de Sade. På senare tid har mer seriös historieskrivning dock, kanske föga förvånande, visat att Boullan varken mördade barn eller var satanist (om man inte med ”satanism” menar normbrytande kristendom överhuvudtaget). Detta betyder emellertid inte att Boullan var en helt vanlig fransk katolik och att allt som sagts om hans förehavanden varit ogrundat förtal. Som bekant anklagades han också för att ha utvecklat en religiös mystik centrerad kring föreställningen om det själsligt välgörande i sexuella möten mellan människor och änglar eller andra andeväsen. Jag tänkte lägga några inlägg på att reflektera över Boullan och inleder med att publicera ett kort (och delvis redigerat) utdrag ur förlagets bok Abbé Boullan: Hans liv, lära och magiska praktik som fortfarande går att beställa från förlaget eller någon nätbokhandel.



(utdrag ur Abbé Boullan)

Abbé Boullan och den franska sexualmagin

Det relativt nära bandet mellan katolicism och fransk ockultism till trots fanns det samtidigt en stark underström av sexualmystik och sexualmagi i den franska ockulta sekelskiftesmiljön. Den moderna västerländska sexualmagin som växte fram under 1800-talet hade redan från första början starka band till den franska ockultismen. Paschal Beverly Randolph som var den person som utan jämförelse bidrog mest till detta systems framväxt skall ha talat bra franska och besökte Frankrike flera gånger under sitt liv där han utvecklade goda kontakter med franska ockultister bland vilka han enligt vissa källor också fann de som ursprungligen initierade honom i sexualmagins mysterier.

Grunden för Randolphs sexualmagi är en teori om en livsenergi som finns inom människan och hör samman med sexualiteten. Denna livsenergi är enligt Randolph inte bara viktig för kroppens rent biologiska aktivitet utan är också den kraft som fungerade som bränsle för själens ockulta förmågor. Eftersom Randolph ansåg att livsenergin påverkas av sexualiteten betydde detta för honom att sexuell aktivitet kan påverka de själsliga förmågorna via livsenergin.

Under särskilt kontrollerad sexuell aktivitet kan livsenergin sättas i rörelse och exciteras och kan då bl a kan uppväcka klärvoajans. Särskilt orgasmen är enligt Randolph magiskt potent, förutsatt att den kontrolleras av en tränad och disciplinerad vilja som kan forma de krafter som flödar i detta tillstånd. De mål som Randolph ansåg att sexualmagin kunde användas för att uppnå var främst av en andlig, nästan mystik, natur. På en lägre nivå handlar det om att utveckla en klärvoajans som möjliggör kommunikation med diverse andeväsen likaväl som möjligheten att skåda fjärran tider och platser, men på en högre nivå är målet att komma i kontakt med det andliga väsen som Randolph såg som tillvarons innersta essens. Möjligheten fanns emellertid också, åtminstone i teorin, att använda den sexuella magin för att manipulera den materiella världen och på magisk väg skaffa sig rikedom och världslig makt.

Randolph dog 1875, samma år som Eliphas Lévi och just innan den franska ockulta renässansen nådde sin fulla styrka, men hans lära fördes vidare av en organisation vid namn the Hermetic Brotherhood of Luxor som var aktiv i Frankrike vid slutet av 1800-talet. The Hermetic Brotherhood of Luxor hade många inflytelserika medlemmar i Frankrike. Ledare för ordens franska avdelning var en man som använde sig av pseudonymen Francois-Charles Barlet men vars verkliga namn var Albert Faucheux och som också var en av de ledande medlemmarna i Stanislas de Guaitas organisation l’Ordre Kabbalistique de la Rose Croix. Den kanske mest inflytelserike medlemmen var emellertid Gérard Encausse som betraktade HBL:s grundare Peter Davidson som sin maître en pratique, sin läromästare ifråga om ockult praktik.

Det är i detta sammanhang som vi måste förstå Boullans ockulta och sexualmagiska teorier och när vi granskar Boullans lära om sexualiteten så som den framstår i denna bok blir det uppenbart att den har en hel del gemensamt med Randolphs. De delar t ex tron på att sexualakten kan frälsa eller fördöma en människa beroende på i vilket sammanhang den sker och beroende av vilket sinnestillstånd som de deltagande parterna befinner sig i. I Eulis skriver Randolph om de resultat som utbytet av magnetism vid intim kontakt mellan människor kan få:

We may be hugged, embraced, kissed into heavenly states, or into their exact opposites! Hence, aside from common relational lip-contacts, they are worse than unwise who touch lips unless love be the underlying prompter; for if the kissed or kisser be bad, just so much of that specific evil is sure to flow from the magnetic poles of either pair of lips to the soul of him or her upon whose mouth they are laid.

Vid samlag blir dessa konsekvenser ännu allvarligare och människor i sexuell kontakt genomsyras av antingen destruktiva eller gynnsamma krafter, beroende på under vilka omständigheter samlaget sker. Likheterna med Boullans system lockar oss att spekulera i ett eventuellt gemensamt ursprung bakom Randolphs och Boullans läror men om ett sådant kan vi tyvärr, än så länge, inte veta något alls med säkerhet.

Boissière: I skogen, del 1

[Här kommer tillslut den utlovade översättningen av Jules Boissières ”I skogen".(Bakgrunden hittar ni här.) Översättningen är relativt fri och ni bör hålla i minnet att jag inte är någon professionell översättare. Håll till godo.]


I skogen, del 1

Vi lämnar inte längre skogen. Vi lämnar inte längre den dystra skogen som vidsträckt breder ut sig i Tonkindeltat vid den flytande gränsen till Kouang-Si. Vi vet att vi kommer att dö här. Det fanns en tid när jag inte brydde mig om döden. Jag var övertygad om behovet av vila efter livets slut. Men efter att jag rökt opium i skogen tvivlar jag, och jag är rädd för att dö på grund av det som kan komma efter. Jag förstår nu så många saker jag inte ens misstänkte under min okunnighets välsignade dagar.

Jag anar många viljor och medvetanden i nattvinden och i det vilda runtomkring mig. Tyvärr är de gamla träden inte längre stumma och stenarna är inte längre harmlösa. Opiet har gjort mig klärvoajant. Ibland är jag stolt över att jag är visare än förut, men oftare lider jag eftersom jag förlorat min sinnesfrid. Enligt annamiterna lever en god ande i vart och ett av de heliga kinesiska tecknen. Men för mig döljer sig onda andar i allt det som andra människor uppfattar som livlöst.


Jag förbannar den dag jag, efter att ha misslyckats med att göra mig en förmögenhet i Europa, kom hit via Hong Kong, som en uppsluppen och oförskräckt äventyrare, för att hitta uråldriga guldgruvor som en gång grävts av de levande men nu kanske vaktas av de döda.

Hur hamnade jag i denna skog från vilken jag kanske aldrig återvänder? Lyssna till min berättelse.


För sex månader sedan sökte jag upp le résident français i Thai-Nguyen-provinsen med ett brev från generalguvernanten som uppmanade honom att välkomna mig och ge mig den hjälp jag behövde. Han valde ut en eskort till mig från sin milis bestående av annamiter från deltat och av en ännu större grupp thôs från bergen, rekryterade i norr i den region dit jag var på väg. De skulle fungera som vägvisare och hjälpa mig knyta kontakter med de halvvilda bergs- och skogsinvånarna.

Ämbetsmannen dolde inte att resan jag gav mig ut på var farlig och att sjukdomar väntade mig i detta osunda land där annamiterna själva dör av feber och dysenteri trots att de är mer vana vid klimatet än jag. Bah! I Borneos djungler hade jag mött värre faror än så. Jag var ung, alert och klartänkt med ett positivt sinnelag. Jag fruktade inget. Jag tackade för eskorten och begav mig av tillsammans med 30 milismän, 20 coolies och en europé som jag anställt.

Det är i Song-Li-dalen som gruvorna enligt en gammal annamitisk karta ligger övergivna. Därifrån mottog staten en gång skatt betald i guldtaëler av kinesiska gruvarbetare. Men kartan är så otydlig att jag i sex månader famlat efter gruvorna i skogen.

Skogen täcker ett öde område som en gång var tätbefolkat. Fyra militärposteringar ligger belägna här – Cho-Ra, Cho-Chu, Cho-Moi och Hung-Son. De ligger långt ifrån varandra och under regnperioderna saknar de möjlighet att kommunicera. Skogen tränger sig på deras bräckliga inhägnader.

Trakten bebos av det utblottade thôs-folket som kanske är dess urinvånare. De är knappt ett par hundra själar och lever i ständig rädsla för att bli rekryterade som coolies av banditer eller av våra konvojer. Ibland när vi tar en okänd väg, på stigar smalare än en elefantstig, råkar vi på en grupp hyddor, omgivna av tät vegetation, på toppen av en kulle eller på botten av en ravin, inte mer än en springa mellan två klippor. Några timmar därifrån hittar vi en platå där byns invånare odlar ris och majs i askan efter ett svedjebruk. Ännu längre bort finns drickbart vatten.

Fälten är tomma när vi anländer eftersom invånarna här har ett luktsinne känsligt som vilda hundars. De har känt vår doft på avstånd och flytt med sitt ris, sina fjäderfän och sina svin, med alla sina sorgliga rikedomar. De kommer aldrig att återvända. De söker sig längre in i skogen, efter ett nytt gömställe, och ännu ett tag kan de förbli dolda. Dolda för alla utom den vördade tigern – herr Tiger – som trots böner och doften av pappersoffer äter deras grisar, och ibland, på natten, tränger upp en dörr av halm, tar sig in i en hydda och släpar bort någon stackars sate i sina käftar.


Men trots allt flyttar detta folk inte ner i det rika och hälsosamma Tonkindeltat; de lämnar inte sitt dödliga land som saknar luft och horisont. Skogen har gjort deras själar dystra, djupa och sorgsna som den själv, och de älskar den. Dess inflytande dröjer sig ännu kvar hos milismännen. Den kvasimilitära disciplinen och kontakten med européer har inte förändrat deras tankar eller mildrat deras övertro. De hör till thôs-folket som annamiterna med sina svartlackerade tänder fruktar och kallar häxor. Stackars varelser. De är milda, godtrogna och goda. Tack vare deras intima kunskap om området hittar vi nästan varje natt en hydda där jag kan söka skydd. De invånare som inte flyr när vi kommer hälsar mig som en vän, en ”äldre bror”, som man säger här. Men när jag frågar om gruvorna blir de rädda och misstänksamma, både milismännen och byborna.

De tror att gruvorna vaktas av farliga spöken. De befinner sig i vidskepelsens grepp och vill inte avslöja något för mig. Och på kvällen, runt elden, veden och grytan berättar de med viskande röster sorgsna berättelser från det förflutna och talar med respekt om andarna som strövar i skogen.


Ja, sådana rädslor föds i denna värld utan luft eller horisont, på denna dödliga jord. Kanske har de sitt ursprung i detta rike där växterna härskar stolt och oinskränkt, där människan är så liten, en knappt tolererad anomali, som inte kan dröja kvar utan att riskera en för tidig död, genom växternas giftiga utsöndringar. Kanske har de mystiska inflytanden som var välkända under vår dystra medeltid överlevt här, kanske har andar som drivits bort från den bebodda världen dragit sig tillbaka hit för att härska despotiskt över de utblottades själar.

Hur kunde dessa tankar tränga sig på mig som alltid varit så övertygad i min materialism? Det är för att jag rökt opium och för att jag känt hur ett sinne uppstått inom mig som jag tidigare saknat, eller åtminstone inte kunnat utveckla medan jag levde i det skeptiska Europa. Och varför kände jag inte stolthet, när mitt alltmer raffinerade medvetande och mina alltmer förfinade sinnen avslöjade det mysterium som döljer sig i alla varelser och ting? Istället mörknade min själ, särskilt i de stunder då jag vaknade med ett tungt huvud efter att ha rökt för mycket dagen före.

Innan vi steg in i skogen hade jag aldrig rökt opium. Det var herr Roux, min anställde, som för mig uppenbarade de drömmar och den vetenskap som finns inneslutna i den goda pipan. Han dog förra veckan och hans död lika mycket som pipan har gjort det klart för mig att vi aldrig kommer att lämna skogen. Vi är förbestämda att dö här.

Vet ni vad feber vill säga? I deltat och på andra platser finns träskfeber. Då och då dör människor av den, men oftast kan den botas genom ett luftombyte, en enkel resa till Frankrike eller Japan. Här lever vi i skräck för skogsfebern som era läkare i Europa inte känner till. Du dricker den genom lungorna och huden på morgonen när du går genom skogen. Den ligger dold och väntar på dig utmed stigarna under högar med förmultnande löv – om du sticker ner handen i en sådan hög känner du värmen och fukten från tusen ruttnande djur och växter. Före gryningen stiger febern upp ur jorden med den vita morgondimman som är genomsyrad av markens förruttnelse. Skogens kungar, banyanträden, bambun, palmerna, lever av den djupa myllan och av skogens tunga atmosfär. Under århundradena hade de växt sig än större och än stoltare om det inte varit för människan, som i förakt mot de nästan eviga jättarna, utarmar jorden för att gynna sina veka och dvärglika grödor. Men de tar sin hämnd. Under dagens varmaste timmar ryser arbetarna på fälten och de svettas när febern tränger in i deras blod och deras ben. Den kommer aldrig att lämna dem och tillslut blir den deras död, lika säkert som det hänsynslösa gift som utvinns ur bambu av Sumatras malajer.

Hela min annamitiska milis är oåterkalleligt förgiftad av malaria som druckits ur bäckarnas vatten och andats in från morgondimmorna. De sover inte på natten. Jag hör dem jämra sig och kasta sig av och an i lägersängarna och på den ohälsosamma jorden. När deras ögon sluts av utmattning skakas de av mardrömmar. Mardrömmarna är alltid desamma. Spöken rör sig i skogen. Och thôs-folket, milismännen, förklarar att vi upprört de andar som vaktar guldet. Andarna som satts där att vaka av Den himmelske kejsaren måste driva oss från området eller döda oss alla. I vissa stunder har jag, sedan jag började röka, känt tvivel och rädsla – känslor som jag inte känt tidigare. Som mina män ser jag under mina oroliga nätter spöken som antagligen fötts ur den feber som förtär mig. Och jag röker mer och mer för att glömma febern och hålla andarna borta.

Men om andarna varit en skapelse av min uttröttade hjärna hade opiet drivit bort dem som det gjort med så många flyktiga drömmar, med så många fördomar, så mycket ånger, och med de meningslösa skrupler som vissa handlingar och tankar en gång väckte inom mig. Nej, opiet har stärkt andarna eftersom det dödar illusioner och avslöjar sanningen. Detta upprepar Roux, denne förhärdade gamle rökare, ofta för mig när vi ligger sida vid sida, åtskilda endast av pipan och av den tända lampan.

Jag träffade honom på en gata i Haiphong. Han var en arbetslös gruvarbetare och jag föreslog att han skulle följa med mig till Övre Tonkin där han tillbringat två år med främlingslegionen. Han rökte opium men jag oroade mig inte för det utan avfärdade det som ett uttryck för en excentrisk smak. Förstod jag inte då vad opiet var? Visste jag något alls om världen innan jag började röka? Jag trodde att jag i Roux träffat en anspråkslös sate, naiv, obildad och energisk, med en enkel hjärna utan tankar. Han talade passionerat om skogen som han kände till väl; han berättade att han där en gång hittat en övergiven gruva som han enkelt skulle hitta tillbaka till. Då verkade han full av energi. Rökare är skickliga på att bedra lekmän ifråga om deras begåvning och viljestyrka. Men väl i skogen var han som förbytt.

Roux framstod nu som en bisarr och oroande varelse, en lidelsefull galning som drömde om att snabbt bli rik genom en lyckad chansning för att sedan kunna röka fram till sin död. Han var tyst och fundersam och hemsöktes mer än thôs-folket av spöken och andar. Ja, skogen hade stöpt om honom till urinvånarnas avbild. Under resans början tände han sin opielampa först på kvällen och inför mig begränsade han sin konsumtion. Jag satt med honom på lägersängen och stegvis, lite i taget, lärde han mig att röka. Å, bara några pipor, knappt ens det.

Ekon från Weimar-ockultismen: Peter Koenig och Fraternitas Saturni

Jag fick ett mejl från nät-celebriteten och samlaren Peter Koenig som tipsade om följande filmklipp där han spexar och intervjuar fraternitas saturni-stormästaren Johannes Maikowski, om bland annat Gotos. Oerhört knarkigt och potentiellt skadligt såväl för den mentala hälsan som humöret. Men intressant, och jag vet att ni vill se det. (Observera att intervjun börjar fem minuter in i klippet.)

Se klippet här.

Recension

Aorta recenserades ganska välvilligt i GP (ej på nätet). Se här.

Den som döljer: guldet och det som guldet är

Förlagets sammansvurna har som bekant sedan länge varit involverade i en heroisk envig mot de illasinnade kadosheska textmassorna. Priset har varit högt, men idag kan vi tack vare våra ansträngningar besvara viktiga frågor (viktiga tveklöst för bloggens läsare såväl som inom Strindbergforskningen och besläktade fält) som denna: vilken av Kadoshs meningar innehåller flest kolon?

Det gör av allt att döma följande mästerverk (7 st):

”Socialt sett är ”Lucifer”: armodets: Merkurius eller beskyddande genius, då han är den i vars hand: guldet spelar och utövar sin magiska attraktion, varför han också kallas: guldets: mara, guldets och därmed: pengarnas alchymistiska ”hyle” och urprincip, den eller det som döljer: guldet och det som guldet är.”

Jules Boissière och opiefantastiken

[Jag kommer i det här inlägget att ge ett litet smakprov på resultatet av de efterforskningar jag gör i samband med det stora opieprojektet som man kan läsa om här och här.]


På 1880-talet fanns i Paris litterära värld en gåtfull ung författare vid namn Jules Boissière. Han skrev Mallarmé-influerade dikter och försörjde sig som journalist för den socialistiska pressen. 1886 gav han sig av till de franska besittningarna i Indokina där han i drygt ett decennium tjänade som soldat och tjänsteman i den koloniala administrationen. Han dog 34 år gammal efter att ha genomgått en experimentell folkmagisk kur för att bota sitt opiemissbruk. Boissière lämnade efter sig en handfull säregna böcker varav två, Fumeurs d'Opium och Propos d'un intoxiqué, behandlar hans stora intressen, opierökning och det övernaturliga.


Boissière blåste liv i den franska litteraturens vid denna tid svalnande intresse för opium. Han och hans efterföljare Claude Farrère kan sägas ha utgjort den franska opielitteraturens andra våg – den första utgjordes av miljön runt Gautier och Baudelaire och en tredje skulle göra sig gällande på 20- och 30-talet i surrealismens utmarker (möjligen med Jean Cocteau som främsta exempel). Denna underliga och nu bortglömda litteratur som representerades av Boissière och Farrère kan i någon mån betraktas som en egen genre, opiefantastiken, en typ av berättelser som, ofta i novellform, skildrar hur drogen uppenbarar en dold andlig värld för sina användare. De främsta exemplen utgörs av två novellsamlingar med nästan identiska titlar, Boissières Fumeurs d'Opium, och Farrères Fumée d'Opium.


Opiet och de franska kolonierna

Redan från början, i tidiga reseskildringar och bland de brittiska romantiska poeterna, hade opiet förknippats med ett amorft, sagolikt österland. Associationen mellan opium och ”österlandet” var mer eller mindre felaktig men samtidigt begriplig. Europeiska resenärer i mellanöstern, Indien eller Kina, kunde länge bevittna ett opiebruk som var betydligt synligare och tydligare betonade drogens möjligheter som rus- och njutningsmedel än vad fallet var i Europa. Trots detta går det västerländska opiebruket tillbaka åtminstone till antiken, även om det kan ha funnits ett visst avbrott under medeltiden, och källor från 1700- och 1800-talet gör det tydligt att det inte alltid är så lätt att skilja mellan medicinskt bruk och viljan till berusning. Som De Quincey, Coleridge och en lång rad andra tydligt exemplifierar tenderar sådana gränser att brytas ner. I slutet av förra sekelskiftet hade emellertid den äldre kopplingen mellan opiet och österlandet förstärkts. Flera faktorer bidrog, och en av de viktigaste bland dessa var naturligtvis den europeiska kolonialismen.

Framväxten av den franska koloniala närvaron i östra och sydöstra Asien skedde till största delen efter att Baudelaire och Gautier utforskade drogen. Medan det brittiska intresset för opierökning nästan alltid förknippade drogen med Limehouse och Londons slum har det franska sekelskiftets opielitteratur många gånger en koppling till kolonierna. Intressant är att engelsmännens närvaro i Indien inte ledde till en spridning av opierökning i England motsvarande den som skedde i Frankrike. De mycket omskrivna opiehålorna i London levde aldrig upp till fransk eller amerikansk standard. Av någon anledning var det franska intresset för opium mot slutet av 1800-talet betydligt större. Läkaren Roger Dupouy, författaren till Les Opiomanes, en bok där han särskilt intresserar sig för opierökningen, hävdade till och med att han pratat med kolonialtjänstemän som menade att de medvetet sökt sig till kolonierna för att kunna röka opium och gå i Baudelaires fotspår.


Jules Boissière var själv urtypen för den opierökande franska kolonialtjänstemannen. Precis som huvudpersonen i hans novell ”Dans la forêt”, eller i Propos d'un intoxiqué, hade han begett sig till Indokina på jakt efter äventyr och rikedom. Där hade han fascinerats av språken, kulturen och religionerna och han hade uppfattat opiet som ett slags essens av det främmande österlandet. Det är inte helt säkert vad han egentligen dog av men för sin samtid måste han ha framstått som ett slags mr Kurtz, som slukades upp och förbrändes efter en alltför nära kontakt med det främmande. Hans tog pseudonymen Khou-Mi som för att markera att han gått för nära, att han försvunnit in i en främmande värld.

Boissière var utan tvekan en kolonial författare, han skrev nästan uteslutande om den koloniala erfarenheten på ett sätt som delvis påminner om samtidens äventyrslitteratur. Ofta handlar berättelserna om äventyrare, upptäcktsresanden eller soldater som är verksamma i exotiska miljöer. Han skiljer sig emellertid från äventyrslitteraturens huvudfåra på flera sätt. Skillnad utgörs kanske delvis av att han ofta skrev om miljöer med vilka han var nära förtrogen, där han själv hade levt och arbetat. Men, än mer betydelsefullt, var ett inslag i hans författarskap som om man vill kan kallas dekadent och som ofta hörde samman med hans opieintresse. Hjältarna i Boissières berättelser är nämligen vid en närmare betraktelse inte särskilt goda representanter för de figurer som brukade befolka äventyrslitteraturen. De är inte hjältar som löser problem och vinner framgångar med hjälp av sitt mod och sin uppfinningsrikedom. De påminner inte särskilt mycket om Robinson Crusoe; de är överhuvudtaget inte särskilt sympatiska. De är bräckliga, passiva, drogberoende. De går näsan alltid under. Det finns i Boissières berättelser ett slags motstånd mot den framstegstanke som genomsyrade så mycket av 1800-talet.


Opiefantastik

Lika tydlig som den koloniala anknytningen var hos Boissière var emellertid ett annat inslag i hans och hans efterföljare Claude Farrères opieberättelser, ett inslag som skulle kunna kallas opiefantastik. Hos Boissière och Farrère tar det fantastiska sig många olika uttryck men vanligast är skildringar av hur opiet försätter sina brukare i kontakt med världar som annars skulle vara dolda för dem. Ofta rör det sig om övernaturligheter av ett slag som ligger ganska nära 1800-talets spiritistiska och mesmeristiska föreställningsvärldar. Farrère skriver bl a om les tables tournantes och opiets klärvoajans. Boissière är inne på samma spår. I Dans la forêt skildrar han en europeisk äventyrare i Indokina som får för sig (möjligen korrekt, berättelsen ger oss inget sätt att avgöra det) att opiet får honom att genomgå en metamorfos som resulterar i att han kan se och höra saker han förut inte kunde se och höra. Hans sinnen blir alltmer förfinade. Tillslut upplever han att världen är besjälad och att alla ting – inklusive vad vi skulle uppfatta som döda föremål och abstrakta begrepp – i själva verket döljer medvetanden. Han blir helt enkelt vad man i hans samtid kulle kalla animist.

De fantastiska opieskildringarna som de framträder här är intressanta eftersom de utgör det mest extrema exemplet på hur opiet tillskrivs övernaturliga effekter. Det rör sig om fiktion, det är klart, men var gränsen till författarnas personliga åsikter gick är oklart. Dessutom existerade opiefantastiken inte i ett vakuum, den byggde på andra källor, varav alla inte var skönlitterära. Den påverkade också tveklöst sina läsare. En av Farrères beundrar var Aleister Crowley, vars åsikter om droger bär en underlig likhet med de som Boissière ger uttryck för i sin skönlitteratur.


Jag skall försöka att lägga ut en översättning av Dans la forêt på bloggen inom en snar framtid för att kunna ge en rättvis bild av opieintresset som det såg ut i fransk fin de siècle-litteratur.

I skogen, del 1.

Aorta nr 27: Magi

Det senaste och, om man får tro vad som sägs, sista tryckta numret av kulturtidskriften Aorta är helt tillägnat magi och relaterade ämnen. Detta är inte ett vanligt tema för svenska kulturtidskrifter trots att den som skriver om korsbefruktningen mellan konst, litteratur och esoterism har ett i princip oändligt material att ta av. Jag gissar att det fortfarande för de flesta svenska kulturskribenter är ett ämne som signalerar eskapism i ett kulturklimat som gärna vill vara politiskt. (I själva verket gör man sig helt blind inför sin egen kultur om man ignorerar dessa frågor. Wouter Hanegraaff överdrev kanske när han talade om esoterismen som den västerländska kulturens tredje pelare (dvs som ett Alexandria bredvid Aten och Jerusalem), men han överdrev inte mycket. Och den som inte kan förstå sin egen kultur kan knappast påverka den på ett rimligt sätt genom att agera politiskt.)


Det har uppenbarligen funnits ett visst intresse för liknande ämnen inom kretsarna kring Aorta under en ganska lång tid. Bland annat har man publicerat en översättning av Aleister Crowleys Morphia, en av hans bättre dikter, utförd av Carl Forsberg; David Almer har skrivit om Johannes Burreus (i Aorta XIV). Då och då har man berört hermetism, mystik, gnosticism och dylikt.

I det sista numret av Aorta har alltså intresset för släktskapen mellan esoterism och kultur slagit ut i full blom. Clemens Altgård skriver om Austin Osman Spare, Håkan Sandell om den tidiga tyska filmindustrins ockulta kontakter, Ola Wikander om himlakroppar, myt och divination i Ugarit, för att nämna några. Man kan också läsa om Aleister Crowleys lyrik i en artikel signerad Giuliano D´Amico som för övrigt också skrivit en mycket läsvärd reseberättelse från Crowleys Sicilien med titeln Reisebrev fra Palermo som ligger ute på nätet.

Själv bidrar jag med en text om 1800-talsockultismens radikala intresse för hermafroditer och de försök som gjordes att förvandla sig till sådana väsen. Främst behandlar artikeln den bortglömde swedenborgianske predikanten Thomas Lake Harris som dyrkade en tvåkönad kristusgestalt han kallade Kristus-Krista och under flera decennier levde i en sexuell relation med en älva. Han uppfattade detta väsen som en förlorad del av sin egen själ och strävade efter att reintegrera det för att slutligen kunna nå frälsning genom att omvandlas till en himmelsk hermafrodit. Läs och förundras!

Varför nazihippien är ett mytologiskt djur, om den låga nivån i svensk debatt om nyandlighet

[Följande inlägg anknyter till debatten om antroposofi på Aftonbladets kultursidor, där Martin Aagård anklagar Rudolf Steiner och hans efterföljare för att ha ”sympatier för nazismens rastänkande”.]

Jag antar att de människor som offentligt angriper flum och oförnuft, som antroposoferna, alternativmedicin eller t o m etablerade religioner någonstans måste utgå från en samhällssyn där mänskligt tänkande måste försvaras från rester av vidskepelse vars tid visserligen är förbi men som trots allt då och då riskerar att sprida sig och åstadkomma en backlash för vetenskaplighet och rationellt tänkande. Det är inte en samhällssyn som jag delar men som jag kan ha en viss respekt för. Eller rättare sagt, som jag skulle kunna ha respekt för, om det inte var så att den ofta tog sig så underliga uttryck. Två saker är värda att påpeka i förhållande till den typ av journalistiska skriverier om nyandlighet och esoterism som Aagårds artikel är ett exempel på. (För att vara rättvis får jag dock säga att det finns betydligt värre exempel.)


1. Journalistiska angrepp på ”flum” sker nästan alltid mot vad som åtminstone jämförelsevis är oförnuftets lågstatusgrupper – dvs journalister kan ifrågasätta (eller skämta om) rationaliteten hos Rudolf Steiner eller feng shui-entusiaster. Mer sällan ifrågasätter de t ex Zizek eller Lacan – även om heterodox freudianism knappast hamnar innanför det rationella tänkandets gränser om du skulle fråga de flesta svenska lektorer i psykologi. Relativt sällan ifrågasätts nuförtiden också mer traditionella oförnuftigheter som nattvarden eller koranens status som uppenbarad text. Detta gör att sådana diskussioner ofta får drag av offentlig mobbing mer än allvarligt ifrågasättande. (Nu går det visserligen att hitta gott om exempel på angrepp även på kontinental filosofi och dylikt men intressant nog utförs de sällan av samma människor som angriper nyreligiositet och de är ofta mer politiskt än mentalhygieniskt motiverade.) (Människor som tycker om att peka ut exempel på ”kolonialt tänkande” borde ju också reflektera över att ett sådant tänkande uppenbarligen är anledningen till varför det är lättare att skratta åt feng shui än nattvarden. På 1800-talet gick folk på landsbygden i Kina i döden i försök att hindra europeiska brott mot feng shui i anläggandet av järnvägar och telegraflinjer.)

2. Mer intressant är emellertid den andra underligheten i den journalistiska förnuftsretoriken. Nämligen dess förbluffande förmåga att helt ignorera den vetenskapliga debatten om samma ämnen.

Att anklaga antroposofer (eller teosofer, eller ockultister) för kryptonazism är ju inget enstaka journalister får för sig att göra efter moget övervägande. Det är ett återkommande inslag (i princip en schablon) i en väl etablerad medial diskurs, som lever i yttersta välmåga till synes helt utan kopplingar till den akademiska forskningen om grupperna ifråga, men i tydlig symbios med den (populär/pseudo)vetenskapliga antisektlitteraturen. En litteratur som är författad av människor som nästan alltid har två saker gemensamt: (1) de har aldrig studerat ämnena de skriver om på universitetsnivå. (2) de har kopplingar till någon frikyrka. Håkan Arlebrand är det främsta svenska exemplet, Karl Erik Nylund är en något mindre typisk representant för samma grupp. Även om det nu var ett tag sedan dessa personer skrev är de fortfarande ytterst populära om man får tro bibliotekarier bland mina bekanta.

Vi ska inte här diskutera frågan om hur många gånger eller på vilket sätt Rudolf Steiner använde rasbegreppet. Vi ska inte ens diskutera antroposofin specifikt. Frågan är större och rör tendensen i svensk journalistik och samhällsdebatt att ständigt insinuera kopplingar mellan 1800-talets och det tidiga 1900-talets esoterism och nazismen (eller rasistisk högerpolitik i allmänhet) trots att det råder vetenskaplig konsensus om att sådana kopplingar inte existerade i någon högre grad och att teosofin och liknande rörelser politiskt var tydligt socialliberala med starka kopplingar till sin tids feminism. Den som tvivlar kan läsa Corinna Treitel, Alex Owen, David Allen Harvey, eller Joy Dixons Divine Feminine: Theosophy and Feminism in England.

För det kan väl inte vara för mycket begärt? Borde man inte kunna förvänta sig att den som tar på sig rollen som förnuftets försvarare i ett offentligt samtal borde läsa in sig på sitt ämne?


Läs mer om esoterism och politik:

Socialistisk bordsdans

Revolutionens vålnader

Strindberg, Kadosh and the hairy god

[For some time now I have toyed with the idea of translating some of my texts for this blog into English. Today I make an experiment with one of the older blog posts that should have some appeal to readers outside Sweden in that it focuses on some more obscure byways of Scandinavian esotericism, like the relationship between August Strindberg and the Danish Luciferian Carl William Hansen.]


It is a well known fact that the Swedish author and playwright August Strindberg was deeply fascinated by religious and semi-scientific speculations of a sort we would today call western esotericism. In Sweden Strindberg researchers have been more or less alone in making an effort to study subjects like French fin de siècle occultism within academia before the rise of the study of western esotericism, one good example being Martin Lamm´s Strindberg och makterna (1936). This research has also been uncharacteristically thorough. As a young student of literature I once had to abandon a plan for an essay on Strindberg’s esotericism when I realized that there really wasn’t that much left to say.

Now when I, for the first time in a long while, take a closer look at Strindberg once more I am still impressed by how strong the influence from French, and to a lesser extent German, late 19th century occultism really is in parts of his writings. A book that is especially rich in such content (besides the obvious titles Den Ockulta dagboken och Inferno) is En blå bok (strangely translated to English as Zones of the Spirit (1913), here I will call it by its more literal translation A Blue Book).


A Blue Book is a strange book, inspired by the Christian genre of breviary in its Lutheran rather than Roman version, that is to say collections of short prayers and sermons. Strindberg’s book too contains short reflections or sermons, but in stead of Christian meditations on Scripture or Ethics, his sermons take the form of weird speculations on natural science, religious fantasies and misanthropic attacks on his enemies (and Strindberg had a lot of enemies). It is something of a mystery that the book is readable. But it is. And it was successful when it first was published (the first part appeared in 1907). The reason is probably the short length of each passage of the book. None of the ”sermons” take up more than a page.


One of the things that occur to someone with an interest in esotericism on reading A Blue Book is the frequent and glowing celebrations of the French Rosicrucian Joséphin Péladan. Péladan is now more or less completely forgotten as a writer of fiction but Strindberg viewed him as a great artist (he calls him ”master”), a philosopher (several times mentioned in the same breath as Nietzsche) and a prophet. Above all Strindberg seems to have regarded Péladan as a representative of a kind of spiritual art that took another path than the materialism and atheism he attacks in the book. In the passage called ”Äfflingarnas Sibboleth” (The Sibboleth of the äfflings) he takes the Biblical story about the shibboleth from the Book of Judges as his starting point. The story relates how the word shibboleth is used as a password by the Gileadites when they want to expose there enemies the Ephraimites who were unable pronounce the word, and instead said ”sibboleth”. In the passage the name Péladan becomes the shibboleth of the ”äfflings” (a word used in A Blue Book primarily as a derogative term for atheist)[1]. Strindberg writes:

”When the Ephraimites were about to flee across the river Jordan they were apprehended by the Gileadites and forced to utter the word shibboleth as a password. Those who couldn’t, and said sibboleth were cut down. Now, when the äfflings stand at the Rubicon, perhaps to be cut down, they must speak the word Swedenborg. But they cannot. … Another shibboleth is Joséphin Péladan. This word they cannot utter.” (from Äfllingarnes Sibboleth, En blå bok I) [2]

In other passages Péladan is mentioned in a similar way. In ”Avsättningen av Apan” (Dethroning the Ape) it is said that:

“Joséphin Péladan was a Christian prophet from the school of Therapeuts and Essenes. He could only be comprehended by the Christian elite. The äfflings feared him, and couldn’t speak his name; it stuck in their throats. His Christianity was bright, esoteric; perhaps too bright…” (from Avsättningen av Apan)

A Blue Book, however, is also interesting because of what it has to say about Strindberg’s relationship to the Danish Luciferian Ben Kadosh (Carl William Hansen). Kadosh was one of there more interesting and original writers of Scandinavian turn of the century occultism. He was a Mason and a Martinist but he also worshipped Lucifer. About this there is no doubt; he even wrote “Luciferian” as his religious affiliation in a Danish census, and he authored a pamphlet called ”Den ny morgens gry” (The light of the new dawn) were he preaches his beliefs, and among other things identifies Lucifer with the devil. This text has been translated into English but has never really gotten the exposure it deserves as one of the first historical examples of someone defining themselves as a worshipper of the Devil.


It is known that Strindberg and Kadosh corresponded for a while around the turn of the century but that something made them part ways sometime around 1905. A Blue Book I, written around 1906-7, contains a lot of clues as to why their relationship wasn’t more enduring. One of these is Strindberg’s thoughts about the cult of Pan, an idea that had been eagerly championed by Kadosh (who identified Pan with Lucifer).

In passages like ”Den ludne Guden” (The hairy god) it becomes clear (although it shouldn’t be a surprise) that Strindberg takes a very negative view of Pan which he considers to be the god of the above mentioned äfflings. Of course this doesn’t mean that he thinks that the people he calls äfflings are really worshipping Pan – ”they must be ashamed of their god, because they call themselves atheists, but their religion is that of the Evil One”. Rather the äfflings represent characteristics that Strindberg associated with Pan, the hairy god, the Lord of Dung. Although Strindberg isn’t attacking a true, literal, religious cult of Pan it is difficult to think that he would have had any sympathy with such a cult. Keeping in mind that A Blue Book was written so close to his break with Kadosh, it cannot be ruled out that his attack on Pan is also an attack on Kadosh, or even that his use of Pan in this way was inspired by his contact with the Danish Luciferian.


[1] The word, of course, really means small monkey in German, and comes from Strindberg’s reading of the writings of Jörg Lanz von Liebenfels and his doctrine of racial mysticism, where the term is applied to people Liebenfels viewed as racial inferiors. Strindberg however changes the meaning somewhat.
[2] All translations here are my own and they are rather hurried so please overlook any stylistic awkwardness.

Esoteriska glimtar i Anaïs Nins dagböcker

För närvarande läser jag Anaïs Nins dagböcker. Upplevelsen är delvis fascinerande. Jag har alltid varit lockad av väldiga textlabyrinter av det här slaget, där reflektioner och händelser av väldigt olika slag vävs samman. Det är samma lockelse som finns hos en övergiven och vildvuxen trädgård. (Det är ingen originell bild, men den är passande.)

Egentligen uppskattar jag inte Nins filosoferande särskilt mycket. Jag har ett begränsat tålamod med freudianism och det finns något i Nins tilltal som jag alltid känt mig lite obekväm med. När hon lämnar vardagsfilosoferandet och istället ägnar sig åt att skildra yttre händelser ligger emellertid hennes stil ganska nära mitt eget ideal och det finns avsnitt i dagböckerna som är klart läsvärda av estetiska skäl, t ex hennes skildring av ett besök i Fez från den andra boken.


En annan och i det här sammanhanget mer relevant anledning att läsa dagböckerna är att en hel del intressanta personer ur Europas och USA:s litterära och intellektuella miljöer dyker upp i dem. Bland dessa finns flera av esoteriskt intresse.


En sådan är den fattige astrologen Conrad Moricand (Claude Valence), som tillbringar sin tid med att studera de esoteriska texterna på Nationalbiblioteket i Paris och försörjer sig på att ställa horoskop. När ingen anlitar honom svälter han.

"Nu bor han högst uppe på en kulle med utsikt över Paris, nära den vita Sacré Coeur-kyrkan. Han bor under det sluttande taket i ett mycket litet hotellrum, där taket snuddar vid golvet bakom hans säng. Han håller sitt rum lika ordentligt och sterilt som en munkcell. Han slår cellofan om sina böcker, läskpappret på hans skrivbord är vitt och fläckfritt. På väggarna hänger horoskop tecknade med geometrisk finess. Planeterna i fint dragna linjer i blått och rött och svart, som går genom ´husen´. Motsatsen mellan dem som ritats i rött bläck, fyrkanterna i svart, skärningspunkterna i blått […]

Allt han behöver är tidpunkt, datum och plats där man föddes. Sedan försvinner han i flera dagar in i sitt själsliga laboratorium, och vi återser honom inte förrän horoskopet är, som han säger, ordentligt inställt […]

Ibland talar han som ett barn, ibland som en homosexuell, ibland som en narkoman, ibland som en schizofren. Men han är mer än astrolog, han är poet. Hans horoskop är poem."

Moricand skildras senare som en mörk och motbjudande figur i Henry Millers A Devil in Paradise (1956).

Oscar Eckenstein: Om en resa

Eftersom jag är fullkomligt okunnig om bergsbestigning förhöll jag mig länge skeptisk till de hyllningar av Crowleys mentor på området, Himalaya-pionjären Oscar Eckenstein, som förekommer i Crowleys självbiografi. Jag tänkte mig att benägenheten att uppfatta Eckenstein som den störste i sin generation var ett exempel på Crowleys tendens att övervärdera de människor han hade en personlig relation till. Ungefär som när han kallar den tysk-amerikanske litteratören George Sylvester Viereck USA:s främste författare under en period när TS Eliot, Ezra Pound och William Faulkner var verksamma, uppenbarligen inte av någon mycket bättre anledning än att han umgicks med Viereck privat.


När det gäller Eckenstein verkar det emellertid som om denna bedömning är orättvis. Eckenstein uppfattas av allt att döma numera som en visionär och en förnyare av den brittiska bergsbestigningen. I förhållande till Crowley är han särskilt intressant som ett exempel på hur kulturella föreställningar om Äventyraren bidrog till Crowleys identitet och självuppfattning. En mer praktisk anledning att titta närmare på Eckenstein är också att det finns material kopplat till honom som underutnyttjats av Crowleys levnadstecknare. Detta inlägg är den första delen av två där jag kommer att titta närmare på hur Eckenstein och föreställningen om den brittiske äventyraren påverkat Crowley.


Om en resa

For more than twenty years my own work
has been mainly scientific, and my play has been,
whenever opportunity offered, 
the climbing of mountains.
Oscar Eckenstein, An Account of a Journey

Det är svårt att förneka att en stor del av Crowleys liv och självbild var uppbyggd kring en identitet som bergsbestigningen bidrog till. Under 1900-talets början kunde denna aktivitet fortfarande vara mer än en sport. Crowley klättrade på platser som i hans tid ännu var relativt otillgängliga och klättringen var förenad med en betydande fara. (Flera personer dog under hans sista resa i Himalaya.) Dessa expeditioner krävde en nära kontakt med främmande kulturer och Crowley uppfattade sig uppenbarligen som en arvtagare till stora koloniala hjältar, upptäcktsresande och äventyrare som Henry Morton Stanley och Francis Burton. Den drygt femton år äldre Himalayaresenären Eckenstein undervisade Crowley i allt från lägerlivets teknikaliteter till mer esoteriska konster som hur man faller ner från en hög höjd utan att skada sig. Han uppmuntrade också honom till flera av de resor i Asien som i sin tur påverkade hans religiösa tänkande. 


Oscar Eckenstein var son till en engelsk mor och en tysk socialist som flytt till Storbritannien vid 1800-talets mitt. Han var ingenjör och ägnade hela sin fritid åt bergsbestigning och matematik och han delade Crowleys beundran för äventyraren och författaren sir Francis Richard Burton.


I Crowleys självbiografi framstår Eckenstein som en mystisk, lätt absurd, figur. Han var enligt Crowley offer för upprepade, obegripliga mordförsök utförda av människor han aldrig träffat och vars motiv han aldrig lyckades avslöja. Han besatt också psykologiskt flera underliga egenheter, t ex avskydde han kattungar till den grad att han blev hysterisk i deras närhet. Crowleys skildring av Eckenstein innehåller mycket som framstår som på gränsen till otroligt och det är därför intressant att det går att få en inblick i delar av Eckensteins liv genom biografiska texter författade av honom själv. 

1892 hade Eckenstein deltagit i en brittisk expedition till Kashmir. Han nedtecknade sina upplevelser från denna resa i ett flertal brev som sedan publicerades boken The Karakorams and Kashmir: An Account of a Journey som publicerades 1896, året efter Crowley skrevs in vid Cambridge.


I boken beskrivs expeditionens resa genom vad som idag är Pakistan och den muslimska delen av Kashmir upp till Karakorambergen, där några av de högsta bergstopparna i Himalaya, bl a K2, återfinns. Området var vid denna tid mer eller mindre outforskat och Eckenstein och de andra expeditionsdeltagarna använde sig av kartor som i hög grad byggde på gissningar av hur området skulle se ut. Efter en ungefär fyra månader lång resa, till fots, med båt och på åsnerygg når expeditionen byn Askole som än i dag är startpunkt för många klättringsexpeditioner i Himalaya. Här lämnade Eckenstein på grund av delvis oklara samarbetssvårigheter de andra deltagarna, varefter han vandrade runt på egen hand i Kashmir och bland annat organiserar klättringstävlingar för lokalbefolkningen. Bokens upplägg har alltså alla förutsättningar att bli fängslande om man uppskattar reseskildringar.

Trots ämnets möjligheter är emellertid slutresultatet ganska ointressant. Om man vill vara vänlig kan man säga att Eckensteins stil har en viss karg charm men sanningen är att boken är ganska tråkig och har svårt att fånga läsarens intresse. De senaste åren har jag läst en stor mängd reseskildringar från samma period och Eckenstein har svårt att hävda sig även i jämförelse med liknande texter i samma genre, skrivna av resenärer i övrigt utan litterära ambitioner. Hans fascination för ingenjörskonst och matematik tenderar att tränga sig på och gör beskrivningar av de mest vardagliga föremål till uppräckningar av mått och dimensioner. Och trots att Eckenstein beundrade Burton saknar han själv det intresse för främmande kulturer och religioner som gav Burtons egna reseskildringar deras särskilda karaktär.


Helt utan kvaliteter är emellertid boken inte. Då och då får läsaren ta del av intressanta observationer. Eckensteins jämförelse av de sätt som coolies från olika områden bär packning på eller hans beskrivningar av de psykologiska reaktioner som människor som måste ta sig över primitiva repbroar på hög höjd kan drabbas av är klart läsvärda.

Den kan också på sina ställen vara ganska rolig. Det rör sig dels om en sådan komik som gamla texter ibland får för en modern läsare oberoende av författarens avsikter, som t ex när Eckenstein talar om den mystiska maträtten ”Kabab” och när han försäkrar sina läsare om att lokalbefolkningens tobak mycket förbättrats av att de blandat ut den med cannabis (”this I did not mind at all—in fact, I very soon began to consider it an improvement”) och dels för att Eckenstein faktiskt har en ganska underhållande svart humor. 


Ett tydligt exempel på detta är hans berättelse om hur han bland de människor han träffar i en oidentifierad by på vägen hem från Askole ser en kvinna med en vacker klänning. Han blir så fascinerad av klänningen att han bestämmer sig för att köpa den. 

”The owner was a rather pretty girl ; and it must be remembered that here, as at other times, we could only converse by roundabout methods. It was settled, however, that I was to pay eighty rupees, and that the article purchased should be delivered in the morning ; a proceeding which seemed to me quite reasonable, as the girl was wearing the dress at the time of purchase. In the morning, however, the dress did not turn up, but the girl, clad in an ordinary dress, did ; and it appeared that what I had purchased was not the dress, but the contents.”

Att Crowley och Eckenstein kom bra överens är kanske inget stort mysterium.

The Karakorams and Kashmir anknyter också till ämnen som kan vara intressanta för att förstå delar av Crowleys och Eckensteins relation. Den konflikt mellan Eckenstein och de mer respektabla klättrarna i The Alpine Club som ges ganska mycket utrymme i Crowleys bekännelser har t ex sin upprinnelse i de händelser som skildras i boken. Eckenstein avslöjar emellertid aldrig den verkliga anledningen till att han och Martin Conway, som senare blev president över klubben, hamnade i en så allvarlig konflikt att han kände sig tvungen att lämna expeditionen. 


Tyvärr ger boken inte heller några ledtrådar till ett eventuellt esoteriskt intresse hos Eckenstein. I Confessions beskriver Crowley hur Eckenstein undervisade honom i meditations- och visualiseringstekniker men ingenting i The Karakorams and Kashmir ger några ledtrådar om dessa teknikers ursprung. Istället framstår Eckenstein som ganska ointresserad av religion.

Sannolikt var det emellertid något annat än sådana meditationstekniker som gjorde Eckenstein så viktig för Crowley. Något som hade med själva resans gränsöverskridande möjligheter att göra. Till detta skall vi snart återkomma.

En värld utan färger: Kenneth Grant är död

Den västerländska esoterismen och världen i allmänhet blev nyligen betydligt fattigare när författaren och ockultisten Kenneth Grant gick bort. Grant har varit en stor personlig influens på mig sedan tonåren och jag känner inte att jag här och nu kan ge sätta ihop en text som gör honom rättvisa. Därför väljer jag att minnas honom med dessa ord från Lovecraft.

When age fell upon the world, and wonder went out of the minds of men; when grey cities reared to smoky skies tall towers grim and ugly, in whose shadow none might dream of the sun or of Spring´s flowering meads; when learning stripped Earth of her mantle of beauty, the poets sang no more save of twisted phantoms seen with bleared and inward-looking eyes; when these things had come to pass, and childish hopes had gone away for ever, there was a man who travelled out of life on a quest into the spaces whither the world´s dreams had fled.

På återseende.