Esoterisk socialism, magisk liberalism och feminismens ockulta rötter, del 1: socialistisk bordsdans

Det finns en intressant tendens i den moderna svenska kulturen att uppfatta religion och det som man numera inte alltid kallar vidskepelse som i grunden relaterade till politiska högerideologier. (Denna benägenhet finns naturligtvis även utanför Sverige men jag inbillar mig att den är särskilt stark här.) Tendens yttrar sig på flera olika sätt och i de mest varierade sammanhang och diskussioner. Konservatismens belackare står här sällan över en chans att påpeka att den ickeliberala högern är relaterad till, allierad med eller rent i allmänhet ”soft on” ”irrationella krafter” eller något liknande, och som exempel på dessa irrationella krafter ges ofta religiösa fenomen av traditionell eller heterodox karaktär. Nyligen kan t ex något liknande observeras i en del inlägg i den debatt om konservatism som på senare tid förts främst i Svenska dagbladet. (Se t ex Johan Norbergs bidrag) Detta resonemang säger sannolikt mer om liberalers och socialisters självbilder än om någon mätbar grad av relativ rationalitet i de politiska ideologierna. Intressant i det här sammanhanget är emellertid främst att dessa argument lutar sig mot en vag konsensus i många svenskars känslan för idéhistoria om att de värsta sorternas ”irrationella krafter”, dvs ockultism, mystik och allmän vidskepelse och övertro är besläktade med de värsta sorternas högerideologier. 

Det bästa argumentet för att det förhåller sig så är den populära föreställningen om den tyska nazismens rötter i ockultismen. Denna mycket vanliga uppfattning är intressant eftersom den akademiska forskningen i ämnet (trots att den naturligtvis är medveten om att det fanns nazister med intressen för esoterism) för länge sedan avfärdat föreställningen om att det skulle ha funnits någon särskild koppling mellan den tyska esoteriska miljön och nazismen eller att denna miljö skulle ha bidragit med något betydande tankestoff till den nazistiska världsbilden (se t ex Corinna Treitels A Science for the Soul). Någonting i vårt kulturella klimat gör emellertid att de flesta svenskar hellre verkar hämta sin åsikter i frågan från mer eller mindre vansinniga böcker som Trevor Ravenscrofts The Spear of Destiny än från denna forskning som har allvarliga problem med att popularisera sina resultat.

Varför är det så? Det är inte svårt att gissa sig till en möjlig förklaring till detta förhållande och jag tror att den går längre än det obestridliga faktum att det är fascinerande att läsa om att Hitler hypnotiserade människor med sitt tredje öga eller att nazisterna trodde att de befann sig på insidan av ett ihåligt jordklot och försökte fotografera den brittiska flottan genom att rikta kameror rakt upp i luften. Inte heller tror jag att man måste vara någon stor beundrare av Lyotard för att misstänka att det hela har att göra med den folkligt omåttligt populära föreställningen (som knappast särskilt allvarligt skadats av någon ”postmodernism”) om att åtminstone de sista århundradena av den europeiska historien innebär ett ärorikt framåtskridande, att detta framåtskridande innebär eller t o m möjliggjorts av att vi besegrat vår ”irrationalitet” (och räddat populasen från prästvälde och tomtetro), och att det åstadkommits genom Vetenskapen i allians med progressiva politiska ideologier som liberalism , socialism, feminism osv, argsint motarbetade av ljusets fiender, pastor Fån & Compagnie.

Utifrån ett sådant perspektiv blir historien en kamp mellan framåtskridande (de ”som ville ha det nya” i Norbergs debattartikel ovan) och bakåtsträvande krafter och om någon ideologi av någon anledning uppfattas som reaktionär blir den förknippad med allt annat som också antas vara reaktionärt och eftersom ingen skulle få för sig att kalla nazismen progressiv blir den med nödvändighet irrationell – och eftersom inget är mer irrationellt än ockultism vore det bekvämt om nazisterna var ockultister. (Alternativa uppfattningar finns naturligtvis representerade hos beundrare av Adorno och andra men de kan knappast sägas ha påverkat den allmänna historiesynen i någon högra grad.)

Samma förhållande som får samtida svenskar att associera ockultism och nazism får dem att helt missa de betydande kopplingar som finns mellan historisk socialism, liberalism och feminism och den västerländska ockultismen under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Denna blinda fläck tänker jag nu försöka avhjälpa genom en serie inlägg om den västerländska esoterismen och dess i allmänhet okända förbindelser till vår samtids inflytelserika ideologiers förfäder och förmödrar – förbindelser som ibland var så intima att faderskapet till ett flertal av de idéer som i allmänhet betraktas som legitima arvingar till upplysning och rationalitet nog får betraktas som okänt.


Ett underhållande exempel av detta slag hittade jag nyligen i den amerikanske historikern John Warne Monroes Laboratories of Faith (2008), en i övrigt läsvärd bok om förhållandet mellan vetenskap och en brett uppfattad ockultism i den franska kulturen under 1800-talet (läsvärd inte minst för att Monroe använt sig av ett stort antal franska esoteriska tidskrifter, ett annars underutnyttjat material länk). Monroe intresserar sig bland annat för den franska receptionen av spiritismen och för de starka kopplingar till den politiska vänstern som denna rörelse snart fick. Särskilt roande är hans redogörelse för en serie seanser som hölls av journalisterna på den fourieristiska tidskriften La Démocratie pacifique i början av 1850-talet. 

De senaste årens händelser hade varit en katastrof för den franska socialismen och för fourieristerna. Den andra republiken hade nyligen fallit och Napoleon III hade gripit makten i en stadskupp. Victor Considerant, den franska fourierismens förgrundsgestalt och en medlem av nationalförsamlingen som också råkade vara La Démocratie pacifiques chefredaktör hade varit tvungen att fly till USA och tidningen hade därefter förbjudits av den nya regeringen. Eftersom de nu var arbetslösa och inte hade något annat att göra fortsatte dock journalisterna att varje dag samlas i tidningens kontorslokaler på rue de Beaune där de satt ”looking sadly across the Seine from our windows on the quai Voltaire, as the first plumes of the Empire wafted from the Tuileries to parade in the Bois [de Boulogne]”.


I denna atmosfär av uppgivenhet och besvikelse började de intressera sig för de berättelser om spiritistiska fenomen som strömmade in från USA och någon föreslog snart att de skulle arrangera sina egna experiment. Dessa experiment tog formen av försök med bordsdans eller sk tables tournantes, bord som förmåddes röra sig genom vad som antogs var animal magnetism och som på olika sätt också kunde förmås svara på frågor och avge meddelande från de dödas andar.  

I enlighet med den traditionella uppfattningen av detta fenomen försökte journalisterna först kontakta de avlidnas andar och hade inledningsvis vissa framgångar. De blev dock snart misstänksamma mot dessa fenomen och antog att det något som besvarade deras frågor endast utgav sig för att vara de dödas andar eftersom detta var vad de människor som använde borden normalt förväntade sig. Istället för att ge upp utarbetade de emellertid en en ny teori om att borden drevs av deras gemensamma solidaritetskänsla som tillät deras medvetande att smälta samman och skapa ett nytt kollektivt medvetande.


Istället för att luta sig mot esoterisk tradition eller en omtolkning av den samtida vetenskapen som de flesta spiritister gjorde när de teoretiserade kring den egna praktiken började alltså jounalisterna att söka förklaringen till dessa fenomen i den fourieristiska socialismens begreppsvärd och i de föreställningar om solidaritetskänslan som en transformativ kraft som hör hemma där.

De gav sig nu in på en serie utfrågningar om frankrikes politiska framtid och om vad som gått fel i tidigare försök till revolution. De ansåg alltså inte att svaren kom från de dödas andar utan från den egna gruppens kollektiva medvetande som de ansåg besitta insikter och förståndsgåvor bortom gruppens individuella medlemmar.

Experimenten med socialistisk bordsdans på La Démocratie pacifique pågick endast under en kort period men den koppling mellan den franska vänstern och den ockulta miljön som den utgjorde ett exempel på var betydligt mer beständig något som bl a Eliphas Lévis bakgrund inom den romantiska socialismen och det faktum att han satt i fängelse för att ha skrivit en smädedikt om Napoleon III ger en antydan om.