tisdag 17 augusti 2010

Thinking with vampires – ockultismen och vampyrerna


Bram Stoker var sannolikt aldrig, trots att en del rykten påstår motsatsen, medlem av Golden Dawn men med tanke på hans popularitet bland det tidiga 1900-talets ockultister och deras efterföljare har det kanske funnits en och annan som önskat att han varit det.

Som eventuellt trogna läsare av denna blogg nu borde veta har det i minst hundrafemtio år en nära relation mellan esoterismen och den fantastiska skönlitteraturen, och främst då skräcklitteraturen. Ockultister har som vi sett skrivit en stor mängd (oftast dålig) skräck men de har också läst och uppskattat litteratur från samma genre och bland de mer uppskattade verken finns Bram Stokers Dracula.

Dracula kan bland sina läsare i denna miljö räkna bland andra Violet Mary Firth (Dion Fortune), Kenneth Grant och Aleister Crowley.


Särskilt intressant är att flera av dessa ockultistiska Dracula-fans uppskattade romanen på grund av dess realism, dvs dess förmodade överrensstämmelse med den ockultistiska världsåskådningen.

Crowley inkluderade den i AA:s läslista tillsammans med den ockulta skönlitteraturens klassiska verk som Bulwer-Lyttons Zanoni och i Magick Without Tears hyllar han Dracula som ”a splendidly well-documented book” och uppmanar sina läsare att inte utesluta möjligheten att det existerar vampyrer. Firth inkluderar boken i litteraturlistan till Psychic Self-Defense av samma skäl, alltså för att hon ansåg att Stokers bok illustrerade hennes teorier i ämnet.

Man har alltså inom delar av den västerländska esoterismen trott på vampyrer långt innan en sådan vampyrtro blev på modet inom de mer genanta delarna av västerländsk populärkultur.

Firth har bidragit med ett av de mer intressanta exemplen på en illustration av ockultismens vampyrtro. Fallet skildras i ovan nämnda Psychic Self-Defense och i novellen Blood Lust från hennes novellsamling Dr Taverner. (Jag skall inte gå in på detta exempel i detalj här men den intresserade hittar texterna relativt enkelt på nätet.)

Vampyrer är ett ämne utan självklar vetenskaplig relevans och till och med i anknytning till ockultismens föreställningsvärld är fenomenet ytterst perifert. Firth kanske skrev en del om vampyrer men varken hon eller någon annan av ockultismens mer framträdande aktörer som trodde att vampyrer existerade ansåg att de var vanliga eller att de egentligen utgjorde något annat än ett slags esoterisk-teratolog kuriosa. Ockultisternas utläggningar i vampyrfrågan glider emellertid nästan allt över i diskussioner av tre ämnen varav åtminstone två (jag frestas att säga alla tre) är centrala för deras världsåskådning, nämligen: frågan om livsenergi, själens anatomi och antispiritistisk polemik.



Vitalitet, vampyrism
Det första av dessa ämnen är det mest komplicerade och jag ska inte ens låtsas göra en uttömmande analys av det här. Istället skall jag delge några spridda reflektioner.

Ockultismens vitalistiska tendenser kan få exemplifieras av Crowleys uttalande om att den vilde som sliter ut sin fiendes hjärta för att äta det inte handlar irrationellt. Crowley byggde sina uppfattningar i frågan bl a på erfarenheten av att ha ätit rått kött i Himalaya vilket lett honom till slutsatsen att en sådan näring var mer livgivande ju närmare inpå djurets död den intogs.

Vitalismen fungerar inom ockultismen dock inte främst som en förklaring till vad som skiljer levande materia från död. Den fungerar som en modell som illustrerar själsförmögenheternas relation till de andliga praktikerna, dvs den användes för att förklara hur de krafter och förmågor som ansågs finnas slumrande inom människan kunde väckas genom initiation eller andra ockulta praktiker. Kortfattat såg relationen ut så att ju mer vital en människa blev, desto starkare och mer kraftfulla blev hennes andliga gåvor. De andliga praktikerna förklardes därför som försök att hindra förlust av vitalitet, stärka de vitalitetsgenererande processer som finns inom kroppen och förfina de olika sorternas vitala energier. (Den vitalistiska modellen var dock inte den enda och inte heller den mest populära förklaringsmodell som användes och den förekommer oftast tillsammans med andra.)

En av de mest intressanta med den ockultistiska vitalismen är dess koppling till icke-dualistiska själsföreställningar. Tron på vitalenergier hör nämligen ofta (men naturligtvis inte alltid) ihop med en syn på själen som avviker från den kulturellt dominerande kropp-själ-dikotomin och istället ser själen (eller en del av den) som slutprodukten av något som åtminstone börjar i en kroppslig process, som en extremt förfinad typ av materia, som en ånga som stiger upp ur vatten eller som en doft som avges av en blomma.


Ett konkret exempel finns i den lära som utvecklades av det f d spiritistiska mediet, ockultisten och ”sexualmagikern” Paschal Beverly Randolph. John Patrick Deveney kommenterar i sin biografi över Randolph betydelsen av föreställningen om vitalenergi hos honom och hans likar på följande sätt:

"Vital energy under a myriad of names was thought to form the basis for life, intelligence, happiness, and magnetic trance. The theory was simple. Food made blood, and blood made nervous fluid, and this in turn made "Od" - von Reichenbach´s mysterious, all pervading "odylic fluid"- which was the basis of all human mental and spiritual life."

Hos Randolph visade sig denna tro på vitalenergierna särskilt starkt i hans varningar mot självbefläckelse som han alltså ansåg kunde skada själen eftersom det ledde till svårersättliga förluster av energi och berövade de processer genom vilka själen livnärdes dess bränsle.

Det är också på dessa energier som ockultismens vampyrer ansågs leva.


Själslära

Detta för oss in på det andra ämnet av intresse i sammanhanget, nämligen ockultismens själsläror. De vampyrer vi möter hos Firth och andra är inte levande lik utan i de flesta fall människor som, många gånger omedvetet, projicerar vad som hos vissa av dessa ockultister kallas den eteriska kroppen. Vampyrism var mot denna bakgrund endast en del av ett större fenomen vars grundläggande föreställning var tron på en halvmateriell del av kroppen som kunde projiceras som ett resultat av starka känslor eller behov. Flera underhållande anekdoter som illustrerar detta fenomen förekommer i ockult litteratur.

I sin självbiografi berättar t ex Crowley att han vid ett tillfälle var på väg att besöka Golden Dawn grundaren MacGregor Mathers och medan han sov på tåget omedvetet råkade projicera vad han i sammanhanget kallar sin astralkropp i förväg. Enligt historien uppenbarade denna sig så påtagligt att Mathers trodde att det var Crowley som anlänt tidigt och bjöd den på te. Crowleys starka begär att besöka Mathers lösgjorde en halvautonom del av honom på samma sätt som vampyrernas behov av vitalitet antogs förmå dem att projicera ett skugglikt väsen för att attackera sina offer.

Dessa tankar har intressanta paralleller till vissa föreställningar inom nordisk folkkultur och förkristen religion. Den förkridstna nordiska själsläran som överlevde långt efter kristnandet innehåller en tro på en eller flera delar av människans ”själ” som kan verka långt bortom hennes synliga gestalt och som är förbundna med hennes begär. Sådana föreställningar ligger bland annat till grund för folktrons maragestalt. Maran ansågs oftast utgöras av externaliserade begär ofta erotiska sådana hos de som av någon anledning inte kunde få ett fysiskt utlopp för dessa impulser. ”Om hon inte är en vacker ung flicka i uppteckningarna så är hon en ful käring som attackerar unga män, eller så sägs det rakt ut att maran är en försmådd fästmö”, skriver Catharina Raudvere i sin avhandling om maragestalten.

Maran är alltså precis som ockultismens vampyrer exempel på externaliserade begär och det är intressan att dessa fenomen utgör en naturlig del både av ockultismens och folktrons själsläror medan de skulle vara helt obegripliga utifrån den kristna teologins perspektiv.

Det är svårt att veta i vilken mån sådana likheter beror på ett eventuellt utbyte av föreställningar. Man kan knappast förneka att det funnits en viss påverkan från europeisk ”folkkultur” på esoterismen eller den lärda magin men det är svårt att veta om detta varit något annat än perifert.

3 kommentarer:

Sijee Olivia sa...

Vampyren måste vara manifestationen av patriarkatets dåliga samvete!
;-) ;-)

Renovatio Mundi sa...

Man får tacka så mycket för ytterligare ett intressant inlägg! Apropå kopplingen mellan vampyrromanen och esoterismen upptäckte jag ganska nyligen att även den fornkristna litteraturen innehåller liknande motiv. Bland annat berättas det i den fornkristna apokalypsen Vita Adae et Evae om en drömvision där Eva ser sin förstfödda son Kain dricka Abels blod. Esoterisk kuriosa i sammanhanget är dessutom att Kain i samma text ikläds flera av den dystra planeten Saturnus attribut.

Sitra ahra förlag sa...

Olivia:
Ingen gillar en litteraturvetare.

RM:
Ja, diverse tolkningar av Kain-motivet är ju också ett intressant ämne. Även här tror jag att det finns intressanta beröringspunkter mellan "folklig" och "lärd" kultur. När jag skrev inlägget fick jag för mig att Gerschom Scholem skrivit något om förhållandet mellan kabbala och och lokala folkliga traditioner men jag kunde inte hitta citatet. Kanske fanns det aldrig.

De saturniska kopplingarna känns väl också i sammanhanget ganska lämpliga.