Esoterism och politik ii – revolutionens vålnader och det franska traumat

Eliphas Lévis böcker döljer även efter flera genomläsningar överraskningar och det går många gånger att hitta avsnitt i dem som verkar nya och som man inte kan minnas att man tidigare sett. En av förklaringarna till detta är sannolikt den vildsinta genreblandning som Lévi ägnade sig åt. Böckerna är inte bara ett exempel på den för esoterisk teori ganska vanliga blandningen av historiografi, metafysiskt-filosofiskt traktat och bibelexeges, de innehåller också politisk filosofi, pseudomedicinska reflektioner, och, vilket är extra intressant, inslag som nästan får betecknas som journalistik. Det kanske bästa exemplet på det senare är det avsnitt i Histoire de la Magie där Lévi besöker profeten Eugen Vintras och dennes millenaristiska katolska utbrytarsekt. 

Lévi ogillade Vintras och detta ogillande bidrog sannolikt till den konflikt som något decennium senare utbröt mellan hans nymartinistiska efterföljare och Vintras anhängare och (enligt vissa) arvtagare abbé Boullan och dennes kyrka, med de klassiska magiska striderna och duellerna på Paris gator som konsekvens. I det magiska kriget gick martinisterna ju till och med så långt att man angrep Huysmans katt med svart magi, det menar åtminstone författaren själv.


Idag tänkte jag dock reflektera över ett annat, mycket kortare och också mer gåtfullt sådant inslag. I kapitel fyra av bok sex av Histoire de la Magie får man under en kort genomgång av franska revolutionens historia plötsligt veta att Lévi en gång träffat en gammal man som påstår sig ha bevittnat Ludvig XVI:s avrättning. Gubben berättar att han sett hur en man med ett långt svart skägg klättrade upp på podiet där giljotinen stod under tummultet direkt efter kungens halshuggning, doppade sina händer i blodet och stänkte det över folkmassan samtidigt som han sade: ”Fransmän, jag döper er i frihetens och i Jacques namn.” På detta avsnitt följer ett säreget resonemang där Lévi påstår att revolutionens jakobiner inte tagit sitt namn från Rue St. Jacques där jakobinklubben brukade träffas utan från Jacques de Molay, Tempelherreordens siste stormästare som avrättats av Filip den sköne nästan femhundra år tidigare och att det också var detta namn som åberopades under Ludvig XVI:s avrättning.

Resonemanget vilar på en äldre legend enligt vilken Jacques de Molay under sin avrättning skall ha uttalat en förbannelse över det franska kungahuset och den heliga stolen. 

Revolutionens förklaring blir alltså hos Lévi både magisk och konspirationsteoretisk. Den var ett fullföljande av de Molays förbannelse men också en konsekvens av en sammanslutning av levande män som medvetet beslutat sig för att hämnas Tempelherreorden.

En sådan tolkning av revolutionen leder naturligtvis till frågan om hur händelsen bör värderas Fick Ludvig XVI helt enkelt vad han förtjänade? Frågan verkar ha oroat Lévi som åtminstone indirekt återvänder till den gång på gång. Fixeringen är fullt begriplig om man håller hans politiska tänkande och familjehistoria i minnet. För honom var förhållandet till kyrkan mycket känsligt. Levis mamma sägs ha tagit livet av sig när han lämnade seminariet och gav upp sin klerikala karriär. Han var själv någon slags katolsk apologet, visserligen oberäknelig och på intet sätt renlärig, men i sina egna ögon trots allt trogen kyrkan. Samtidigt anslöt han sig till traditionen från den utopiska socialismen och hade deltagit i revolutionen 1848. Motsättningen får aldrig riktigt någon lösning även om Lévi blev mer konservativ med åren. I Histoire de la Magie försöker han lösa problemet genom att hävda att Ludvig XVI dog en offerdöd och därigenom renade det franska kungahuset från dess tidigare synder.

Som så ofta i de här fallen var frågan om de Molays förbannelse inte heller så obskyr som den på ytan kan verka. 1782 hade församlade frimurare från flera länder på den s k Willhemsbad-konferens beslutat att de inte gjorde några anspråk på tempelherreordens egendomar som beslagtagits av Filip den sköne. Idag går det naturligtvis inte att bortse från humorn i en sådan proklamation. Tanken att någon modern orden med anspråk på tempelherre-succession skulle stämma den franska staten för att få tillbaka de astronomiska summor som den franske kungen konfiskerade på 1300-hundratalet är alltför underhållande. Men frågan togs uppenbarligen på allvar av mycket av frimurarrörelsens elitskikt vid denna tid och hårdföra frimurarsystem som den strikta observansen återknöt utan omsvep till de mördade magikerna i tempelherreorden. Som bl a historikern David Allen Harvey påpekat är det svårt att komma runt att det ligger en implicit antikyrklig och antimonarkistisk udd i en sådan rehabilitering av tempelherreorden.

I antropologiska studier har det sedan länge funnits en tolkning enligt vilken religiös andebesättelse ofta hör samman med kollektiva trauman som krig, farsoter eller naturkatastrofer. Besättelsen blir då ett sätt för enskilda människor och befolkningen i stort att hantera sina upplevelser. Mig veterligen har detta perspektiv emellertid aldrig tillämpats på något västerländskt samhälle. Detta är inte heller rätt tillfälle att gå in på frågan i detalj men det kan uppfattas som ett intressant sammanträffande att Frankrike något decennium efter revolutionen och de påföljande krigen drabbades av en våg av besättelsecentrerad religion – spiritismen. Denna tog sig också ett väldigt specifik fransk uttryck skild från den anglosachsiska och nyckelpersoner i revolution bevistade i andeform franska seanser. Revolutionens vålnader fick uppenbarligen ingen vila.

Man skulle också kunna se fixeringen vid Tempelherreorden som en uttryck för samma trauma. Om man tvivlar på detta bör man fundera över Leo Taxil. Den framgångsrike journalisten och bluffmakaren Taxil lyckades lura många högt uppsatta representanter för Kyrkan att det existerade en absurd luciferiansk, frimurerisk sammansvärjning som intrigerade politiskt och andligt och i största allmänhet utgjorde ett hot mot allt som är gott och rätt. Taxils plan var att misskreditera katolicismen och framställa dess representanter som godtrogna genom att locka dem att tro på en alltmer absurd konspirationsteori som han ständigt utvecklade. Innehållet i Taxils fiktiva sammansvärjning anknyter dock till stor del till äldre stoff, till Tempelherremyten och till Baphomet den avgud som orden anklagades för att dyrka. Genom att använda Tempelherremyten som symboliskt uttryck för Frankrikes politiska konflikt lyckades Taxil manipulera både katoliker och frimurare. Detta visar hur livskraftig och vital myten kunde vara och hur ett studium av esoterism faktiskt kan vara användbart för att förstå politiska konflikter och större kulturella skeenden.