Förborgade tecken

Den som vill läsa längre och mer genomarbetade texter än de som jag har tid att sätta ihop till den här bloggen kan ta en titt på den nyligen utkomna antologin Förborgade tecken : esoterism i västerländsk litteratur (H:ström Text & Kultur), där jag medverkar med en artikel om Kenneth Grant.

Grant var (som de flesta läsare här säkert vet) Crowleys sekreterare under en period på 40-talet och gick sedan vidare till att leda en avdelning av OTO. Han har gjort sig känd för en personlig och kontroversiell tolkning av Crowleys arv och min artikel rör hans användning av skönlitteratur -- t ex element från HP Lovecrafts verk -- som byggstenar i den esoteriska världsbild han utvecklade.

Översiktligt om Förborgade tecken:

"I Förborgade tecken skärskådas den spännande skärningspunkt där esoterism och skönlitteratur möts. Här möter vi en rad olika författarskap ur såväl den kanoniserade litteraturhistorien som ur den populärkulturella underfåran. Samtida forskare visar oss hur den västerländska esoterismen gjort bestående avtryck i litteraturen, och bokens artiklar behandlar allt ifrån Strindbergs esoteriska biografi till naziesoteriska teman i tysk litteratur. Boken avslutas med en text av Alexander Ahndoril om hur intresset för magisk praktik inspirerat hans eget skrivande."

Boken kan t ex beställas här.

Magikern, trädgårdsmästaren och Venus fläckade lår: Om den erotiska fascinationen för statyer i fin de sciècle-kultur och esoterism

Bland alla de små egenheter som återfinns i det förra sekelskiftets esoterism finns en som jag länge funnit särskilt intressant. Det rör sig om den erotiska fascinationen för statyer och för den sexuella kontakten mellan människor och gudabilder. Den sexuella fascinationen för statyer var en av de många fetischer som sexologin under denna tid upptäckte eller uppfann samtidigt som den intresserade flera företrädare för det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talets ockultism.

I Arthur Machens ockult influerade skönlitteratur skymtar detta intresse fram. Klarast kan man sannolikt se det i den korta novellen "Ceremonin" i Ornament i Jade (utg i sv övers av Alastor Press) där flickor i något oidentifierat lantligt område offrar blommor till en stenfigur ute i skogen och utför en ceremoni med stenen som får dem att rodna och som beskrivs med orden:

”Efter att ha kysst den grå stoden med andäktig lidelse utförde hon där hela den antika riten från urminnes tider.”

Troligtvis ligger också något liknande bakom beskrivningarna av gudabilden i Machens sannolikt bästa novell, "The White People".


Machen anspelar sannolikt på en typ av skildringar som har en lång historia och förekommer i teologiska skrifter som Augustinus De Civitate Dei där denna typ av riter tillskrivs den romerska hedendomen. Många liknande historier cirkulerar om andra falliska gudar eller helgon och deras statyer. I Machens samtid skriver sir Richard Burton i sin översättning av Priapeia (1890) om liknande sedvänjor

”According to Festus, Mutinus or Mutenus is a god differing wholly from Priapus, having a public sanctuary at Rome, where the statue was placed sitting with penis erect. Newly-mated girls were placed in his lap, before being led away to their husbands so that the deity might appear to have foretasted their virginity, this being supposed to render the bride fruitful.”


Burtons Priapeia publicerades av den intressante pornografen och förläggaren Leonard Smithers som i sin tur umgicks i kretsarna runt Golden Dawn, där Machen som bekant under en kort period var medlem. Smithers sammarbetade bland annat med Yeats och gav ut tidskriften The Savoy som Yeats bidrog till. Den mest intima kopplingen utgjordes emellertid av den unga konstnären Althea Gyles som var medlem i orden samtidigt som hon var Smithers älskarinna. Möjligen är detta ett tecken på att intresse för ämnen av denna typ odlades i de sociala miljöerna runt orden.

Den erotiska fascinationen för statyer och gudabilder intresserade uppenbarligen, och kanske föga förvånande, också Hargrave Jennings. I Phallicism, Celestial and Terrestrial, Heathen and Christian (1884) redogör han för de vanliga klassiska exemplen på kultisk sexuell förening med gudabilder och säger t ex om romerska statyer av Priapus att nygifta brudar

”…before being delivered over to their husbands' embraces, were conducted by their parents to one of these images, and, with heads covered by a veil, seated themselves on the most salient portion.”

Det verkar också som om det runt det förra sekelskiftet fanns en viss fascination för ämnet i den bredare kulturen där man under samma tid ägnade sig åt att inom den nyligen skapade sexologin kartlägga och definiera olika typer av sexuella böjelser och avarter. Sexologen Richard Freiherr von Krafft-Ebing inkluderar t ex i Psychopathia sexualis (1886) ett kort avsnitt om vad han kallar skändande av statyer i kapitlet om patologisk sexualitet. I detta avsnitt redogör han bland annat för historien om en trädgårdsmästare på 1870-talet som blivit förälskad i en staty av Venus och avslöjats in flagrante delicto, mitt i ett intimt ögonblick med statyn.


Ett mer intressant exempel finns från samma period i Leopold von Sacher-Masochs roman Venus i päls (1870). I romanen beskriver, som bekant, karaktären Severin hur han utvecklat sin personliga filosofi om kärlek som underkastelse och dominans. Intressant nog inleds denna redogörelse med att den unge Severin förälskar sig i en staty av Venus som står i en park i en stad som han besöker, en kurort i karpaterna. Relationen som är romanens centrum, Severins underkastelse inför Wanda von Dunajew, uppstår först när Wanda avslöjar hans kärlek till statyn och bestämmer sig för att förklä sig till denna. Detta låter Sacher-Masoch sammanföra kvaliteter kopplade till statyn och till gudinnan -- stenhjärtat, kylan, blekheten -- med kvinnan Wanda och är naturligtvis också en anspelning på Pygmalionlegenden.

Det går också att hitta exempel på verkliga sexuella kontakter mellan människor och statyer som påminner om de som beskrivs av Jennings men är bättre belagda. En känd sådan är vad som, i brist på bättre ord, får betecknas som den fruktbarhetskult som utvecklas kring journalisten Victor Noirs grav på Père Lachaise-kyrkogården i Paris. Noir var en populär journalist och playboy som dödades i ett bråk med Pierre Bonaparte, Napoleon III:s kusin. Graven avbildar hans kropp liggande, så som den skall ha sett ut i dödsögonblicket, med en märkbar utbuktning i höjd med könet. Runt denna grav har en legend växt fram enligt vilken den som gnuggar eller gnider sig mot statyns könsdelar blir fruktsam eller förbättrar sitt sexliv i allmänhet. Att denna legend tas på allvar av en del människor, eller åtminstone lockar turister till experiment, bevisas av statyns tydligt blankpolerade höftområde vilket lett myndigheterna att vid senare tid försöka sätta stopp för denna tveksamma form av gravkult.


För Sacher-Masoch var statyns hårdhet och orörlighet drag som gjorde den lämplig som en manifestation av det gudomliga. Bakom kulten kring statyerna verkar ofta föreställningen om en överföring av kvaliteter vara central, den virilitet eller fruktbarhet som de anses representera förs helt enkelt över till människor genom den kroppsliga kontakten.

Det finns också antydningar till en medveten använding av dessa principer inom sexualmagiska grupper under 1900-talets början. I Magia Sexualis (1931) finns två kapitel som handlar om porträtt och statyer – Les tableaux vivants och Les statues vivantes -- och hur dessa kan göras till hem för levande andeväsen med vilka det sedan går att odla en erotisk kontakt.

Man kan undra över varför fascinationen av statyer var särskilt stor runt förra sekelskiftet, som den faktiskt verkar ha varit. En möjlig förklaring kan sökas i periodens föreställningar om det man uppfattade som hednisk religion, särskilt om ”hedendomen” som en erotisk religion som innehöll element som trängts undan från den religiösa erfarenheten av kristendomen. (En religion full av ”andäktig lidelse” som kanske Machen skulle ha uttryckt det.)

Det är ganska enkelt att argumentera för en sådan tolkning och man behöver inte gå längre än till beskrivningen av hednisk religion i den ovan nämnda Venus i päls, där Venus fryser och hävdar att den moderna och kristna människan inte vet hur man älskar.

Man kan också betänka att europeiska städer vid denna tid var (och fortfarande är) fulla av statyer som faktiskt avbildar nakna hedniska gudinnor och som tyst vittnar om denna koppling. Deras påverkan på vissa betraktare var, om man får tro historien om trädgårdsmästaren och Venus, lika stor på 1800-talet som den var när Lukianos beskrev Afrodite från Knidos som så levande att hennes lår var fläckade av säd från nattliga älskare.

Nya orakel

De kaldeiska oraklen finns nu åter i bokhandeln för de som har saknat dem.

På nätet kan de bland annat beställas här och här. 

Thinking with vampires – ockultismen och vampyrerna

Bram Stoker var sannolikt aldrig, trots att en del rykten påstår motsatsen, medlem av Golden Dawn men med tanke på hans popularitet bland det tidiga 1900-talets ockultister och deras efterföljare har det kanske funnits en och annan som önskat att han varit det.

Som eventuellt trogna läsare av denna blogg nu borde veta har det i minst hundrafemtio år en nära relation mellan esoterismen och den fantastiska skönlitteraturen, och främst då skräcklitteraturen. Ockultister har som vi sett skrivit en stor mängd (oftast dålig) skräck men de har också läst och uppskattat litteratur från samma genre och bland de mer uppskattade verken finns Bram Stokers Dracula.

Dracula kan bland sina läsare i denna miljö räkna bland andra Violet Mary Firth (Dion Fortune), Kenneth Grant och Aleister Crowley.


Särskilt intressant är att flera av dessa ockultistiska Dracula-fans uppskattade romanen på grund av dess realism, dvs dess förmodade överrensstämmelse med den ockultistiska världsåskådningen.

Crowley inkluderade den i AA:s läslista tillsammans med den ockulta skönlitteraturens klassiska verk som Bulwer-Lyttons Zanoni och i Magick Without Tears hyllar han Dracula som ”a splendidly well-documented book” och uppmanar sina läsare att inte utesluta möjligheten att det existerar vampyrer. Firth inkluderar boken i litteraturlistan till Psychic Self-Defense av samma skäl, alltså för att hon ansåg att Stokers bok illustrerade hennes teorier i ämnet.

Man har alltså inom delar av den västerländska esoterismen trott på vampyrer långt innan en sådan vampyrtro blev på modet inom de mer genanta delarna av västerländsk populärkultur.

Firth har bidragit med ett av de mer intressanta exemplen på en illustration av ockultismens vampyrtro. Fallet skildras i ovan nämnda Psychic Self-Defense och i novellen Blood Lust från hennes novellsamling Dr Taverner. (Jag skall inte gå in på detta exempel i detalj här men den intresserade hittar texterna relativt enkelt på nätet.)

Vampyrer är ett ämne utan självklar vetenskaplig relevans och till och med i anknytning till ockultismens föreställningsvärld är fenomenet ytterst perifert. Firth kanske skrev en del om vampyrer men varken hon eller någon annan av ockultismens mer framträdande aktörer som trodde att vampyrer existerade ansåg att de var vanliga eller att de egentligen utgjorde något annat än ett slags esoterisk-teratolog kuriosa. Ockultisternas utläggningar i vampyrfrågan glider emellertid nästan allt över i diskussioner av tre ämnen varav åtminstone två (jag frestas att säga alla tre) är centrala för deras världsåskådning, nämligen: frågan om livsenergi, själens anatomi och antispiritistisk polemik.



Vitalitet, vampyrism
Det första av dessa ämnen är det mest komplicerade och jag ska inte ens låtsas göra en uttömmande analys av det här. Istället skall jag delge några spridda reflektioner.

Ockultismens vitalistiska tendenser kan få exemplifieras av Crowleys uttalande om att den vilde som sliter ut sin fiendes hjärta för att äta det inte handlar irrationellt. Crowley byggde sina uppfattningar i frågan bl a på erfarenheten av att ha ätit rått kött i Himalaya vilket lett honom till slutsatsen att en sådan näring var mer livgivande ju närmare inpå djurets död den intogs.

Vitalismen fungerar inom ockultismen dock inte främst som en förklaring till vad som skiljer levande materia från död. Den fungerar som en modell som illustrerar själsförmögenheternas relation till de andliga praktikerna, dvs den användes för att förklara hur de krafter och förmågor som ansågs finnas slumrande inom människan kunde väckas genom initiation eller andra ockulta praktiker. Kortfattat såg relationen ut så att ju mer vital en människa blev, desto starkare och mer kraftfulla blev hennes andliga gåvor. De andliga praktikerna förklardes därför som försök att hindra förlust av vitalitet, stärka de vitalitetsgenererande processer som finns inom kroppen och förfina de olika sorternas vitala energier. (Den vitalistiska modellen var dock inte den enda och inte heller den mest populära förklaringsmodell som användes och den förekommer oftast tillsammans med andra.)

En av de mest intressanta med den ockultistiska vitalismen är dess koppling till icke-dualistiska själsföreställningar. Tron på vitalenergier hör nämligen ofta (men naturligtvis inte alltid) ihop med en syn på själen som avviker från den kulturellt dominerande kropp-själ-dikotomin och istället ser själen (eller en del av den) som slutprodukten av något som åtminstone börjar i en kroppslig process, som en extremt förfinad typ av materia, som en ånga som stiger upp ur vatten eller som en doft som avges av en blomma.


Ett konkret exempel finns i den lära som utvecklades av det f d spiritistiska mediet, ockultisten och ”sexualmagikern” Paschal Beverly Randolph. John Patrick Deveney kommenterar i sin biografi över Randolph betydelsen av föreställningen om vitalenergi hos honom och hans likar på följande sätt:

"Vital energy under a myriad of names was thought to form the basis for life, intelligence, happiness, and magnetic trance. The theory was simple. Food made blood, and blood made nervous fluid, and this in turn made "Od" - von Reichenbach´s mysterious, all pervading "odylic fluid"- which was the basis of all human mental and spiritual life."

Hos Randolph visade sig denna tro på vitalenergierna särskilt starkt i hans varningar mot självbefläckelse som han alltså ansåg kunde skada själen eftersom det ledde till svårersättliga förluster av energi och berövade de processer genom vilka själen livnärdes dess bränsle.

Det är också på dessa energier som ockultismens vampyrer ansågs leva.


Själslära

Detta för oss in på det andra ämnet av intresse i sammanhanget, nämligen ockultismens själsläror. De vampyrer vi möter hos Firth och andra är inte levande lik utan i de flesta fall människor som, många gånger omedvetet, projicerar vad som hos vissa av dessa ockultister kallas den eteriska kroppen. Vampyrism var mot denna bakgrund endast en del av ett större fenomen vars grundläggande föreställning var tron på en halvmateriell del av kroppen som kunde projiceras som ett resultat av starka känslor eller behov. Flera underhållande anekdoter som illustrerar detta fenomen förekommer i ockult litteratur.

I sin självbiografi berättar t ex Crowley att han vid ett tillfälle var på väg att besöka Golden Dawn grundaren MacGregor Mathers och medan han sov på tåget omedvetet råkade projicera vad han i sammanhanget kallar sin astralkropp i förväg. Enligt historien uppenbarade denna sig så påtagligt att Mathers trodde att det var Crowley som anlänt tidigt och bjöd den på te. Crowleys starka begär att besöka Mathers lösgjorde en halvautonom del av honom på samma sätt som vampyrernas behov av vitalitet antogs förmå dem att projicera ett skugglikt väsen för att attackera sina offer.

Dessa tankar har intressanta paralleller till vissa föreställningar inom nordisk folkkultur och förkristen religion. Den förkridstna nordiska själsläran som överlevde långt efter kristnandet innehåller en tro på en eller flera delar av människans ”själ” som kan verka långt bortom hennes synliga gestalt och som är förbundna med hennes begär. Sådana föreställningar ligger bland annat till grund för folktrons maragestalt. Maran ansågs oftast utgöras av externaliserade begär ofta erotiska sådana hos de som av någon anledning inte kunde få ett fysiskt utlopp för dessa impulser. ”Om hon inte är en vacker ung flicka i uppteckningarna så är hon en ful käring som attackerar unga män, eller så sägs det rakt ut att maran är en försmådd fästmö”, skriver Catharina Raudvere i sin avhandling om maragestalten.

Maran är alltså precis som ockultismens vampyrer exempel på externaliserade begär och det är intressan att dessa fenomen utgör en naturlig del både av ockultismens och folktrons själsläror medan de skulle vara helt obegripliga utifrån den kristna teologins perspektiv.

Det är svårt att veta i vilken mån sådana likheter beror på ett eventuellt utbyte av föreställningar. Man kan knappast förneka att det funnits en viss påverkan från europeisk ”folkkultur” på esoterismen eller den lärda magin men det är svårt att veta om detta varit något annat än perifert.

Mikael Häll: Bland liderliga skogsrån och lystna strömkarlar

Det är nu dags för nästa del av Konstateljé E:s föreläsningsserie om esoterism. Denna gång lämnar vi samtidens såväl som de förkristna kulturernas tankevärldar för att tillsammans med historikern och doktoranden Mikael Häll bege oss ner i den svenska folkkulturens 1600- och 1700-tal. Här kommer vi att stifta närmare bekantskap med den roll som sexuella kontakter med naturväsen spelade för den svenska folkmagin.

Liknande föreställningar och praktiker har existerat på flera områden i Europa och utgör sannolikt en kontakpunkt mellan europeisk folkkultur och den mer litterärt inriktade esoteriska traditionen där exempel på besläktade uppfattningar går att hitta i texter som Ludovico Maria Sinistraris De daemonialitate eller den klassiska rosenkorsartexten Le Comte de Gabalis. För abbé Boullan-intresserade är detta föredrag ett måste.

Ola Wikander om kanaaneisk religion

Det är nu dags för nästa föredrag i Konstateljé E:s föredragsserie om esoterism. Den här gången är det Ola Wikander som talar.

Om föredraget:
Ola Wikander berättar om den kanaaneiska religionen, om gudar som Anat och Baal, som i den judeokristna traditionen uppfattats som avgudar och demoner, och om de bevarade texter som berättar hur dessa gudar lever, dör och kämpar om makten. Sedan 1928 har texter upphittats i dagens Syrien som berättar om denna idag nästan glömda religion, som lämnat avtryck i judendom, kristendom och esoterism ända in i vår tid, och vi kan än idag spåra dess inflytande.

Runmagi, föredrag och Konstateljé E

Onsdagen den 26 maj kommer fil dr Fredrik Gregorius att hålla ett föredrag om modern runmagi på Konstateljé E i Malmö. Gregorius skrev sin avhandling om modern asatro och intresserar sig också för esoterismforskning och forskning relaterad till nya religiösa rörelser. Föredraget är det första i en serie föredrag på temat esoterism som kommer att hållas av Konstateljé E. Rabatterade böcker från Sitra ahra förlag kommer att säljas i anslutning till föredraget.

Tid:
26 maj klockan 19.00

Plats:
Amiralsgatan 31
Malmö

Inträde:
60 kr

Föredraget:
Trots att vår kunskap om huruvida runorna användes magiskt och hur de i så fall användes är i det närmaste obefintliga finns det idag grupper och individer som hävdar att de lyckats avkoda och återuppväcka en äldre runmagisk tradition. Det är dessa individer och den historiska utvecklingen av skapandet av en runmagisk tradition i modern tid som är syftet med föreläsningen. Ämnen som kommer behandlas är runornas bruk inom rasistiska grupper i början av 1900-talet, dess senare anhängare, utvecklingen av runmagiska grupper som Rune Guild och populariseringen av runor som en nordisk form av tarot-kort inom dagens s k new age miljö.