Aorta nr 27: Magi

Det senaste och, om man får tro vad som sägs, sista tryckta numret av kulturtidskriften Aorta är helt tillägnat magi och relaterade ämnen. Detta är inte ett vanligt tema för svenska kulturtidskrifter trots att den som skriver om korsbefruktningen mellan konst, litteratur och esoterism har ett i princip oändligt material att ta av. Jag gissar att det fortfarande för de flesta svenska kulturskribenter är ett ämne som signalerar eskapism i ett kulturklimat som gärna vill vara politiskt. (I själva verket gör man sig helt blind inför sin egen kultur om man ignorerar dessa frågor. Wouter Hanegraaff överdrev kanske när han talade om esoterismen som den västerländska kulturens tredje pelare (dvs som ett Alexandria bredvid Aten och Jerusalem), men han överdrev inte mycket. Och den som inte kan förstå sin egen kultur kan knappast påverka den på ett rimligt sätt genom att agera politiskt.)


Det har uppenbarligen funnits ett visst intresse för liknande ämnen inom kretsarna kring Aorta under en ganska lång tid. Bland annat har man publicerat en översättning av Aleister Crowleys Morphia, en av hans bättre dikter, utförd av Carl Forsberg; David Almer har skrivit om Johannes Burreus (i Aorta XIV). Då och då har man berört hermetism, mystik, gnosticism och dylikt.

I det sista numret av Aorta har alltså intresset för släktskapen mellan esoterism och kultur slagit ut i full blom. Clemens Altgård skriver om Austin Osman Spare, Håkan Sandell om den tidiga tyska filmindustrins ockulta kontakter, Ola Wikander om himlakroppar, myt och divination i Ugarit, för att nämna några. Man kan också läsa om Aleister Crowleys lyrik i en artikel signerad Giuliano D´Amico som för övrigt också skrivit en mycket läsvärd reseberättelse från Crowleys Sicilien med titeln Reisebrev fra Palermo som ligger ute på nätet.

Själv bidrar jag med en text om 1800-talsockultismens radikala intresse för hermafroditer och de försök som gjordes att förvandla sig till sådana väsen. Främst behandlar artikeln den bortglömde swedenborgianske predikanten Thomas Lake Harris som dyrkade en tvåkönad kristusgestalt han kallade Kristus-Krista och under flera decennier levde i en sexuell relation med en älva. Han uppfattade detta väsen som en förlorad del av sin egen själ och strävade efter att reintegrera det för att slutligen kunna nå frälsning genom att omvandlas till en himmelsk hermafrodit. Läs och förundras!

Varför nazihippien är ett mytologiskt djur, om den låga nivån i svensk debatt om nyandlighet

[Följande inlägg anknyter till debatten om antroposofi på Aftonbladets kultursidor, där Martin Aagård anklagar Rudolf Steiner och hans efterföljare för att ha ”sympatier för nazismens rastänkande”.]

Jag antar att de människor som offentligt angriper flum och oförnuft, som antroposoferna, alternativmedicin eller t o m etablerade religioner någonstans måste utgå från en samhällssyn där mänskligt tänkande måste försvaras från rester av vidskepelse vars tid visserligen är förbi men som trots allt då och då riskerar att sprida sig och åstadkomma en backlash för vetenskaplighet och rationellt tänkande. Det är inte en samhällssyn som jag delar men som jag kan ha en viss respekt för. Eller rättare sagt, som jag skulle kunna ha respekt för, om det inte var så att den ofta tog sig så underliga uttryck. Två saker är värda att påpeka i förhållande till den typ av journalistiska skriverier om nyandlighet och esoterism som Aagårds artikel är ett exempel på. (För att vara rättvis får jag dock säga att det finns betydligt värre exempel.)


1. Journalistiska angrepp på ”flum” sker nästan alltid mot vad som åtminstone jämförelsevis är oförnuftets lågstatusgrupper – dvs journalister kan ifrågasätta (eller skämta om) rationaliteten hos Rudolf Steiner eller feng shui-entusiaster. Mer sällan ifrågasätter de t ex Zizek eller Lacan – även om heterodox freudianism knappast hamnar innanför det rationella tänkandets gränser om du skulle fråga de flesta svenska lektorer i psykologi. Relativt sällan ifrågasätts nuförtiden också mer traditionella oförnuftigheter som nattvarden eller koranens status som uppenbarad text. Detta gör att sådana diskussioner ofta får drag av offentlig mobbing mer än allvarligt ifrågasättande. (Nu går det visserligen att hitta gott om exempel på angrepp även på kontinental filosofi och dylikt men intressant nog utförs de sällan av samma människor som angriper nyreligiositet och de är ofta mer politiskt än mentalhygieniskt motiverade.) (Människor som tycker om att peka ut exempel på ”kolonialt tänkande” borde ju också reflektera över att ett sådant tänkande uppenbarligen är anledningen till varför det är lättare att skratta åt feng shui än nattvarden. På 1800-talet gick folk på landsbygden i Kina i döden i försök att hindra europeiska brott mot feng shui i anläggandet av järnvägar och telegraflinjer.)

2. Mer intressant är emellertid den andra underligheten i den journalistiska förnuftsretoriken. Nämligen dess förbluffande förmåga att helt ignorera den vetenskapliga debatten om samma ämnen.

Att anklaga antroposofer (eller teosofer, eller ockultister) för kryptonazism är ju inget enstaka journalister får för sig att göra efter moget övervägande. Det är ett återkommande inslag (i princip en schablon) i en väl etablerad medial diskurs, som lever i yttersta välmåga till synes helt utan kopplingar till den akademiska forskningen om grupperna ifråga, men i tydlig symbios med den (populär/pseudo)vetenskapliga antisektlitteraturen. En litteratur som är författad av människor som nästan alltid har två saker gemensamt: (1) de har aldrig studerat ämnena de skriver om på universitetsnivå. (2) de har kopplingar till någon frikyrka. Håkan Arlebrand är det främsta svenska exemplet, Karl Erik Nylund är en något mindre typisk representant för samma grupp. Även om det nu var ett tag sedan dessa personer skrev är de fortfarande ytterst populära om man får tro bibliotekarier bland mina bekanta.

Vi ska inte här diskutera frågan om hur många gånger eller på vilket sätt Rudolf Steiner använde rasbegreppet. Vi ska inte ens diskutera antroposofin specifikt. Frågan är större och rör tendensen i svensk journalistik och samhällsdebatt att ständigt insinuera kopplingar mellan 1800-talets och det tidiga 1900-talets esoterism och nazismen (eller rasistisk högerpolitik i allmänhet) trots att det råder vetenskaplig konsensus om att sådana kopplingar inte existerade i någon högre grad och att teosofin och liknande rörelser politiskt var tydligt socialliberala med starka kopplingar till sin tids feminism. Den som tvivlar kan läsa Corinna Treitel, Alex Owen, David Allen Harvey, eller Joy Dixons Divine Feminine: Theosophy and Feminism in England.

För det kan väl inte vara för mycket begärt? Borde man inte kunna förvänta sig att den som tar på sig rollen som förnuftets försvarare i ett offentligt samtal borde läsa in sig på sitt ämne?


Läs mer om esoterism och politik:

Socialistisk bordsdans

Revolutionens vålnader

Strindberg, Kadosh and the hairy god

[For some time now I have toyed with the idea of translating some of my texts for this blog into English. Today I make an experiment with one of the older blog posts that should have some appeal to readers outside Sweden in that it focuses on some more obscure byways of Scandinavian esotericism, like the relationship between August Strindberg and the Danish Luciferian Carl William Hansen.]


It is a well known fact that the Swedish author and playwright August Strindberg was deeply fascinated by religious and semi-scientific speculations of a sort we would today call western esotericism. In Sweden Strindberg researchers have been more or less alone in making an effort to study subjects like French fin de siècle occultism within academia before the rise of the study of western esotericism, one good example being Martin Lamm´s Strindberg och makterna (1936). This research has also been uncharacteristically thorough. As a young student of literature I once had to abandon a plan for an essay on Strindberg’s esotericism when I realized that there really wasn’t that much left to say.

Now when I, for the first time in a long while, take a closer look at Strindberg once more I am still impressed by how strong the influence from French, and to a lesser extent German, late 19th century occultism really is in parts of his writings. A book that is especially rich in such content (besides the obvious titles Den Ockulta dagboken och Inferno) is En blå bok (strangely translated to English as Zones of the Spirit (1913), here I will call it by its more literal translation A Blue Book).


A Blue Book is a strange book, inspired by the Christian genre of breviary in its Lutheran rather than Roman version, that is to say collections of short prayers and sermons. Strindberg’s book too contains short reflections or sermons, but in stead of Christian meditations on Scripture or Ethics, his sermons take the form of weird speculations on natural science, religious fantasies and misanthropic attacks on his enemies (and Strindberg had a lot of enemies). It is something of a mystery that the book is readable. But it is. And it was successful when it first was published (the first part appeared in 1907). The reason is probably the short length of each passage of the book. None of the ”sermons” take up more than a page.


One of the things that occur to someone with an interest in esotericism on reading A Blue Book is the frequent and glowing celebrations of the French Rosicrucian Joséphin Péladan. Péladan is now more or less completely forgotten as a writer of fiction but Strindberg viewed him as a great artist (he calls him ”master”), a philosopher (several times mentioned in the same breath as Nietzsche) and a prophet. Above all Strindberg seems to have regarded Péladan as a representative of a kind of spiritual art that took another path than the materialism and atheism he attacks in the book. In the passage called ”Äfflingarnas Sibboleth” (The Sibboleth of the äfflings) he takes the Biblical story about the shibboleth from the Book of Judges as his starting point. The story relates how the word shibboleth is used as a password by the Gileadites when they want to expose there enemies the Ephraimites who were unable pronounce the word, and instead said ”sibboleth”. In the passage the name Péladan becomes the shibboleth of the ”äfflings” (a word used in A Blue Book primarily as a derogative term for atheist)[1]. Strindberg writes:

”When the Ephraimites were about to flee across the river Jordan they were apprehended by the Gileadites and forced to utter the word shibboleth as a password. Those who couldn’t, and said sibboleth were cut down. Now, when the äfflings stand at the Rubicon, perhaps to be cut down, they must speak the word Swedenborg. But they cannot. … Another shibboleth is Joséphin Péladan. This word they cannot utter.” (from Äfllingarnes Sibboleth, En blå bok I) [2]

In other passages Péladan is mentioned in a similar way. In ”Avsättningen av Apan” (Dethroning the Ape) it is said that:

“Joséphin Péladan was a Christian prophet from the school of Therapeuts and Essenes. He could only be comprehended by the Christian elite. The äfflings feared him, and couldn’t speak his name; it stuck in their throats. His Christianity was bright, esoteric; perhaps too bright…” (from Avsättningen av Apan)

A Blue Book, however, is also interesting because of what it has to say about Strindberg’s relationship to the Danish Luciferian Ben Kadosh (Carl William Hansen). Kadosh was one of there more interesting and original writers of Scandinavian turn of the century occultism. He was a Mason and a Martinist but he also worshipped Lucifer. About this there is no doubt; he even wrote “Luciferian” as his religious affiliation in a Danish census, and he authored a pamphlet called ”Den ny morgens gry” (The light of the new dawn) were he preaches his beliefs, and among other things identifies Lucifer with the devil. This text has been translated into English but has never really gotten the exposure it deserves as one of the first historical examples of someone defining themselves as a worshipper of the Devil.


It is known that Strindberg and Kadosh corresponded for a while around the turn of the century but that something made them part ways sometime around 1905. A Blue Book I, written around 1906-7, contains a lot of clues as to why their relationship wasn’t more enduring. One of these is Strindberg’s thoughts about the cult of Pan, an idea that had been eagerly championed by Kadosh (who identified Pan with Lucifer).

In passages like ”Den ludne Guden” (The hairy god) it becomes clear (although it shouldn’t be a surprise) that Strindberg takes a very negative view of Pan which he considers to be the god of the above mentioned äfflings. Of course this doesn’t mean that he thinks that the people he calls äfflings are really worshipping Pan – ”they must be ashamed of their god, because they call themselves atheists, but their religion is that of the Evil One”. Rather the äfflings represent characteristics that Strindberg associated with Pan, the hairy god, the Lord of Dung. Although Strindberg isn’t attacking a true, literal, religious cult of Pan it is difficult to think that he would have had any sympathy with such a cult. Keeping in mind that A Blue Book was written so close to his break with Kadosh, it cannot be ruled out that his attack on Pan is also an attack on Kadosh, or even that his use of Pan in this way was inspired by his contact with the Danish Luciferian.


[1] The word, of course, really means small monkey in German, and comes from Strindberg’s reading of the writings of Jörg Lanz von Liebenfels and his doctrine of racial mysticism, where the term is applied to people Liebenfels viewed as racial inferiors. Strindberg however changes the meaning somewhat.
[2] All translations here are my own and they are rather hurried so please overlook any stylistic awkwardness.

Esoteriska glimtar i Anaïs Nins dagböcker

För närvarande läser jag Anaïs Nins dagböcker. Upplevelsen är delvis fascinerande. Jag har alltid varit lockad av väldiga textlabyrinter av det här slaget, där reflektioner och händelser av väldigt olika slag vävs samman. Det är samma lockelse som finns hos en övergiven och vildvuxen trädgård. (Det är ingen originell bild, men den är passande.)

Egentligen uppskattar jag inte Nins filosoferande särskilt mycket. Jag har ett begränsat tålamod med freudianism och det finns något i Nins tilltal som jag alltid känt mig lite obekväm med. När hon lämnar vardagsfilosoferandet och istället ägnar sig åt att skildra yttre händelser ligger emellertid hennes stil ganska nära mitt eget ideal och det finns avsnitt i dagböckerna som är klart läsvärda av estetiska skäl, t ex hennes skildring av ett besök i Fez från den andra boken.


En annan och i det här sammanhanget mer relevant anledning att läsa dagböckerna är att en hel del intressanta personer ur Europas och USA:s litterära och intellektuella miljöer dyker upp i dem. Bland dessa finns flera av esoteriskt intresse.


En sådan är den fattige astrologen Conrad Moricand (Claude Valence), som tillbringar sin tid med att studera de esoteriska texterna på Nationalbiblioteket i Paris och försörjer sig på att ställa horoskop. När ingen anlitar honom svälter han.

"Nu bor han högst uppe på en kulle med utsikt över Paris, nära den vita Sacré Coeur-kyrkan. Han bor under det sluttande taket i ett mycket litet hotellrum, där taket snuddar vid golvet bakom hans säng. Han håller sitt rum lika ordentligt och sterilt som en munkcell. Han slår cellofan om sina böcker, läskpappret på hans skrivbord är vitt och fläckfritt. På väggarna hänger horoskop tecknade med geometrisk finess. Planeterna i fint dragna linjer i blått och rött och svart, som går genom ´husen´. Motsatsen mellan dem som ritats i rött bläck, fyrkanterna i svart, skärningspunkterna i blått […]

Allt han behöver är tidpunkt, datum och plats där man föddes. Sedan försvinner han i flera dagar in i sitt själsliga laboratorium, och vi återser honom inte förrän horoskopet är, som han säger, ordentligt inställt […]

Ibland talar han som ett barn, ibland som en homosexuell, ibland som en narkoman, ibland som en schizofren. Men han är mer än astrolog, han är poet. Hans horoskop är poem."

Moricand skildras senare som en mörk och motbjudande figur i Henry Millers A Devil in Paradise (1956).

Oscar Eckenstein: Om en resa

Eftersom jag är fullkomligt okunnig om bergsbestigning förhöll jag mig länge skeptisk till de hyllningar av Crowleys mentor på området, Himalaya-pionjären Oscar Eckenstein, som förekommer i Crowleys självbiografi. Jag tänkte mig att benägenheten att uppfatta Eckenstein som den störste i sin generation var ett exempel på Crowleys tendens att övervärdera de människor han hade en personlig relation till. Ungefär som när han kallar den tysk-amerikanske litteratören George Sylvester Viereck USA:s främste författare under en period när TS Eliot, Ezra Pound och William Faulkner var verksamma, uppenbarligen inte av någon mycket bättre anledning än att han umgicks med Viereck privat.


När det gäller Eckenstein verkar det emellertid som om denna bedömning är orättvis. Eckenstein uppfattas av allt att döma numera som en visionär och en förnyare av den brittiska bergsbestigningen. I förhållande till Crowley är han särskilt intressant som ett exempel på hur kulturella föreställningar om Äventyraren bidrog till Crowleys identitet och självuppfattning. En mer praktisk anledning att titta närmare på Eckenstein är också att det finns material kopplat till honom som underutnyttjats av Crowleys levnadstecknare. Detta inlägg är den första delen av två där jag kommer att titta närmare på hur Eckenstein och föreställningen om den brittiske äventyraren påverkat Crowley.


Om en resa

For more than twenty years my own work
has been mainly scientific, and my play has been,
whenever opportunity offered, 
the climbing of mountains.
Oscar Eckenstein, An Account of a Journey

Det är svårt att förneka att en stor del av Crowleys liv och självbild var uppbyggd kring en identitet som bergsbestigningen bidrog till. Under 1900-talets början kunde denna aktivitet fortfarande vara mer än en sport. Crowley klättrade på platser som i hans tid ännu var relativt otillgängliga och klättringen var förenad med en betydande fara. (Flera personer dog under hans sista resa i Himalaya.) Dessa expeditioner krävde en nära kontakt med främmande kulturer och Crowley uppfattade sig uppenbarligen som en arvtagare till stora koloniala hjältar, upptäcktsresande och äventyrare som Henry Morton Stanley och Francis Burton. Den drygt femton år äldre Himalayaresenären Eckenstein undervisade Crowley i allt från lägerlivets teknikaliteter till mer esoteriska konster som hur man faller ner från en hög höjd utan att skada sig. Han uppmuntrade också honom till flera av de resor i Asien som i sin tur påverkade hans religiösa tänkande. 


Oscar Eckenstein var son till en engelsk mor och en tysk socialist som flytt till Storbritannien vid 1800-talets mitt. Han var ingenjör och ägnade hela sin fritid åt bergsbestigning och matematik och han delade Crowleys beundran för äventyraren och författaren sir Francis Richard Burton.


I Crowleys självbiografi framstår Eckenstein som en mystisk, lätt absurd, figur. Han var enligt Crowley offer för upprepade, obegripliga mordförsök utförda av människor han aldrig träffat och vars motiv han aldrig lyckades avslöja. Han besatt också psykologiskt flera underliga egenheter, t ex avskydde han kattungar till den grad att han blev hysterisk i deras närhet. Crowleys skildring av Eckenstein innehåller mycket som framstår som på gränsen till otroligt och det är därför intressant att det går att få en inblick i delar av Eckensteins liv genom biografiska texter författade av honom själv. 

1892 hade Eckenstein deltagit i en brittisk expedition till Kashmir. Han nedtecknade sina upplevelser från denna resa i ett flertal brev som sedan publicerades boken The Karakorams and Kashmir: An Account of a Journey som publicerades 1896, året efter Crowley skrevs in vid Cambridge.


I boken beskrivs expeditionens resa genom vad som idag är Pakistan och den muslimska delen av Kashmir upp till Karakorambergen, där några av de högsta bergstopparna i Himalaya, bl a K2, återfinns. Området var vid denna tid mer eller mindre outforskat och Eckenstein och de andra expeditionsdeltagarna använde sig av kartor som i hög grad byggde på gissningar av hur området skulle se ut. Efter en ungefär fyra månader lång resa, till fots, med båt och på åsnerygg når expeditionen byn Askole som än i dag är startpunkt för många klättringsexpeditioner i Himalaya. Här lämnade Eckenstein på grund av delvis oklara samarbetssvårigheter de andra deltagarna, varefter han vandrade runt på egen hand i Kashmir och bland annat organiserar klättringstävlingar för lokalbefolkningen. Bokens upplägg har alltså alla förutsättningar att bli fängslande om man uppskattar reseskildringar.

Trots ämnets möjligheter är emellertid slutresultatet ganska ointressant. Om man vill vara vänlig kan man säga att Eckensteins stil har en viss karg charm men sanningen är att boken är ganska tråkig och har svårt att fånga läsarens intresse. De senaste åren har jag läst en stor mängd reseskildringar från samma period och Eckenstein har svårt att hävda sig även i jämförelse med liknande texter i samma genre, skrivna av resenärer i övrigt utan litterära ambitioner. Hans fascination för ingenjörskonst och matematik tenderar att tränga sig på och gör beskrivningar av de mest vardagliga föremål till uppräckningar av mått och dimensioner. Och trots att Eckenstein beundrade Burton saknar han själv det intresse för främmande kulturer och religioner som gav Burtons egna reseskildringar deras särskilda karaktär.


Helt utan kvaliteter är emellertid boken inte. Då och då får läsaren ta del av intressanta observationer. Eckensteins jämförelse av de sätt som coolies från olika områden bär packning på eller hans beskrivningar av de psykologiska reaktioner som människor som måste ta sig över primitiva repbroar på hög höjd kan drabbas av är klart läsvärda.

Den kan också på sina ställen vara ganska rolig. Det rör sig dels om en sådan komik som gamla texter ibland får för en modern läsare oberoende av författarens avsikter, som t ex när Eckenstein talar om den mystiska maträtten ”Kabab” och när han försäkrar sina läsare om att lokalbefolkningens tobak mycket förbättrats av att de blandat ut den med cannabis (”this I did not mind at all—in fact, I very soon began to consider it an improvement”) och dels för att Eckenstein faktiskt har en ganska underhållande svart humor. 


Ett tydligt exempel på detta är hans berättelse om hur han bland de människor han träffar i en oidentifierad by på vägen hem från Askole ser en kvinna med en vacker klänning. Han blir så fascinerad av klänningen att han bestämmer sig för att köpa den. 

”The owner was a rather pretty girl ; and it must be remembered that here, as at other times, we could only converse by roundabout methods. It was settled, however, that I was to pay eighty rupees, and that the article purchased should be delivered in the morning ; a proceeding which seemed to me quite reasonable, as the girl was wearing the dress at the time of purchase. In the morning, however, the dress did not turn up, but the girl, clad in an ordinary dress, did ; and it appeared that what I had purchased was not the dress, but the contents.”

Att Crowley och Eckenstein kom bra överens är kanske inget stort mysterium.

The Karakorams and Kashmir anknyter också till ämnen som kan vara intressanta för att förstå delar av Crowleys och Eckensteins relation. Den konflikt mellan Eckenstein och de mer respektabla klättrarna i The Alpine Club som ges ganska mycket utrymme i Crowleys bekännelser har t ex sin upprinnelse i de händelser som skildras i boken. Eckenstein avslöjar emellertid aldrig den verkliga anledningen till att han och Martin Conway, som senare blev president över klubben, hamnade i en så allvarlig konflikt att han kände sig tvungen att lämna expeditionen. 


Tyvärr ger boken inte heller några ledtrådar till ett eventuellt esoteriskt intresse hos Eckenstein. I Confessions beskriver Crowley hur Eckenstein undervisade honom i meditations- och visualiseringstekniker men ingenting i The Karakorams and Kashmir ger några ledtrådar om dessa teknikers ursprung. Istället framstår Eckenstein som ganska ointresserad av religion.

Sannolikt var det emellertid något annat än sådana meditationstekniker som gjorde Eckenstein så viktig för Crowley. Något som hade med själva resans gränsöverskridande möjligheter att göra. Till detta skall vi snart återkomma.

En värld utan färger: Kenneth Grant är död

Den västerländska esoterismen och världen i allmänhet blev nyligen betydligt fattigare när författaren och ockultisten Kenneth Grant gick bort. Grant har varit en stor personlig influens på mig sedan tonåren och jag känner inte att jag här och nu kan ge sätta ihop en text som gör honom rättvisa. Därför väljer jag att minnas honom med dessa ord från Lovecraft.

When age fell upon the world, and wonder went out of the minds of men; when grey cities reared to smoky skies tall towers grim and ugly, in whose shadow none might dream of the sun or of Spring´s flowering meads; when learning stripped Earth of her mantle of beauty, the poets sang no more save of twisted phantoms seen with bleared and inward-looking eyes; when these things had come to pass, and childish hopes had gone away for ever, there was a man who travelled out of life on a quest into the spaces whither the world´s dreams had fled.

På återseende.

Vad hände med opiet? Opium, esoterism och Malört Förlag

För ganska länge sedan nu påbörjade jag på bloggen vad som var tänkt bli en serie inlägg om opium, esoterism och kinesisk kultur. Av den tänkta serien blev det emellertid aldrig mer än ett första inlägg. Anledningen var inte – som man kanske annars skulle misstänka – lättja eller koncentrationssvårigheter från min sida. Vad som hände var att projektet växte så mycket att jag inte kunde tacka nej när jag fick frågan om jag kunde skriva en bok i ämnet. Även om det kommer att dröja ganska länge innan en sådan bok blir verklighet tänkte jag att jag skulle förklara hur det låg till och passa på att tipsa om det nystartade Malört Förlag som förhoppningsvis kommer att vara en källa till många intressanta publikationer i framtiden. De förbereder bland annat en översättning av Stanislaw Przybyszewskis Satans Kinder.