söndag 4 september 2011

Den som döljer: guldet och det som guldet är

Förlagets sammansvurna har som bekant sedan länge varit involverade i en heroisk envig mot de illasinnade kadosheska textmassorna. Priset har varit högt, men idag kan vi tack vare våra ansträngningar besvara viktiga frågor (viktiga tveklöst för bloggens läsare såväl som inom Strindbergforskningen och besläktade fält) som denna: vilken av Kadoshs meningar innehåller flest kolon?

Det gör av allt att döma följande mästerverk (7 st):

”Socialt sett är ”Lucifer”: armodets: Merkurius eller beskyddande genius, då han är den i vars hand: guldet spelar och utövar sin magiska attraktion, varför han också kallas: guldets: mara, guldets och därmed: pengarnas alchymistiska ”hyle” och urprincip, den eller det som döljer: guldet och det som guldet är.”

2 kommentarer:

Peter Padrón Hernández sa...

Haha, tokroligt!

Men skämt åsido för ett ögonblick: Från ett utdrag som detta, samt från de få biografiska detaljer jag kan finna vid en kvick googling, får jag spontant intryck av att herr Hansen närde starka sociala ambitioner, och att detssa kommer till uttryck i hans religiositet… Kan det stämma?

En driftig, driven arbetargrabb som önskade komma upp sig här i världen – eh? Hans gud en det sociala klättrandets gud? Mannen själv kanske inte så mycket “satanist” som, tja… Ska vi kalla det “Zlatanist”? ;-)

Jag tänker: Karln gick ju själv från att vara fattig arbetargrabb till att bli en (väl?) förmögen mejerist med utmärkta frimurarkontakter och inte mindre än trehundra ordenstitlar! Och här beskrivs Lucifer som förbunden med pengarnas “magiska attraktion”…?

"Gi’r det mening" (som vi säger här i Danmark, Hansens hemland!), eller är det bara jag som har vandrat vilse i den hansenska prosans kluriga kringelikrokar?

Sitra ahra förlag sa...

Det är helt klart att djävulen vi den tid som Hansen skrev hade en koppling till det subalterna, eller vad man kan tänkas vilja kalla det. Denna koppling går åtminstone tillbaka till Michelet som ju uppfattade djävulen som de förtrampades gud. Det finns spår av ett sådant synsätt hos Hansen även om det inte är särskilt framträdande.

Frågan om Hansens lucifersympatier hade något att göra med hans klassresa är emellertid svår. Det är inte en självklar tolkning. Man skulle kunna argumentera för motsatsen, dvs att Hansen, med den bakgrund han hade, skulle varit mer motiverad att hålla sig innanför ortodoxins gränser (den frimureriska eller någon annan). Om man jämför med Aleister Crowley är det t ex inte orimligt att tänka sig att hans benägenhet att trampa folk på tårna var en konsekvens av att hans privilegierade bakgrund, med studier vid Eton och Trinity College. Att han helt enkelt kände att han hade råd att inte passa in. (Vilket han som det skulle visa sig, kanske egentligen inte hade.) Själv tror jag att det är huvudsakligen en fråga om personlighet. Man kan emellertid naturligtvis tänka sig att Hansen kände sympati med Lucifer på grund av sin bakgrund. Det är möjligt. Tyvärr vet vi inte särskilt mycket om hans liv och tankar om man jämför med t ex Crowley.