Magikern, trädgårdsmästaren och Venus fläckade lår: Om den erotiska fascinationen för statyer i fin de sciècle-kultur och esoterism

Bland alla de små egenheter som återfinns i det förra sekelskiftets esoterism finns en som jag länge funnit särskilt intressant. Det rör sig om den erotiska fascinationen för statyer och för den sexuella kontakten mellan människor och gudabilder. Den sexuella fascinationen för statyer var en av de många fetischer som sexologin under denna tid upptäckte eller uppfann samtidigt som den intresserade flera företrädare för det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talets ockultism.

I Arthur Machens ockult influerade skönlitteratur skymtar detta intresse fram. Klarast kan man sannolikt se det i den korta novellen "Ceremonin" i Ornament i Jade (utg i sv övers av Alastor Press) där flickor i något oidentifierat lantligt område offrar blommor till en stenfigur ute i skogen och utför en ceremoni med stenen som får dem att rodna och som beskrivs med orden:

”Efter att ha kysst den grå stoden med andäktig lidelse utförde hon där hela den antika riten från urminnes tider.”

Troligtvis ligger också något liknande bakom beskrivningarna av gudabilden i Machens sannolikt bästa novell, "The White People".


Machen anspelar sannolikt på en typ av skildringar som har en lång historia och förekommer i teologiska skrifter som Augustinus De Civitate Dei där denna typ av riter tillskrivs den romerska hedendomen. Många liknande historier cirkulerar om andra falliska gudar eller helgon och deras statyer. I Machens samtid skriver sir Richard Burton i sin översättning av Priapeia (1890) om liknande sedvänjor

”According to Festus, Mutinus or Mutenus is a god differing wholly from Priapus, having a public sanctuary at Rome, where the statue was placed sitting with penis erect. Newly-mated girls were placed in his lap, before being led away to their husbands so that the deity might appear to have foretasted their virginity, this being supposed to render the bride fruitful.”


Burtons Priapeia publicerades av den intressante pornografen och förläggaren Leonard Smithers som i sin tur umgicks i kretsarna runt Golden Dawn, där Machen som bekant under en kort period var medlem. Smithers sammarbetade bland annat med Yeats och gav ut tidskriften The Savoy som Yeats bidrog till. Den mest intima kopplingen utgjordes emellertid av den unga konstnären Althea Gyles som var medlem i orden samtidigt som hon var Smithers älskarinna. Möjligen är detta ett tecken på att intresse för ämnen av denna typ odlades i de sociala miljöerna runt orden.

Den erotiska fascinationen för statyer och gudabilder intresserade uppenbarligen, och kanske föga förvånande, också Hargrave Jennings. I Phallicism, Celestial and Terrestrial, Heathen and Christian (1884) redogör han för de vanliga klassiska exemplen på kultisk sexuell förening med gudabilder och säger t ex om romerska statyer av Priapus att nygifta brudar

”…before being delivered over to their husbands' embraces, were conducted by their parents to one of these images, and, with heads covered by a veil, seated themselves on the most salient portion.”

Det verkar också som om det runt det förra sekelskiftet fanns en viss fascination för ämnet i den bredare kulturen där man under samma tid ägnade sig åt att inom den nyligen skapade sexologin kartlägga och definiera olika typer av sexuella böjelser och avarter. Sexologen Richard Freiherr von Krafft-Ebing inkluderar t ex i Psychopathia sexualis (1886) ett kort avsnitt om vad han kallar skändande av statyer i kapitlet om patologisk sexualitet. I detta avsnitt redogör han bland annat för historien om en trädgårdsmästare på 1870-talet som blivit förälskad i en staty av Venus och avslöjats in flagrante delicto, mitt i ett intimt ögonblick med statyn.


Ett mer intressant exempel finns från samma period i Leopold von Sacher-Masochs roman Venus i päls (1870). I romanen beskriver, som bekant, karaktären Severin hur han utvecklat sin personliga filosofi om kärlek som underkastelse och dominans. Intressant nog inleds denna redogörelse med att den unge Severin förälskar sig i en staty av Venus som står i en park i en stad som han besöker, en kurort i karpaterna. Relationen som är romanens centrum, Severins underkastelse inför Wanda von Dunajew, uppstår först när Wanda avslöjar hans kärlek till statyn och bestämmer sig för att förklä sig till denna. Detta låter Sacher-Masoch sammanföra kvaliteter kopplade till statyn och till gudinnan -- stenhjärtat, kylan, blekheten -- med kvinnan Wanda och är naturligtvis också en anspelning på Pygmalionlegenden.

Det går också att hitta exempel på verkliga sexuella kontakter mellan människor och statyer som påminner om de som beskrivs av Jennings men är bättre belagda. En känd sådan är vad som, i brist på bättre ord, får betecknas som den fruktbarhetskult som utvecklas kring journalisten Victor Noirs grav på Père Lachaise-kyrkogården i Paris. Noir var en populär journalist och playboy som dödades i ett bråk med Pierre Bonaparte, Napoleon III:s kusin. Graven avbildar hans kropp liggande, så som den skall ha sett ut i dödsögonblicket, med en märkbar utbuktning i höjd med könet. Runt denna grav har en legend växt fram enligt vilken den som gnuggar eller gnider sig mot statyns könsdelar blir fruktsam eller förbättrar sitt sexliv i allmänhet. Att denna legend tas på allvar av en del människor, eller åtminstone lockar turister till experiment, bevisas av statyns tydligt blankpolerade höftområde vilket lett myndigheterna att vid senare tid försöka sätta stopp för denna tveksamma form av gravkult.


För Sacher-Masoch var statyns hårdhet och orörlighet drag som gjorde den lämplig som en manifestation av det gudomliga. Bakom kulten kring statyerna verkar ofta föreställningen om en överföring av kvaliteter vara central, den virilitet eller fruktbarhet som de anses representera förs helt enkelt över till människor genom den kroppsliga kontakten.

Det finns också antydningar till en medveten använding av dessa principer inom sexualmagiska grupper under 1900-talets början. I Magia Sexualis (1931) finns två kapitel som handlar om porträtt och statyer – Les tableaux vivants och Les statues vivantes -- och hur dessa kan göras till hem för levande andeväsen med vilka det sedan går att odla en erotisk kontakt.

Man kan undra över varför fascinationen av statyer var särskilt stor runt förra sekelskiftet, som den faktiskt verkar ha varit. En möjlig förklaring kan sökas i periodens föreställningar om det man uppfattade som hednisk religion, särskilt om ”hedendomen” som en erotisk religion som innehöll element som trängts undan från den religiösa erfarenheten av kristendomen. (En religion full av ”andäktig lidelse” som kanske Machen skulle ha uttryckt det.)

Det är ganska enkelt att argumentera för en sådan tolkning och man behöver inte gå längre än till beskrivningen av hednisk religion i den ovan nämnda Venus i päls, där Venus fryser och hävdar att den moderna och kristna människan inte vet hur man älskar.

Man kan också betänka att europeiska städer vid denna tid var (och fortfarande är) fulla av statyer som faktiskt avbildar nakna hedniska gudinnor och som tyst vittnar om denna koppling. Deras påverkan på vissa betraktare var, om man får tro historien om trädgårdsmästaren och Venus, lika stor på 1800-talet som den var när Lukianos beskrev Afrodite från Knidos som så levande att hennes lår var fläckade av säd från nattliga älskare.

Golden Dawn, Leonard Smithers och Althea Gyles

Jag lovade i ett tidigare inlägg att jag skulle återkomma till relationen mellan förläggaren Leonard Smithers och Golden Dawn-medlemmen Althea Gyles. Som vi har sett var den sociala miljön runt den excentriske Smithers, i vilken personer som Oscar Wilde, Ernest Dowson och Aubrey Beardsley, men också WB Yeats och Aleister Crowley (åtminstone i utkanten) ingick, en av de kontaktytor där delar av Golden Dawns medlemskap smälte samman med delar av samtidens kulturelit. Gyles är i Golden Dawn-sammanhang i det närmaste totalt förbisedd men hon kan ändå sägas vara representativ för en viss typ av medlemmar som drogs till orden ifråga.

Althea Gyles (1868-1949) var en poet och illustratör som enligt Smithers biograf James G Nelson idag uppfattas som en av 1890-talets viktigaste konstnärer. Hon hade studerat konst i Dublin men flyttade i 90-talets början till London där hon gick med i Golden Dawn. Genom sitt umgänge kom hon i kontakt med Smithers som anlitade henne som illustratör. Hon illustrerade bland annat Yeats The Secret Rose (1897) och Wildes The Harlot´s House (1904).





Gyles umgicks också i politiskt radikala kretsar och för inte så länge dök några fotografier upp i en samling som tidigare varit i privat ägo som bland annat visar en uppenbart berusad Gyles tillsammans med grevinnan, revolutionären och suffragetten Constance Mariewicz, som dömdes till döden (men benådades) efter påskupproret.



Någon gång under 1899, sannolikt i samband med arbetet på The Harlot´s House blev Gyles och Smithers älskare. Relationen uppfattades som en skandal bland många i parets närhet som ansåg att pornografen Smithers hade förlett den oskyldiga Gyles; särskilt Yeats blev mycket upprörd. Man såg Gyles som ”a pure and beautiful soul lured into the vicious clutches of a demonic, lust filled brute ”, som Nelson uttrycker det.

Relationen mellan Gyles och Smithers är hursomhelst intressant eftersom den illustrerar den nära kopplingen mellan Golden Dawn och 1890-talets litterära och konstnärliga avantgarde samtidigt som den illustrerar Alex Owens poäng om att orden inte bör betraktas som, eller åtminstone inte enbart som, ett gäng stockkonservativa frimurare som längtade tillbaka till medeltiden. Den lockade uppenbarligen också många radikala unga kvinnor.

Möjligen kommer jag att återkomma med en utredning av de rykten som hävdar att Gyles också var älskarinna till ingen annan än Aleister Crowley.

Golden Dawn, Leonard Smithers och det litterära avantgardet

För några år sedan utkom en bok som trots att den bidrar med flera intressanta pusselbitar när det gäller förståelsen för hur Golden Dawn och i förlängningen det förra sekelskiftets ockultism överhuvudtaget förhöll sig till och passade in i det omgivande kulturella landskapet verkar ha förbigåtts av flertalet esoterismintresserade och som jag därför tänker uppmärksamma här.

Boken ifråga, Publisher to the Decadents av James G Nelson, är samtidigt en biografi av den originelle förläggaren Leonard Smithers och en studie över dennes förlag, Smithers & co.



Smithers etablerade sig ursprungligen som utgivare av exklusiva utgåvor av svårtillgänglig erotika, ofta på eller över pornografins gräns. Många lustiga anekdoter berättas om honom i Nelsons bok, bland annat skall han i det antikvariat han drev vid sidan om förlaget ha haft sina, ur lagens synpunkt, mest tveksamma böcker i en väska bakom disken för att kunna springa iväg med denna i händelse av en razzia. I samma antikvariat sägs han också ha haft ett exemplar av Imitatio Christi bunden i äkta människoskinn till försäljning.

När Storbritanniens litterära avantgarde efter rättegången mot Wilde övergavs av sina förlag lyckades Smithers utnyttja situationen. På grund av sin bakgrund var han utan tvekan lämpad att göra det han gjorde. Han hade vanan inne att möta de problem som en förläggare av provocerande böcker kan råka ut för och, om nödvändigt, hade han goda kontakter i det underjordiskt nätverk av mindre nogräknade tryckerier och diskreta distributionskanaler som normalt utgjorde den brittiska pornografins infrastruktur men som naturligtvis också kunde användas till annat. Inom ramen för en ny litterär tidskrift, The Savoy, lyckades han därför knyta Aurthur Symons, Aubrey Beardsley, Oscar Wilde, Ernest Dowson, Havelock Ellis, Max Beerbohm, W B Yeats m fl till sitt eget förlag.

Smithers storhetstid varade endast i några år. Därefter gick han i konkurs och ägnade den kvarvarande delen av sitt liv åt den något absurda sysselsättningen att hanka sig fram på att ge ut piratutgåvor av sitt eget förlags tidigare utgivning.



Bland Aleister Crowleys biografer har det länge varit känt att Smithers gav ut den unge poetens tidiga lyrik. Aceldama och White Stains samt ett verk med titeln Green Alps som emellertid aldrig blev utgivet förlades hos Smithers. Det verkar emellertid som kretsen kring Smithers är av större betydelse för Crowley än vad som vanligtvis framgår i dennes biografier. Bland annat eftersom Jerome Pollitt, Crowleys älskare från Chambridgetiden, umgicks in denna.



Smithers stod också i kontakt med WB Yeats som emellertid verkar ha känt sig illa till mods i den moraliskt tveksamme förläggarens närhet. Trots detta lät han publicera sig i The Savoy. Nelson beskriver bland annat en bisarr middagsbjudning hos Smithers där bland andra Yeats, Aubrey Beardsley, Arthur Symons och Max Beerbohm deltog. En överförfriskad Smithers spelade piano medan Yeats föreläste om ”dyahbolism” och den svårt sjuke Beardsley periodvis uppsökte badrummet för att spotta blod.

Kanske mest intressant är emellertid Smithers romantiska relation till den unga Golden Dawn-medlemmen Althea Gyles som jag snart skall återkomma till.

Mer Brodie-Innes: The Soul of a Witch

Den historiska romanen The Soul of a Witch är idag knappast läsvärd på grund av några estetiska eller litterära kvaliteter. Det rör sig om en berättelse med mer en ett drag gemensamt med den klassiska kioskromanen, (romantik i historisk miljö, styltig dialog på pseudoarkaiserande språk, skurkaktiga riddare och sköna jungfrur). The Soul of a Witch har uppenbarligen aldrig varit något mästerverk och har åldrats dåligt. Som mycket liknande litteratur, d v s skönlitteratur författad av ideologiproducerande esoteriker, har den trots allt ett visst existensberättigande i det att den kan fungera som ingång till eller information om sin författares tankevärld och i någon mån också om den miljö i vilken denne rörde sig.

Det går t ex lätt att läsa The Soul of a Witch som ett exempel på den keltiska vurm som uppenbarligen behärskade flera av centralfigurerna i Golden Dawn, alltså samma entusiastiska passion som fick McGreagor Mathers att promenera runt i Paris iklädd kilt och en viss Alexander Crowley att byta namn. Romanen utspelar sig Skottland på 1500-talet och kan glädja keltofilen med information om olika klaner, släktförhållande och lokala sedvänjor.

I övrigt, och kanske med större intresse, går det att se The Soul of a Witch som en skönlitterär gestaltning av Brodie-Innes tankar om häxeri, häxkonst och häxor och här är romanen också vagt intressant som ett exempel på en av många ståndpunkter som intogs om dessa ämnen i den miljö ur vilken wiccarörelsen så småningom skulle växa fram, även om man vågar gissa att detta inte var en utveckling som Brodie-Innes skulle uppskattat om han fått leva tre decennier längre.

Ett återkommande problem med skräcklitteratur skriven av ockultister som delas av The Soul of a Witch, (även om denna roman knappast kan räknas till skräckgenren), är den tendens att överförklara och prata sönder eventuella övernaturliga inslag. Denna tendens utgör utan tvekan resultatet av att författarna, vana att producera fackprosa om samma ämnen, tillåtit sig att ge sig hän åt den från deras perspektiv begripliga lockelse att undervisa sina läsare. Ur ett spänningsperspektiv är emellertid priset för detta nöje högt.

Att Brodie-Innes undervisar går lätt att se om man läser The Soul of a Witch bredvid artikeln Scottish Witchcraft Trials där han redogör för sina åsikter om häxeriet. Scottish Witchcraft Trials är till stor del ett försvar för de tidigmoderna häxprocesserna, åtminstone de skotska, med utgångspunkt i uppfattningen att de som under dessa anklagades för att vara häxor faktiskt var skyldiga och utgjorde ett reellt hot för sina medmänniskors liv och hälsa. Brodie-Innes tänkte sig kortfattat att häxorna använde sig av någon särskilt kraftfull form av hypnos för att ta kontroll över andra människor och för att väcka övermänskliga krafter inom sig själva. Dessa tankar utgör ett centralt tema också i The Soul of a Witch där en hamnskiftande häxa utgör en av de mest intressanta karaktärerna.

Detta är åsikter som i någon mån är motsatta dem som legitimerade grundandet av wiccarörelsen eller andra försök att skapa en modern häxkonst. Wicca skulle å andra sidan knappast existera om det inte vore för de det intresse för häxan som uppenbarligen fanns i den tidiga 1900-talsockultismen.


(Alexandriansk rit på 60-talet)

C W Brodie-Innes och den ockulta skönlitteraturen

Det är allmänt känt, åtminstone bland dem som intresserar sig för sådant, att det bland nyckelpersoner inom det förra sekelskiftets och det tidiga 1900-talets ockultism skrevs en hel del skönlitteratur, och att en stor del av denna, intressant nog, klassificeras bäst som någon typ av skräck eller science fiction. I Tyskland skrev Eugen Grosche sin Exorial på franska fanns Joséphin Péladans väldiga La Décadence Latine och på engelska en lång rad exempel från Blavatskys Nightmare Tales till Dion Fortunes The Secrets of Doctor Taverner.

Flera av dessa personer var medlemmar av eller rörde sig i kretsarna runt The Hermetic Order of the Golden Dawn. Många är bekanta med Arthur Machens, Crowleys och den redan nämnda Fortunes skönlitterära alster. Här tänkte jag emellertid presentera en person som tillhörde samma miljö men som inte är lika välkänd, nämligen den skotske juristen och Golden Dawn-medlemmen C W Brodie-Innes.



John William Brodie-Innes (1848-1923), känd inom orden som Sub Spe, var grundare av Golden Dawns Edinburgh-tempel, Amen Ra, och en Mathers-lojalist i den stora ordenskonflikten runt år 1900. Han upprätthöll kontakten med Mathers och ledde efter dennes död 1918 hans orden Alpha et Omega tillsammans med Mathers änka.

Utanför orden var han en framgångsrik jurist och en någorlunda produktiv författare som skrev tidningsartiklar, lyrik, noveller och facklitterära verk som Comparative Principles of the Law of England and Scotland. Han skrev också en del om ockultism ofta publicerat som artiklar i The Occult Review och den ockult inspirerade skönlitteratur som angår oss här. Särskilt framgångsrik var The Devil's Mistress (1915) och andra titlar inkluderade The Soul of a Witch (1910) som går att ladda ner som pdf här.