En värld utan färger: Kenneth Grant är död

Den västerländska esoterismen och världen i allmänhet blev nyligen betydligt fattigare när författaren och ockultisten Kenneth Grant gick bort. Grant har varit en stor personlig influens på mig sedan tonåren och jag känner inte att jag här och nu kan ge sätta ihop en text som gör honom rättvisa. Därför väljer jag att minnas honom med dessa ord från Lovecraft.

When age fell upon the world, and wonder went out of the minds of men; when grey cities reared to smoky skies tall towers grim and ugly, in whose shadow none might dream of the sun or of Spring´s flowering meads; when learning stripped Earth of her mantle of beauty, the poets sang no more save of twisted phantoms seen with bleared and inward-looking eyes; when these things had come to pass, and childish hopes had gone away for ever, there was a man who travelled out of life on a quest into the spaces whither the world´s dreams had fled.

På återseende.

Vad hände med opiet? Opium, esoterism och Malört Förlag

För ganska länge sedan nu påbörjade jag på bloggen vad som var tänkt bli en serie inlägg om opium, esoterism och kinesisk kultur. Av den tänkta serien blev det emellertid aldrig mer än ett första inlägg. Anledningen var inte – som man kanske annars skulle misstänka – lättja eller koncentrationssvårigheter från min sida. Vad som hände var att projektet växte så mycket att jag inte kunde tacka nej när jag fick frågan om jag kunde skriva en bok i ämnet. Även om det kommer att dröja ganska länge innan en sådan bok blir verklighet tänkte jag att jag skulle förklara hur det låg till och passa på att tipsa om det nystartade Malört Förlag som förhoppningsvis kommer att vara en källa till många intressanta publikationer i framtiden. De förbereder bland annat en översättning av Stanislaw Przybyszewskis Satans Kinder.

Esoterism och politik ii – revolutionens vålnader och det franska traumat

Eliphas Lévis böcker döljer även efter flera genomläsningar överraskningar och det går många gånger att hitta avsnitt i dem som verkar nya och som man inte kan minnas att man tidigare sett. En av förklaringarna till detta är sannolikt den vildsinta genreblandning som Lévi ägnade sig åt. Böckerna är inte bara ett exempel på den för esoterisk teori ganska vanliga blandningen av historiografi, metafysiskt-filosofiskt traktat och bibelexeges, de innehåller också politisk filosofi, pseudomedicinska reflektioner, och, vilket är extra intressant, inslag som nästan får betecknas som journalistik. Det kanske bästa exemplet på det senare är det avsnitt i Histoire de la Magie där Lévi besöker profeten Eugen Vintras och dennes millenaristiska katolska utbrytarsekt. 

Lévi ogillade Vintras och detta ogillande bidrog sannolikt till den konflikt som något decennium senare utbröt mellan hans nymartinistiska efterföljare och Vintras anhängare och (enligt vissa) arvtagare abbé Boullan och dennes kyrka, med de klassiska magiska striderna och duellerna på Paris gator som konsekvens. I det magiska kriget gick martinisterna ju till och med så långt att man angrep Huysmans katt med svart magi, det menar åtminstone författaren själv.


Idag tänkte jag dock reflektera över ett annat, mycket kortare och också mer gåtfullt sådant inslag. I kapitel fyra av bok sex av Histoire de la Magie får man under en kort genomgång av franska revolutionens historia plötsligt veta att Lévi en gång träffat en gammal man som påstår sig ha bevittnat Ludvig XVI:s avrättning. Gubben berättar att han sett hur en man med ett långt svart skägg klättrade upp på podiet där giljotinen stod under tummultet direkt efter kungens halshuggning, doppade sina händer i blodet och stänkte det över folkmassan samtidigt som han sade: ”Fransmän, jag döper er i frihetens och i Jacques namn.” På detta avsnitt följer ett säreget resonemang där Lévi påstår att revolutionens jakobiner inte tagit sitt namn från Rue St. Jacques där jakobinklubben brukade träffas utan från Jacques de Molay, Tempelherreordens siste stormästare som avrättats av Filip den sköne nästan femhundra år tidigare och att det också var detta namn som åberopades under Ludvig XVI:s avrättning.

Resonemanget vilar på en äldre legend enligt vilken Jacques de Molay under sin avrättning skall ha uttalat en förbannelse över det franska kungahuset och den heliga stolen. 

Revolutionens förklaring blir alltså hos Lévi både magisk och konspirationsteoretisk. Den var ett fullföljande av de Molays förbannelse men också en konsekvens av en sammanslutning av levande män som medvetet beslutat sig för att hämnas Tempelherreorden.

En sådan tolkning av revolutionen leder naturligtvis till frågan om hur händelsen bör värderas Fick Ludvig XVI helt enkelt vad han förtjänade? Frågan verkar ha oroat Lévi som åtminstone indirekt återvänder till den gång på gång. Fixeringen är fullt begriplig om man håller hans politiska tänkande och familjehistoria i minnet. För honom var förhållandet till kyrkan mycket känsligt. Levis mamma sägs ha tagit livet av sig när han lämnade seminariet och gav upp sin klerikala karriär. Han var själv någon slags katolsk apologet, visserligen oberäknelig och på intet sätt renlärig, men i sina egna ögon trots allt trogen kyrkan. Samtidigt anslöt han sig till traditionen från den utopiska socialismen och hade deltagit i revolutionen 1848. Motsättningen får aldrig riktigt någon lösning även om Lévi blev mer konservativ med åren. I Histoire de la Magie försöker han lösa problemet genom att hävda att Ludvig XVI dog en offerdöd och därigenom renade det franska kungahuset från dess tidigare synder.

Som så ofta i de här fallen var frågan om de Molays förbannelse inte heller så obskyr som den på ytan kan verka. 1782 hade församlade frimurare från flera länder på den s k Willhemsbad-konferens beslutat att de inte gjorde några anspråk på tempelherreordens egendomar som beslagtagits av Filip den sköne. Idag går det naturligtvis inte att bortse från humorn i en sådan proklamation. Tanken att någon modern orden med anspråk på tempelherre-succession skulle stämma den franska staten för att få tillbaka de astronomiska summor som den franske kungen konfiskerade på 1300-hundratalet är alltför underhållande. Men frågan togs uppenbarligen på allvar av mycket av frimurarrörelsens elitskikt vid denna tid och hårdföra frimurarsystem som den strikta observansen återknöt utan omsvep till de mördade magikerna i tempelherreorden. Som bl a historikern David Allen Harvey påpekat är det svårt att komma runt att det ligger en implicit antikyrklig och antimonarkistisk udd i en sådan rehabilitering av tempelherreorden.

I antropologiska studier har det sedan länge funnits en tolkning enligt vilken religiös andebesättelse ofta hör samman med kollektiva trauman som krig, farsoter eller naturkatastrofer. Besättelsen blir då ett sätt för enskilda människor och befolkningen i stort att hantera sina upplevelser. Mig veterligen har detta perspektiv emellertid aldrig tillämpats på något västerländskt samhälle. Detta är inte heller rätt tillfälle att gå in på frågan i detalj men det kan uppfattas som ett intressant sammanträffande att Frankrike något decennium efter revolutionen och de påföljande krigen drabbades av en våg av besättelsecentrerad religion – spiritismen. Denna tog sig också ett väldigt specifik fransk uttryck skild från den anglosachsiska och nyckelpersoner i revolution bevistade i andeform franska seanser. Revolutionens vålnader fick uppenbarligen ingen vila.

Man skulle också kunna se fixeringen vid Tempelherreorden som en uttryck för samma trauma. Om man tvivlar på detta bör man fundera över Leo Taxil. Den framgångsrike journalisten och bluffmakaren Taxil lyckades lura många högt uppsatta representanter för Kyrkan att det existerade en absurd luciferiansk, frimurerisk sammansvärjning som intrigerade politiskt och andligt och i största allmänhet utgjorde ett hot mot allt som är gott och rätt. Taxils plan var att misskreditera katolicismen och framställa dess representanter som godtrogna genom att locka dem att tro på en alltmer absurd konspirationsteori som han ständigt utvecklade. Innehållet i Taxils fiktiva sammansvärjning anknyter dock till stor del till äldre stoff, till Tempelherremyten och till Baphomet den avgud som orden anklagades för att dyrka. Genom att använda Tempelherremyten som symboliskt uttryck för Frankrikes politiska konflikt lyckades Taxil manipulera både katoliker och frimurare. Detta visar hur livskraftig och vital myten kunde vara och hur ett studium av esoterism faktiskt kan vara användbart för att förstå politiska konflikter och större kulturella skeenden. 

Förborgade tecken

Den som vill läsa längre och mer genomarbetade texter än de som jag har tid att sätta ihop till den här bloggen kan ta en titt på den nyligen utkomna antologin Förborgade tecken : esoterism i västerländsk litteratur (H:ström Text & Kultur), där jag medverkar med en artikel om Kenneth Grant.

Grant var (som de flesta läsare här säkert vet) Crowleys sekreterare under en period på 40-talet och gick sedan vidare till att leda en avdelning av OTO. Han har gjort sig känd för en personlig och kontroversiell tolkning av Crowleys arv och min artikel rör hans användning av skönlitteratur -- t ex element från HP Lovecrafts verk -- som byggstenar i den esoteriska världsbild han utvecklade.

Översiktligt om Förborgade tecken:

"I Förborgade tecken skärskådas den spännande skärningspunkt där esoterism och skönlitteratur möts. Här möter vi en rad olika författarskap ur såväl den kanoniserade litteraturhistorien som ur den populärkulturella underfåran. Samtida forskare visar oss hur den västerländska esoterismen gjort bestående avtryck i litteraturen, och bokens artiklar behandlar allt ifrån Strindbergs esoteriska biografi till naziesoteriska teman i tysk litteratur. Boken avslutas med en text av Alexander Ahndoril om hur intresset för magisk praktik inspirerat hans eget skrivande."

Boken kan t ex beställas här.

Magikern, trädgårdsmästaren och Venus fläckade lår: Om den erotiska fascinationen för statyer i fin de sciècle-kultur och esoterism

Bland alla de små egenheter som återfinns i det förra sekelskiftets esoterism finns en som jag länge funnit särskilt intressant. Det rör sig om den erotiska fascinationen för statyer och för den sexuella kontakten mellan människor och gudabilder. Den sexuella fascinationen för statyer var en av de många fetischer som sexologin under denna tid upptäckte eller uppfann samtidigt som den intresserade flera företrädare för det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talets ockultism.

I Arthur Machens ockult influerade skönlitteratur skymtar detta intresse fram. Klarast kan man sannolikt se det i den korta novellen "Ceremonin" i Ornament i Jade (utg i sv övers av Alastor Press) där flickor i något oidentifierat lantligt område offrar blommor till en stenfigur ute i skogen och utför en ceremoni med stenen som får dem att rodna och som beskrivs med orden:

”Efter att ha kysst den grå stoden med andäktig lidelse utförde hon där hela den antika riten från urminnes tider.”

Troligtvis ligger också något liknande bakom beskrivningarna av gudabilden i Machens sannolikt bästa novell, "The White People".


Machen anspelar sannolikt på en typ av skildringar som har en lång historia och förekommer i teologiska skrifter som Augustinus De Civitate Dei där denna typ av riter tillskrivs den romerska hedendomen. Många liknande historier cirkulerar om andra falliska gudar eller helgon och deras statyer. I Machens samtid skriver sir Richard Burton i sin översättning av Priapeia (1890) om liknande sedvänjor

”According to Festus, Mutinus or Mutenus is a god differing wholly from Priapus, having a public sanctuary at Rome, where the statue was placed sitting with penis erect. Newly-mated girls were placed in his lap, before being led away to their husbands so that the deity might appear to have foretasted their virginity, this being supposed to render the bride fruitful.”


Burtons Priapeia publicerades av den intressante pornografen och förläggaren Leonard Smithers som i sin tur umgicks i kretsarna runt Golden Dawn, där Machen som bekant under en kort period var medlem. Smithers sammarbetade bland annat med Yeats och gav ut tidskriften The Savoy som Yeats bidrog till. Den mest intima kopplingen utgjordes emellertid av den unga konstnären Althea Gyles som var medlem i orden samtidigt som hon var Smithers älskarinna. Möjligen är detta ett tecken på att intresse för ämnen av denna typ odlades i de sociala miljöerna runt orden.

Den erotiska fascinationen för statyer och gudabilder intresserade uppenbarligen, och kanske föga förvånande, också Hargrave Jennings. I Phallicism, Celestial and Terrestrial, Heathen and Christian (1884) redogör han för de vanliga klassiska exemplen på kultisk sexuell förening med gudabilder och säger t ex om romerska statyer av Priapus att nygifta brudar

”…before being delivered over to their husbands' embraces, were conducted by their parents to one of these images, and, with heads covered by a veil, seated themselves on the most salient portion.”

Det verkar också som om det runt det förra sekelskiftet fanns en viss fascination för ämnet i den bredare kulturen där man under samma tid ägnade sig åt att inom den nyligen skapade sexologin kartlägga och definiera olika typer av sexuella böjelser och avarter. Sexologen Richard Freiherr von Krafft-Ebing inkluderar t ex i Psychopathia sexualis (1886) ett kort avsnitt om vad han kallar skändande av statyer i kapitlet om patologisk sexualitet. I detta avsnitt redogör han bland annat för historien om en trädgårdsmästare på 1870-talet som blivit förälskad i en staty av Venus och avslöjats in flagrante delicto, mitt i ett intimt ögonblick med statyn.


Ett mer intressant exempel finns från samma period i Leopold von Sacher-Masochs roman Venus i päls (1870). I romanen beskriver, som bekant, karaktären Severin hur han utvecklat sin personliga filosofi om kärlek som underkastelse och dominans. Intressant nog inleds denna redogörelse med att den unge Severin förälskar sig i en staty av Venus som står i en park i en stad som han besöker, en kurort i karpaterna. Relationen som är romanens centrum, Severins underkastelse inför Wanda von Dunajew, uppstår först när Wanda avslöjar hans kärlek till statyn och bestämmer sig för att förklä sig till denna. Detta låter Sacher-Masoch sammanföra kvaliteter kopplade till statyn och till gudinnan -- stenhjärtat, kylan, blekheten -- med kvinnan Wanda och är naturligtvis också en anspelning på Pygmalionlegenden.

Det går också att hitta exempel på verkliga sexuella kontakter mellan människor och statyer som påminner om de som beskrivs av Jennings men är bättre belagda. En känd sådan är vad som, i brist på bättre ord, får betecknas som den fruktbarhetskult som utvecklas kring journalisten Victor Noirs grav på Père Lachaise-kyrkogården i Paris. Noir var en populär journalist och playboy som dödades i ett bråk med Pierre Bonaparte, Napoleon III:s kusin. Graven avbildar hans kropp liggande, så som den skall ha sett ut i dödsögonblicket, med en märkbar utbuktning i höjd med könet. Runt denna grav har en legend växt fram enligt vilken den som gnuggar eller gnider sig mot statyns könsdelar blir fruktsam eller förbättrar sitt sexliv i allmänhet. Att denna legend tas på allvar av en del människor, eller åtminstone lockar turister till experiment, bevisas av statyns tydligt blankpolerade höftområde vilket lett myndigheterna att vid senare tid försöka sätta stopp för denna tveksamma form av gravkult.


För Sacher-Masoch var statyns hårdhet och orörlighet drag som gjorde den lämplig som en manifestation av det gudomliga. Bakom kulten kring statyerna verkar ofta föreställningen om en överföring av kvaliteter vara central, den virilitet eller fruktbarhet som de anses representera förs helt enkelt över till människor genom den kroppsliga kontakten.

Det finns också antydningar till en medveten använding av dessa principer inom sexualmagiska grupper under 1900-talets början. I Magia Sexualis (1931) finns två kapitel som handlar om porträtt och statyer – Les tableaux vivants och Les statues vivantes -- och hur dessa kan göras till hem för levande andeväsen med vilka det sedan går att odla en erotisk kontakt.

Man kan undra över varför fascinationen av statyer var särskilt stor runt förra sekelskiftet, som den faktiskt verkar ha varit. En möjlig förklaring kan sökas i periodens föreställningar om det man uppfattade som hednisk religion, särskilt om ”hedendomen” som en erotisk religion som innehöll element som trängts undan från den religiösa erfarenheten av kristendomen. (En religion full av ”andäktig lidelse” som kanske Machen skulle ha uttryckt det.)

Det är ganska enkelt att argumentera för en sådan tolkning och man behöver inte gå längre än till beskrivningen av hednisk religion i den ovan nämnda Venus i päls, där Venus fryser och hävdar att den moderna och kristna människan inte vet hur man älskar.

Man kan också betänka att europeiska städer vid denna tid var (och fortfarande är) fulla av statyer som faktiskt avbildar nakna hedniska gudinnor och som tyst vittnar om denna koppling. Deras påverkan på vissa betraktare var, om man får tro historien om trädgårdsmästaren och Venus, lika stor på 1800-talet som den var när Lukianos beskrev Afrodite från Knidos som så levande att hennes lår var fläckade av säd från nattliga älskare.

Nya orakel

De kaldeiska oraklen finns nu åter i bokhandeln för de som har saknat dem.

På nätet kan de bland annat beställas här och här. 

Thinking with vampires – ockultismen och vampyrerna

Bram Stoker var sannolikt aldrig, trots att en del rykten påstår motsatsen, medlem av Golden Dawn men med tanke på hans popularitet bland det tidiga 1900-talets ockultister och deras efterföljare har det kanske funnits en och annan som önskat att han varit det.

Som eventuellt trogna läsare av denna blogg nu borde veta har det i minst hundrafemtio år en nära relation mellan esoterismen och den fantastiska skönlitteraturen, och främst då skräcklitteraturen. Ockultister har som vi sett skrivit en stor mängd (oftast dålig) skräck men de har också läst och uppskattat litteratur från samma genre och bland de mer uppskattade verken finns Bram Stokers Dracula.

Dracula kan bland sina läsare i denna miljö räkna bland andra Violet Mary Firth (Dion Fortune), Kenneth Grant och Aleister Crowley.


Särskilt intressant är att flera av dessa ockultistiska Dracula-fans uppskattade romanen på grund av dess realism, dvs dess förmodade överrensstämmelse med den ockultistiska världsåskådningen.

Crowley inkluderade den i AA:s läslista tillsammans med den ockulta skönlitteraturens klassiska verk som Bulwer-Lyttons Zanoni och i Magick Without Tears hyllar han Dracula som ”a splendidly well-documented book” och uppmanar sina läsare att inte utesluta möjligheten att det existerar vampyrer. Firth inkluderar boken i litteraturlistan till Psychic Self-Defense av samma skäl, alltså för att hon ansåg att Stokers bok illustrerade hennes teorier i ämnet.

Man har alltså inom delar av den västerländska esoterismen trott på vampyrer långt innan en sådan vampyrtro blev på modet inom de mer genanta delarna av västerländsk populärkultur.

Firth har bidragit med ett av de mer intressanta exemplen på en illustration av ockultismens vampyrtro. Fallet skildras i ovan nämnda Psychic Self-Defense och i novellen Blood Lust från hennes novellsamling Dr Taverner. (Jag skall inte gå in på detta exempel i detalj här men den intresserade hittar texterna relativt enkelt på nätet.)

Vampyrer är ett ämne utan självklar vetenskaplig relevans och till och med i anknytning till ockultismens föreställningsvärld är fenomenet ytterst perifert. Firth kanske skrev en del om vampyrer men varken hon eller någon annan av ockultismens mer framträdande aktörer som trodde att vampyrer existerade ansåg att de var vanliga eller att de egentligen utgjorde något annat än ett slags esoterisk-teratolog kuriosa. Ockultisternas utläggningar i vampyrfrågan glider emellertid nästan allt över i diskussioner av tre ämnen varav åtminstone två (jag frestas att säga alla tre) är centrala för deras världsåskådning, nämligen: frågan om livsenergi, själens anatomi och antispiritistisk polemik.



Vitalitet, vampyrism
Det första av dessa ämnen är det mest komplicerade och jag ska inte ens låtsas göra en uttömmande analys av det här. Istället skall jag delge några spridda reflektioner.

Ockultismens vitalistiska tendenser kan få exemplifieras av Crowleys uttalande om att den vilde som sliter ut sin fiendes hjärta för att äta det inte handlar irrationellt. Crowley byggde sina uppfattningar i frågan bl a på erfarenheten av att ha ätit rått kött i Himalaya vilket lett honom till slutsatsen att en sådan näring var mer livgivande ju närmare inpå djurets död den intogs.

Vitalismen fungerar inom ockultismen dock inte främst som en förklaring till vad som skiljer levande materia från död. Den fungerar som en modell som illustrerar själsförmögenheternas relation till de andliga praktikerna, dvs den användes för att förklara hur de krafter och förmågor som ansågs finnas slumrande inom människan kunde väckas genom initiation eller andra ockulta praktiker. Kortfattat såg relationen ut så att ju mer vital en människa blev, desto starkare och mer kraftfulla blev hennes andliga gåvor. De andliga praktikerna förklardes därför som försök att hindra förlust av vitalitet, stärka de vitalitetsgenererande processer som finns inom kroppen och förfina de olika sorternas vitala energier. (Den vitalistiska modellen var dock inte den enda och inte heller den mest populära förklaringsmodell som användes och den förekommer oftast tillsammans med andra.)

En av de mest intressanta med den ockultistiska vitalismen är dess koppling till icke-dualistiska själsföreställningar. Tron på vitalenergier hör nämligen ofta (men naturligtvis inte alltid) ihop med en syn på själen som avviker från den kulturellt dominerande kropp-själ-dikotomin och istället ser själen (eller en del av den) som slutprodukten av något som åtminstone börjar i en kroppslig process, som en extremt förfinad typ av materia, som en ånga som stiger upp ur vatten eller som en doft som avges av en blomma.


Ett konkret exempel finns i den lära som utvecklades av det f d spiritistiska mediet, ockultisten och ”sexualmagikern” Paschal Beverly Randolph. John Patrick Deveney kommenterar i sin biografi över Randolph betydelsen av föreställningen om vitalenergi hos honom och hans likar på följande sätt:

"Vital energy under a myriad of names was thought to form the basis for life, intelligence, happiness, and magnetic trance. The theory was simple. Food made blood, and blood made nervous fluid, and this in turn made "Od" - von Reichenbach´s mysterious, all pervading "odylic fluid"- which was the basis of all human mental and spiritual life."

Hos Randolph visade sig denna tro på vitalenergierna särskilt starkt i hans varningar mot självbefläckelse som han alltså ansåg kunde skada själen eftersom det ledde till svårersättliga förluster av energi och berövade de processer genom vilka själen livnärdes dess bränsle.

Det är också på dessa energier som ockultismens vampyrer ansågs leva.


Själslära

Detta för oss in på det andra ämnet av intresse i sammanhanget, nämligen ockultismens själsläror. De vampyrer vi möter hos Firth och andra är inte levande lik utan i de flesta fall människor som, många gånger omedvetet, projicerar vad som hos vissa av dessa ockultister kallas den eteriska kroppen. Vampyrism var mot denna bakgrund endast en del av ett större fenomen vars grundläggande föreställning var tron på en halvmateriell del av kroppen som kunde projiceras som ett resultat av starka känslor eller behov. Flera underhållande anekdoter som illustrerar detta fenomen förekommer i ockult litteratur.

I sin självbiografi berättar t ex Crowley att han vid ett tillfälle var på väg att besöka Golden Dawn grundaren MacGregor Mathers och medan han sov på tåget omedvetet råkade projicera vad han i sammanhanget kallar sin astralkropp i förväg. Enligt historien uppenbarade denna sig så påtagligt att Mathers trodde att det var Crowley som anlänt tidigt och bjöd den på te. Crowleys starka begär att besöka Mathers lösgjorde en halvautonom del av honom på samma sätt som vampyrernas behov av vitalitet antogs förmå dem att projicera ett skugglikt väsen för att attackera sina offer.

Dessa tankar har intressanta paralleller till vissa föreställningar inom nordisk folkkultur och förkristen religion. Den förkridstna nordiska själsläran som överlevde långt efter kristnandet innehåller en tro på en eller flera delar av människans ”själ” som kan verka långt bortom hennes synliga gestalt och som är förbundna med hennes begär. Sådana föreställningar ligger bland annat till grund för folktrons maragestalt. Maran ansågs oftast utgöras av externaliserade begär ofta erotiska sådana hos de som av någon anledning inte kunde få ett fysiskt utlopp för dessa impulser. ”Om hon inte är en vacker ung flicka i uppteckningarna så är hon en ful käring som attackerar unga män, eller så sägs det rakt ut att maran är en försmådd fästmö”, skriver Catharina Raudvere i sin avhandling om maragestalten.

Maran är alltså precis som ockultismens vampyrer exempel på externaliserade begär och det är intressan att dessa fenomen utgör en naturlig del både av ockultismens och folktrons själsläror medan de skulle vara helt obegripliga utifrån den kristna teologins perspektiv.

Det är svårt att veta i vilken mån sådana likheter beror på ett eventuellt utbyte av föreställningar. Man kan knappast förneka att det funnits en viss påverkan från europeisk ”folkkultur” på esoterismen eller den lärda magin men det är svårt att veta om detta varit något annat än perifert.