[Följande inlägg anknyter till debatten om antroposofi på Aftonbladets kultursidor, där Martin Aagård anklagar Rudolf Steiner och hans efterföljare för att ha ”sympatier för nazismens rastänkande”.]
Jag antar att de människor som offentligt angriper flum och oförnuft, som antroposoferna, alternativmedicin eller t o m etablerade religioner någonstans måste utgå från en samhällssyn där mänskligt tänkande måste försvaras från rester av vidskepelse vars tid visserligen är förbi men som trots allt då och då riskerar att sprida sig och åstadkomma en backlash för vetenskaplighet och rationellt tänkande. Det är inte en samhällssyn som jag delar men som jag kan ha en viss respekt för. Eller rättare sagt, som jag skulle kunna ha respekt för, om det inte var så att den ofta tog sig så underliga uttryck. Två saker är värda att påpeka i förhållande till den typ av journalistiska skriverier om nyandlighet och esoterism som Aagårds artikel är ett exempel på. (För att vara rättvis får jag dock säga att det finns betydligt värre exempel.)
1. Journalistiska angrepp på ”flum” sker nästan alltid mot vad som åtminstone jämförelsevis är oförnuftets lågstatusgrupper – dvs journalister kan ifrågasätta (eller skämta om) rationaliteten hos Rudolf Steiner eller feng shui-entusiaster. Mer sällan ifrågasätter de t ex Zizek eller Lacan – även om heterodox freudianism knappast hamnar innanför det rationella tänkandets gränser om du skulle fråga de flesta svenska lektorer i psykologi. Relativt sällan ifrågasätts nuförtiden också mer traditionella oförnuftigheter som nattvarden eller koranens status som uppenbarad text. Detta gör att sådana diskussioner ofta får drag av offentlig mobbing mer än allvarligt ifrågasättande. (Nu går det visserligen att hitta gott om exempel på angrepp även på kontinental filosofi och dylikt men intressant nog utförs de sällan av samma människor som angriper nyreligiositet och de är ofta mer politiskt än mentalhygieniskt motiverade.) (Människor som tycker om att peka ut exempel på ”kolonialt tänkande” borde ju också reflektera över att ett sådant tänkande uppenbarligen är anledningen till varför det är lättare att skratta åt feng shui än nattvarden. På 1800-talet gick folk på landsbygden i Kina i döden i försök att hindra europeiska brott mot feng shui i anläggandet av järnvägar och telegraflinjer.)
2. Mer intressant är emellertid den andra underligheten i den journalistiska förnuftsretoriken. Nämligen dess förbluffande förmåga att helt ignorera den vetenskapliga debatten om samma ämnen.
Att anklaga antroposofer (eller teosofer, eller ockultister) för kryptonazism är ju inget enstaka journalister får för sig att göra efter moget övervägande. Det är ett återkommande inslag (i princip en schablon) i en väl etablerad medial diskurs, som lever i yttersta välmåga till synes helt utan kopplingar till den akademiska forskningen om grupperna ifråga, men i tydlig symbios med den (populär/pseudo)vetenskapliga antisektlitteraturen. En litteratur som är författad av människor som nästan alltid har två saker gemensamt: (1) de har aldrig studerat ämnena de skriver om på universitetsnivå. (2) de har kopplingar till någon frikyrka. Håkan Arlebrand är det främsta svenska exemplet, Karl Erik Nylund är en något mindre typisk representant för samma grupp. Även om det nu var ett tag sedan dessa personer skrev är de fortfarande ytterst populära om man får tro bibliotekarier bland mina bekanta.
Vi ska inte här diskutera frågan om hur många gånger eller på vilket sätt Rudolf Steiner använde rasbegreppet. Vi ska inte ens diskutera antroposofin specifikt. Frågan är större och rör tendensen i svensk journalistik och samhällsdebatt att ständigt insinuera kopplingar mellan 1800-talets och det tidiga 1900-talets esoterism och nazismen (eller rasistisk högerpolitik i allmänhet) trots att det råder vetenskaplig konsensus om att sådana kopplingar inte existerade i någon högre grad och att teosofin och liknande rörelser politiskt var tydligt socialliberala med starka kopplingar till sin tids feminism. Den som tvivlar kan läsa Corinna Treitel, Alex Owen, David Allen Harvey, eller Joy Dixons Divine Feminine: Theosophy and Feminism in England.
För det kan väl inte vara för mycket begärt? Borde man inte kunna förvänta sig att den som tar på sig rollen som förnuftets försvarare i ett offentligt samtal borde läsa in sig på sitt ämne?
Läs mer om esoterism och politik:
Socialistisk bordsdans
Revolutionens vålnader
3 kommentarer:
Et godt, og betimelig, innlegg. Dog ER det faktisk slik her i Norge at f.eks. merkelige ideer om jøder stadig oftere dukker opp i alternativreligiøse miljøer.
Absolut. Vad jag argumenterar för är hur den politiska huvudinriktningen såg ut inom den religiösa miljön som existerade främst runt teosofin och dess avknoppningar runt det förra sekelskiftet. Även under denna tid fanns det naturligtvis de som var nazister etc. Det är dock oärligt att lyfta fram sådana tendenser utan att nämna att det rörde sig om avvikelser. Särskilt eftersom det finns så mycket forskning om dessa rörelsers politik.
Jag vill inte ens försöka göra någon liknande bedömning av den moderna alternativreligiösa miljön. Även här finns det dock tecken på att det ofta finns en föreställning om att denna är mer "fascistisk" än vad den egentligen verkar vara. Man kan se detta t ex i en del av reaktionerna på Fredrik Gregorius avhandling om svensk asatro. Detta utesluter naturligtvis inte att det verkligen finns olika typer av radikalhögerinriktad nyandlighet eller esoterism. Jag kommer antagligen att blogga en del om några av de mer intressanta bland dessa grupper i framtiden.
Dock tycker jag att det finns en poäng i att försöka undergräva den felaktiga uppfattning som finns åtminstone här och som slentrianmässigt förknippar, särskilt ockultism och esoterism, med högerpolitik. Socialismen och feminismen har esoteriska rötter som går betydligt djupare.
Aldeles lysende betraktninger. Men ett ubehagelig faktum gjenstår: hvordan (bort)forklarer du dette ugjendrivelige filmatiske bevis? (3 minutter uti)
http://youtu.be/7sLb7TfZtp8
Skicka en kommentar