Oscar Eckenstein: Om en resa

Eftersom jag är fullkomligt okunnig om bergsbestigning förhöll jag mig länge skeptisk till de hyllningar av Crowleys mentor på området, Himalaya-pionjären Oscar Eckenstein, som förekommer i Crowleys självbiografi. Jag tänkte mig att benägenheten att uppfatta Eckenstein som den störste i sin generation var ett exempel på Crowleys tendens att övervärdera de människor han hade en personlig relation till. Ungefär som när han kallar den tysk-amerikanske litteratören George Sylvester Viereck USA:s främste författare under en period när TS Eliot, Ezra Pound och William Faulkner var verksamma, uppenbarligen inte av någon mycket bättre anledning än att han umgicks med Viereck privat.


När det gäller Eckenstein verkar det emellertid som om denna bedömning är orättvis. Eckenstein uppfattas av allt att döma numera som en visionär och en förnyare av den brittiska bergsbestigningen. I förhållande till Crowley är han särskilt intressant som ett exempel på hur kulturella föreställningar om Äventyraren bidrog till Crowleys identitet och självuppfattning. En mer praktisk anledning att titta närmare på Eckenstein är också att det finns material kopplat till honom som underutnyttjats av Crowleys levnadstecknare. Detta inlägg är den första delen av två där jag kommer att titta närmare på hur Eckenstein och föreställningen om den brittiske äventyraren påverkat Crowley.


Om en resa

For more than twenty years my own work
has been mainly scientific, and my play has been,
whenever opportunity offered, 
the climbing of mountains.
Oscar Eckenstein, An Account of a Journey

Det är svårt att förneka att en stor del av Crowleys liv och självbild var uppbyggd kring en identitet som bergsbestigningen bidrog till. Under 1900-talets början kunde denna aktivitet fortfarande vara mer än en sport. Crowley klättrade på platser som i hans tid ännu var relativt otillgängliga och klättringen var förenad med en betydande fara. (Flera personer dog under hans sista resa i Himalaya.) Dessa expeditioner krävde en nära kontakt med främmande kulturer och Crowley uppfattade sig uppenbarligen som en arvtagare till stora koloniala hjältar, upptäcktsresande och äventyrare som Henry Morton Stanley och Francis Burton. Den drygt femton år äldre Himalayaresenären Eckenstein undervisade Crowley i allt från lägerlivets teknikaliteter till mer esoteriska konster som hur man faller ner från en hög höjd utan att skada sig. Han uppmuntrade också honom till flera av de resor i Asien som i sin tur påverkade hans religiösa tänkande. 


Oscar Eckenstein var son till en engelsk mor och en tysk socialist som flytt till Storbritannien vid 1800-talets mitt. Han var ingenjör och ägnade hela sin fritid åt bergsbestigning och matematik och han delade Crowleys beundran för äventyraren och författaren sir Francis Richard Burton.


I Crowleys självbiografi framstår Eckenstein som en mystisk, lätt absurd, figur. Han var enligt Crowley offer för upprepade, obegripliga mordförsök utförda av människor han aldrig träffat och vars motiv han aldrig lyckades avslöja. Han besatt också psykologiskt flera underliga egenheter, t ex avskydde han kattungar till den grad att han blev hysterisk i deras närhet. Crowleys skildring av Eckenstein innehåller mycket som framstår som på gränsen till otroligt och det är därför intressant att det går att få en inblick i delar av Eckensteins liv genom biografiska texter författade av honom själv. 

1892 hade Eckenstein deltagit i en brittisk expedition till Kashmir. Han nedtecknade sina upplevelser från denna resa i ett flertal brev som sedan publicerades boken The Karakorams and Kashmir: An Account of a Journey som publicerades 1896, året efter Crowley skrevs in vid Cambridge.


I boken beskrivs expeditionens resa genom vad som idag är Pakistan och den muslimska delen av Kashmir upp till Karakorambergen, där några av de högsta bergstopparna i Himalaya, bl a K2, återfinns. Området var vid denna tid mer eller mindre outforskat och Eckenstein och de andra expeditionsdeltagarna använde sig av kartor som i hög grad byggde på gissningar av hur området skulle se ut. Efter en ungefär fyra månader lång resa, till fots, med båt och på åsnerygg når expeditionen byn Askole som än i dag är startpunkt för många klättringsexpeditioner i Himalaya. Här lämnade Eckenstein på grund av delvis oklara samarbetssvårigheter de andra deltagarna, varefter han vandrade runt på egen hand i Kashmir och bland annat organiserar klättringstävlingar för lokalbefolkningen. Bokens upplägg har alltså alla förutsättningar att bli fängslande om man uppskattar reseskildringar.

Trots ämnets möjligheter är emellertid slutresultatet ganska ointressant. Om man vill vara vänlig kan man säga att Eckensteins stil har en viss karg charm men sanningen är att boken är ganska tråkig och har svårt att fånga läsarens intresse. De senaste åren har jag läst en stor mängd reseskildringar från samma period och Eckenstein har svårt att hävda sig även i jämförelse med liknande texter i samma genre, skrivna av resenärer i övrigt utan litterära ambitioner. Hans fascination för ingenjörskonst och matematik tenderar att tränga sig på och gör beskrivningar av de mest vardagliga föremål till uppräckningar av mått och dimensioner. Och trots att Eckenstein beundrade Burton saknar han själv det intresse för främmande kulturer och religioner som gav Burtons egna reseskildringar deras särskilda karaktär.


Helt utan kvaliteter är emellertid boken inte. Då och då får läsaren ta del av intressanta observationer. Eckensteins jämförelse av de sätt som coolies från olika områden bär packning på eller hans beskrivningar av de psykologiska reaktioner som människor som måste ta sig över primitiva repbroar på hög höjd kan drabbas av är klart läsvärda.

Den kan också på sina ställen vara ganska rolig. Det rör sig dels om en sådan komik som gamla texter ibland får för en modern läsare oberoende av författarens avsikter, som t ex när Eckenstein talar om den mystiska maträtten ”Kabab” och när han försäkrar sina läsare om att lokalbefolkningens tobak mycket förbättrats av att de blandat ut den med cannabis (”this I did not mind at all—in fact, I very soon began to consider it an improvement”) och dels för att Eckenstein faktiskt har en ganska underhållande svart humor. 


Ett tydligt exempel på detta är hans berättelse om hur han bland de människor han träffar i en oidentifierad by på vägen hem från Askole ser en kvinna med en vacker klänning. Han blir så fascinerad av klänningen att han bestämmer sig för att köpa den. 

”The owner was a rather pretty girl ; and it must be remembered that here, as at other times, we could only converse by roundabout methods. It was settled, however, that I was to pay eighty rupees, and that the article purchased should be delivered in the morning ; a proceeding which seemed to me quite reasonable, as the girl was wearing the dress at the time of purchase. In the morning, however, the dress did not turn up, but the girl, clad in an ordinary dress, did ; and it appeared that what I had purchased was not the dress, but the contents.”

Att Crowley och Eckenstein kom bra överens är kanske inget stort mysterium.

The Karakorams and Kashmir anknyter också till ämnen som kan vara intressanta för att förstå delar av Crowleys och Eckensteins relation. Den konflikt mellan Eckenstein och de mer respektabla klättrarna i The Alpine Club som ges ganska mycket utrymme i Crowleys bekännelser har t ex sin upprinnelse i de händelser som skildras i boken. Eckenstein avslöjar emellertid aldrig den verkliga anledningen till att han och Martin Conway, som senare blev president över klubben, hamnade i en så allvarlig konflikt att han kände sig tvungen att lämna expeditionen. 


Tyvärr ger boken inte heller några ledtrådar till ett eventuellt esoteriskt intresse hos Eckenstein. I Confessions beskriver Crowley hur Eckenstein undervisade honom i meditations- och visualiseringstekniker men ingenting i The Karakorams and Kashmir ger några ledtrådar om dessa teknikers ursprung. Istället framstår Eckenstein som ganska ointresserad av religion.

Sannolikt var det emellertid något annat än sådana meditationstekniker som gjorde Eckenstein så viktig för Crowley. Något som hade med själva resans gränsöverskridande möjligheter att göra. Till detta skall vi snart återkomma.

En värld utan färger: Kenneth Grant är död

Den västerländska esoterismen och världen i allmänhet blev nyligen betydligt fattigare när författaren och ockultisten Kenneth Grant gick bort. Grant har varit en stor personlig influens på mig sedan tonåren och jag känner inte att jag här och nu kan ge sätta ihop en text som gör honom rättvisa. Därför väljer jag att minnas honom med dessa ord från Lovecraft.

When age fell upon the world, and wonder went out of the minds of men; when grey cities reared to smoky skies tall towers grim and ugly, in whose shadow none might dream of the sun or of Spring´s flowering meads; when learning stripped Earth of her mantle of beauty, the poets sang no more save of twisted phantoms seen with bleared and inward-looking eyes; when these things had come to pass, and childish hopes had gone away for ever, there was a man who travelled out of life on a quest into the spaces whither the world´s dreams had fled.

På återseende.

Vad hände med opiet? Opium, esoterism och Malört Förlag

För ganska länge sedan nu påbörjade jag på bloggen vad som var tänkt bli en serie inlägg om opium, esoterism och kinesisk kultur. Av den tänkta serien blev det emellertid aldrig mer än ett första inlägg. Anledningen var inte – som man kanske annars skulle misstänka – lättja eller koncentrationssvårigheter från min sida. Vad som hände var att projektet växte så mycket att jag inte kunde tacka nej när jag fick frågan om jag kunde skriva en bok i ämnet. Även om det kommer att dröja ganska länge innan en sådan bok blir verklighet tänkte jag att jag skulle förklara hur det låg till och passa på att tipsa om det nystartade Malört Förlag som förhoppningsvis kommer att vara en källa till många intressanta publikationer i framtiden. De förbereder bland annat en översättning av Stanislaw Przybyszewskis Satans Kinder.

Esoterism och politik ii – revolutionens vålnader och det franska traumat

Eliphas Lévis böcker döljer även efter flera genomläsningar överraskningar och det går många gånger att hitta avsnitt i dem som verkar nya och som man inte kan minnas att man tidigare sett. En av förklaringarna till detta är sannolikt den vildsinta genreblandning som Lévi ägnade sig åt. Böckerna är inte bara ett exempel på den för esoterisk teori ganska vanliga blandningen av historiografi, metafysiskt-filosofiskt traktat och bibelexeges, de innehåller också politisk filosofi, pseudomedicinska reflektioner, och, vilket är extra intressant, inslag som nästan får betecknas som journalistik. Det kanske bästa exemplet på det senare är det avsnitt i Histoire de la Magie där Lévi besöker profeten Eugen Vintras och dennes millenaristiska katolska utbrytarsekt. 

Lévi ogillade Vintras och detta ogillande bidrog sannolikt till den konflikt som något decennium senare utbröt mellan hans nymartinistiska efterföljare och Vintras anhängare och (enligt vissa) arvtagare abbé Boullan och dennes kyrka, med de klassiska magiska striderna och duellerna på Paris gator som konsekvens. I det magiska kriget gick martinisterna ju till och med så långt att man angrep Huysmans katt med svart magi, det menar åtminstone författaren själv.


Idag tänkte jag dock reflektera över ett annat, mycket kortare och också mer gåtfullt sådant inslag. I kapitel fyra av bok sex av Histoire de la Magie får man under en kort genomgång av franska revolutionens historia plötsligt veta att Lévi en gång träffat en gammal man som påstår sig ha bevittnat Ludvig XVI:s avrättning. Gubben berättar att han sett hur en man med ett långt svart skägg klättrade upp på podiet där giljotinen stod under tummultet direkt efter kungens halshuggning, doppade sina händer i blodet och stänkte det över folkmassan samtidigt som han sade: ”Fransmän, jag döper er i frihetens och i Jacques namn.” På detta avsnitt följer ett säreget resonemang där Lévi påstår att revolutionens jakobiner inte tagit sitt namn från Rue St. Jacques där jakobinklubben brukade träffas utan från Jacques de Molay, Tempelherreordens siste stormästare som avrättats av Filip den sköne nästan femhundra år tidigare och att det också var detta namn som åberopades under Ludvig XVI:s avrättning.

Resonemanget vilar på en äldre legend enligt vilken Jacques de Molay under sin avrättning skall ha uttalat en förbannelse över det franska kungahuset och den heliga stolen. 

Revolutionens förklaring blir alltså hos Lévi både magisk och konspirationsteoretisk. Den var ett fullföljande av de Molays förbannelse men också en konsekvens av en sammanslutning av levande män som medvetet beslutat sig för att hämnas Tempelherreorden.

En sådan tolkning av revolutionen leder naturligtvis till frågan om hur händelsen bör värderas Fick Ludvig XVI helt enkelt vad han förtjänade? Frågan verkar ha oroat Lévi som åtminstone indirekt återvänder till den gång på gång. Fixeringen är fullt begriplig om man håller hans politiska tänkande och familjehistoria i minnet. För honom var förhållandet till kyrkan mycket känsligt. Levis mamma sägs ha tagit livet av sig när han lämnade seminariet och gav upp sin klerikala karriär. Han var själv någon slags katolsk apologet, visserligen oberäknelig och på intet sätt renlärig, men i sina egna ögon trots allt trogen kyrkan. Samtidigt anslöt han sig till traditionen från den utopiska socialismen och hade deltagit i revolutionen 1848. Motsättningen får aldrig riktigt någon lösning även om Lévi blev mer konservativ med åren. I Histoire de la Magie försöker han lösa problemet genom att hävda att Ludvig XVI dog en offerdöd och därigenom renade det franska kungahuset från dess tidigare synder.

Som så ofta i de här fallen var frågan om de Molays förbannelse inte heller så obskyr som den på ytan kan verka. 1782 hade församlade frimurare från flera länder på den s k Willhemsbad-konferens beslutat att de inte gjorde några anspråk på tempelherreordens egendomar som beslagtagits av Filip den sköne. Idag går det naturligtvis inte att bortse från humorn i en sådan proklamation. Tanken att någon modern orden med anspråk på tempelherre-succession skulle stämma den franska staten för att få tillbaka de astronomiska summor som den franske kungen konfiskerade på 1300-hundratalet är alltför underhållande. Men frågan togs uppenbarligen på allvar av mycket av frimurarrörelsens elitskikt vid denna tid och hårdföra frimurarsystem som den strikta observansen återknöt utan omsvep till de mördade magikerna i tempelherreorden. Som bl a historikern David Allen Harvey påpekat är det svårt att komma runt att det ligger en implicit antikyrklig och antimonarkistisk udd i en sådan rehabilitering av tempelherreorden.

I antropologiska studier har det sedan länge funnits en tolkning enligt vilken religiös andebesättelse ofta hör samman med kollektiva trauman som krig, farsoter eller naturkatastrofer. Besättelsen blir då ett sätt för enskilda människor och befolkningen i stort att hantera sina upplevelser. Mig veterligen har detta perspektiv emellertid aldrig tillämpats på något västerländskt samhälle. Detta är inte heller rätt tillfälle att gå in på frågan i detalj men det kan uppfattas som ett intressant sammanträffande att Frankrike något decennium efter revolutionen och de påföljande krigen drabbades av en våg av besättelsecentrerad religion – spiritismen. Denna tog sig också ett väldigt specifik fransk uttryck skild från den anglosachsiska och nyckelpersoner i revolution bevistade i andeform franska seanser. Revolutionens vålnader fick uppenbarligen ingen vila.

Man skulle också kunna se fixeringen vid Tempelherreorden som en uttryck för samma trauma. Om man tvivlar på detta bör man fundera över Leo Taxil. Den framgångsrike journalisten och bluffmakaren Taxil lyckades lura många högt uppsatta representanter för Kyrkan att det existerade en absurd luciferiansk, frimurerisk sammansvärjning som intrigerade politiskt och andligt och i största allmänhet utgjorde ett hot mot allt som är gott och rätt. Taxils plan var att misskreditera katolicismen och framställa dess representanter som godtrogna genom att locka dem att tro på en alltmer absurd konspirationsteori som han ständigt utvecklade. Innehållet i Taxils fiktiva sammansvärjning anknyter dock till stor del till äldre stoff, till Tempelherremyten och till Baphomet den avgud som orden anklagades för att dyrka. Genom att använda Tempelherremyten som symboliskt uttryck för Frankrikes politiska konflikt lyckades Taxil manipulera både katoliker och frimurare. Detta visar hur livskraftig och vital myten kunde vara och hur ett studium av esoterism faktiskt kan vara användbart för att förstå politiska konflikter och större kulturella skeenden. 

Förborgade tecken

Den som vill läsa längre och mer genomarbetade texter än de som jag har tid att sätta ihop till den här bloggen kan ta en titt på den nyligen utkomna antologin Förborgade tecken : esoterism i västerländsk litteratur (H:ström Text & Kultur), där jag medverkar med en artikel om Kenneth Grant.

Grant var (som de flesta läsare här säkert vet) Crowleys sekreterare under en period på 40-talet och gick sedan vidare till att leda en avdelning av OTO. Han har gjort sig känd för en personlig och kontroversiell tolkning av Crowleys arv och min artikel rör hans användning av skönlitteratur -- t ex element från HP Lovecrafts verk -- som byggstenar i den esoteriska världsbild han utvecklade.

Översiktligt om Förborgade tecken:

"I Förborgade tecken skärskådas den spännande skärningspunkt där esoterism och skönlitteratur möts. Här möter vi en rad olika författarskap ur såväl den kanoniserade litteraturhistorien som ur den populärkulturella underfåran. Samtida forskare visar oss hur den västerländska esoterismen gjort bestående avtryck i litteraturen, och bokens artiklar behandlar allt ifrån Strindbergs esoteriska biografi till naziesoteriska teman i tysk litteratur. Boken avslutas med en text av Alexander Ahndoril om hur intresset för magisk praktik inspirerat hans eget skrivande."

Boken kan t ex beställas här.

Magikern, trädgårdsmästaren och Venus fläckade lår: Om den erotiska fascinationen för statyer i fin de sciècle-kultur och esoterism

Bland alla de små egenheter som återfinns i det förra sekelskiftets esoterism finns en som jag länge funnit särskilt intressant. Det rör sig om den erotiska fascinationen för statyer och för den sexuella kontakten mellan människor och gudabilder. Den sexuella fascinationen för statyer var en av de många fetischer som sexologin under denna tid upptäckte eller uppfann samtidigt som den intresserade flera företrädare för det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talets ockultism.

I Arthur Machens ockult influerade skönlitteratur skymtar detta intresse fram. Klarast kan man sannolikt se det i den korta novellen "Ceremonin" i Ornament i Jade (utg i sv övers av Alastor Press) där flickor i något oidentifierat lantligt område offrar blommor till en stenfigur ute i skogen och utför en ceremoni med stenen som får dem att rodna och som beskrivs med orden:

”Efter att ha kysst den grå stoden med andäktig lidelse utförde hon där hela den antika riten från urminnes tider.”

Troligtvis ligger också något liknande bakom beskrivningarna av gudabilden i Machens sannolikt bästa novell, "The White People".


Machen anspelar sannolikt på en typ av skildringar som har en lång historia och förekommer i teologiska skrifter som Augustinus De Civitate Dei där denna typ av riter tillskrivs den romerska hedendomen. Många liknande historier cirkulerar om andra falliska gudar eller helgon och deras statyer. I Machens samtid skriver sir Richard Burton i sin översättning av Priapeia (1890) om liknande sedvänjor

”According to Festus, Mutinus or Mutenus is a god differing wholly from Priapus, having a public sanctuary at Rome, where the statue was placed sitting with penis erect. Newly-mated girls were placed in his lap, before being led away to their husbands so that the deity might appear to have foretasted their virginity, this being supposed to render the bride fruitful.”


Burtons Priapeia publicerades av den intressante pornografen och förläggaren Leonard Smithers som i sin tur umgicks i kretsarna runt Golden Dawn, där Machen som bekant under en kort period var medlem. Smithers sammarbetade bland annat med Yeats och gav ut tidskriften The Savoy som Yeats bidrog till. Den mest intima kopplingen utgjordes emellertid av den unga konstnären Althea Gyles som var medlem i orden samtidigt som hon var Smithers älskarinna. Möjligen är detta ett tecken på att intresse för ämnen av denna typ odlades i de sociala miljöerna runt orden.

Den erotiska fascinationen för statyer och gudabilder intresserade uppenbarligen, och kanske föga förvånande, också Hargrave Jennings. I Phallicism, Celestial and Terrestrial, Heathen and Christian (1884) redogör han för de vanliga klassiska exemplen på kultisk sexuell förening med gudabilder och säger t ex om romerska statyer av Priapus att nygifta brudar

”…before being delivered over to their husbands' embraces, were conducted by their parents to one of these images, and, with heads covered by a veil, seated themselves on the most salient portion.”

Det verkar också som om det runt det förra sekelskiftet fanns en viss fascination för ämnet i den bredare kulturen där man under samma tid ägnade sig åt att inom den nyligen skapade sexologin kartlägga och definiera olika typer av sexuella böjelser och avarter. Sexologen Richard Freiherr von Krafft-Ebing inkluderar t ex i Psychopathia sexualis (1886) ett kort avsnitt om vad han kallar skändande av statyer i kapitlet om patologisk sexualitet. I detta avsnitt redogör han bland annat för historien om en trädgårdsmästare på 1870-talet som blivit förälskad i en staty av Venus och avslöjats in flagrante delicto, mitt i ett intimt ögonblick med statyn.


Ett mer intressant exempel finns från samma period i Leopold von Sacher-Masochs roman Venus i päls (1870). I romanen beskriver, som bekant, karaktären Severin hur han utvecklat sin personliga filosofi om kärlek som underkastelse och dominans. Intressant nog inleds denna redogörelse med att den unge Severin förälskar sig i en staty av Venus som står i en park i en stad som han besöker, en kurort i karpaterna. Relationen som är romanens centrum, Severins underkastelse inför Wanda von Dunajew, uppstår först när Wanda avslöjar hans kärlek till statyn och bestämmer sig för att förklä sig till denna. Detta låter Sacher-Masoch sammanföra kvaliteter kopplade till statyn och till gudinnan -- stenhjärtat, kylan, blekheten -- med kvinnan Wanda och är naturligtvis också en anspelning på Pygmalionlegenden.

Det går också att hitta exempel på verkliga sexuella kontakter mellan människor och statyer som påminner om de som beskrivs av Jennings men är bättre belagda. En känd sådan är vad som, i brist på bättre ord, får betecknas som den fruktbarhetskult som utvecklas kring journalisten Victor Noirs grav på Père Lachaise-kyrkogården i Paris. Noir var en populär journalist och playboy som dödades i ett bråk med Pierre Bonaparte, Napoleon III:s kusin. Graven avbildar hans kropp liggande, så som den skall ha sett ut i dödsögonblicket, med en märkbar utbuktning i höjd med könet. Runt denna grav har en legend växt fram enligt vilken den som gnuggar eller gnider sig mot statyns könsdelar blir fruktsam eller förbättrar sitt sexliv i allmänhet. Att denna legend tas på allvar av en del människor, eller åtminstone lockar turister till experiment, bevisas av statyns tydligt blankpolerade höftområde vilket lett myndigheterna att vid senare tid försöka sätta stopp för denna tveksamma form av gravkult.


För Sacher-Masoch var statyns hårdhet och orörlighet drag som gjorde den lämplig som en manifestation av det gudomliga. Bakom kulten kring statyerna verkar ofta föreställningen om en överföring av kvaliteter vara central, den virilitet eller fruktbarhet som de anses representera förs helt enkelt över till människor genom den kroppsliga kontakten.

Det finns också antydningar till en medveten använding av dessa principer inom sexualmagiska grupper under 1900-talets början. I Magia Sexualis (1931) finns två kapitel som handlar om porträtt och statyer – Les tableaux vivants och Les statues vivantes -- och hur dessa kan göras till hem för levande andeväsen med vilka det sedan går att odla en erotisk kontakt.

Man kan undra över varför fascinationen av statyer var särskilt stor runt förra sekelskiftet, som den faktiskt verkar ha varit. En möjlig förklaring kan sökas i periodens föreställningar om det man uppfattade som hednisk religion, särskilt om ”hedendomen” som en erotisk religion som innehöll element som trängts undan från den religiösa erfarenheten av kristendomen. (En religion full av ”andäktig lidelse” som kanske Machen skulle ha uttryckt det.)

Det är ganska enkelt att argumentera för en sådan tolkning och man behöver inte gå längre än till beskrivningen av hednisk religion i den ovan nämnda Venus i päls, där Venus fryser och hävdar att den moderna och kristna människan inte vet hur man älskar.

Man kan också betänka att europeiska städer vid denna tid var (och fortfarande är) fulla av statyer som faktiskt avbildar nakna hedniska gudinnor och som tyst vittnar om denna koppling. Deras påverkan på vissa betraktare var, om man får tro historien om trädgårdsmästaren och Venus, lika stor på 1800-talet som den var när Lukianos beskrev Afrodite från Knidos som så levande att hennes lår var fläckade av säd från nattliga älskare.

Nya orakel

De kaldeiska oraklen finns nu åter i bokhandeln för de som har saknat dem.

På nätet kan de bland annat beställas här och här.