Opiumdrömmar, visionära tillstånd och den västerländska esoterismens reception av kinesisk kultur, del i

Förra hösten läste jag Han Bangqings (1856-1894) The Sing-song Girls of Shanghai (Haishanghua liezhuan). Romanen har hyllats som en av de största kinesiska 1800-talsromanerna men har länge varit otillgänglig både för västerlänningar och för de flesta kineser eftersom den delvis är författad på wu-dialekt och eftersom det länge saknades översättningar till engelska och mandarin. För mig var läsningen lika delar motstånd och fascination. Romanen innehåller på typiskt kinesiskt vis ett väldigt persongalleri med invecklade och oöverskådliga släktförbindelser samtidigt som den nästan saknar handling, men den skildrar också kulturen i Shanghai runt 1800-talets slut med en detaljrikedom som är mycket intressant.


Haishanghua liezhuan innehåller skildringar av allt från reglerna till populära dryckeslekar till dräktmode och etikett vid middagsbjudningar. Bland allt detta är sannolikt det som mest slår en nutida läsare den enorma mängd opium som röks genom hela berättelsen och den totala nonchalans med vilken opiumrökningen skildras. Man får intrycket inte bara av att Han Bangqing inte verkade tycka att opiumrökning är en allvarligare last än tedrickande utan också (även om detta naturligtvis inte är korrekt) att han hade blivit chockad om han fått reda på att det fanns människor som inte delade hans uppfattning.


Jag bestämde mig i samband med läsningen av The Sing-song Girls att fördjupa mig i den kinesiska opiumkulturen och i dess förgreningar i Väst runt det förra sekelskiftet, ett ämne som länge vagt intresserat mig. I samband med dessa första efterforskningar stötte jag på en underlig bok av en viss Peter Lee, en exilkines i 75-årsåldern som numera är bosatt i Thailand, där han tillbringar sin ålders höst på vad som enligt honom är några av världens sista traditionella opiumhålor. Lees bok är intressant av främst två skäl, dels är den djupt nostalgisk över vad författaren uppfattar som en högt utvecklad och integrerad del av den kinesiska kulturen – fullt jämförbar med vinets roll för den franska – som av en rad dåliga skäl fullkomligt utplånats under 1900-talet, dels gör han ingen som helst hemlighet av att han själv röker opium. Lees argumentation pendlar från det underliga och tveksamma (bl a hans hyllning av opium som en slags universalmedicin och afrodisiaka) till det tänkvärda (teorin om att det hårdhänta krossandet av opiumkulturen i Sydostasien lade grunden för en våg av heroinmissbruk som skulle vissa sig mycket allvarligare än det ursprungliga problemet). Tyvärr är hans bok sammantaget inte särskilt läsvärd men den är ytterst intressant i det att den lyfter fram ett perspektiv som historiskt har varit fullkomligt tystat, den kinesiske opiumbrukarens självuppfattning. Oberoende av hur man värderar droger och deras inverkan på de samhälle i vilka de brukas kan man inte komma runt att vissa av dem är kulturhistoriskt mycket intressanta. Den kinesiska opiumrökningen är utan tvekan en av de främsta bland dessa.


Vad har då opium med esoterism att göra? Opiumrökningen och den kultur som följde med denna började påverka Väst just under den period när den esoteriska våg som uppstod under 1800-talet nådde sin höjdpunkt. Opiumrökning (som jag har skiljer från andra former av bruk, t ex laudanumdrickande) har en esoterisk reception som är relaterad till ett flertal frågor av historiskt intresse, t ex den bredare receptionen av kinesisk kultur inom den västerländska ockultismen (en fråga som utretts betydligt mindre än den indiska kulturens inflytande), ockultismens förhållande till droger samt den värdering som esoterismen och den omgivande kulturen gjorde av olika typer av förändrade medvetandetillstånd, drömmar, visioner och religiösa upplevelser, frågor som är några av de viktigaste av dem som rör esoterismens plats i den västerländska religionshistorien överhuvudtaget. Min plan är att skriva en serie inlägg på bloggen om dessa ämne och möjligen förbereda en längre text om opium, esoterism och kinesisk kultur.


Opium hade varit känt länge i Kina men det var inte förrän under Ming-dynastin som drogen började rökas, en innovation som verkar ha varit påverkad av européernas tobaksrökning som under samma period vann popularitet i kejsardömet. Opiumrökningen utvecklades så småningom sin egen kultur och ritual i någon mån parallell med den kultur som omgärdade tedrickandet, och välbärgade rökare lade stora resurser på dyrbar och konstnärligt fulländad rekvisita, från pipor i jade eller elfenben till särskilda snidade opiummöbler.


Under 1800-talet började opiumrökningen sprida sig till Väst där det redan fanns ett etablerat opiumbruk av den typ som t ex Thomas de Quincey beskriver i Confessions of an English Opium-Eater. Rökningen nådde USA genom kinesiska immigranter och Frankrike och England via tjänstemän som återvände från de asiatiska kolonierna.


Mot slutet av 1800-talet började man få upp ögonen för den inhemska opiumrökningen och i tidningsreportage likaväl som skönlitteratur (se t ex Sherlock Holmes-novellen The Man with the Twisted Lip) börjar skildringar av opiumrökning förekomma alltmer frekvent. Ett intressant exempel är en amerikansk journalist vid namn Allen Williams som 1883 publicerade en reportagebok som han gav den överspända titeln The Demon of The Orient. I denna bok beskriver han sina äventyr på olika amerikanska opiumhålor i en intressant blandning av indignationslitteratur och kändisreportage, där uppblåsta varningar om drogens skadeverkningar blandades med rasistiska angrepp på den kinesiska minoriteten i USA såväl som skvaller om vilken skådespelare han minsann sett ligga och röka bredvid honom. Boken är också intressant eftersom den inleds på ett sätt som klart visar att det fanns en förmodad koppling mellan opiumrökning och ockultism även i en bredare föreställningsvärld. Williams inleder sin bok på följande sätt:

”Occult and mysterious influences possess a powerful interest for the imagination of thinking people. Astrology, clairvoyance, mesmerism and the effect of subtle poisons, such as hashish, and opium in its various forms. Interest in the latter has been enhanced by the description of gorgeous dreams and hallucinations wherein appeared visions of fabulous oriental splendors, and broad views of Wonderland in general, by men of fine brain, nervous temperament, vivid imagination and adepts at word painting.”


Även om det inte sägs rakt ut verkar det som om klärvoajans eller de visionära tillstånd av sk magnetisk sömn som vissa mesmerister ansågs sig kunna producera för Williams placeras i samma kategori som opiumrusets ”gorgeous dreams and hallucinations”, alternativt att dessa ”gorgeous dreams” kunde uppfattas som lika mystiska och ”ockulta” som astrologi. Oberoende av vad Williams tänkte sig fanns det de som uppenbarligen gjorde sådana kopplingar och som skulle komma att i praktiken försöka utnyttja opiumrusets sagolika drömmar i religiöst visionära syften. Även om det möjligen rörde sig om ganska trevande försök.


Föga förvånande utgör Aleister Crowley ett utmärkt exempel för den som vill undersöka hur västerländsk opiumrökning inom ett ockult ramverk kunde se ut. Som vi skall komma att se längre fram är anledningen till detta emellertid inte (vilket ibland felaktigt antas) att Crowley hade en unik inställning till droger. Två andra skäl gör istället honom intressant i sammanhanget, dels lämnade han efter sig ett stort material av dagböcker, vilket gör att hans drogexperiment och funderingar kring dessa går att studera i detalj, tillskillnad från dem som t ex utfördes av Stanislas de Guaita eller Paschal Beverly Randolph, dels studerade han opiumrökning på plats i Kina och hans experiment med denna utgör en intressant del av ett större intresse för kinesisk kultur och religion.


I nästa avsnitt av denna serie kommer jag i detalj att beskriva den resa genom Kina som Crowley genomförde 1906 och teckna en bild av den kinesiska kulturen så som den framstod för Crowley som bland annat betraktade den med 1800-talsockultismens ögon samt den roll opium och opiumrökning började spela för Crowleys personligen under resan.