Ett av de mest fascinerande inslagen i En blå bok (som jag tidigare skrivit om här) är de poetiska reflektioner Strindberg gör över läromoment och trossatser i sekelskiftets ockultism eller heterodoxa vetenskap. I avsnittet Exterioriserad Sensibilitet liknar han t ex sina själsförmögenheter vid en spindel som sitter i sitt nät:
”Det har kommit för mig en gång, när jag såg en spindel i sitt nät, att han exterioriserat sin sensibilitet, eller med andra ord hasplat ur sig sin nervsubstans, med vilken han stannar i beröring, och medelst vilken han känner både när flugan kommer och när väderleken skall ändra sig … Emellertid synes det som om jag hade på samma sätt exterioriserat min sensibilitet. Jag känner på avstånd, när någon rör vid mitt öde, när fiender hota min tillvaro såsom person, men även när man talar väl om mig, eller önskar mig gott; jag känner, på gatan, om jag råkar vän eller fiende…”(En blå bok, Exterioriserad Sensibilitet)
Texten för nästan tankarna till Michael Bertiauxs astrala varspindlar och den rysliga malvafärgade lovecrafteska gnosis med vilken de är förbundna.
3 kommentarer:
"Texten för nästan tankarna till Michael Bertiauxs astrala varspindlar och den rysliga malvafärgade lovecrafteska gnosis med vilken de är förbundna."
Jag skrattade så att jag satte i halsen.
Jag försöker tillföra lite humor till bloggen, helt enkelt.
Ett bra initiativ enligt mig. Det som jag tycker är det roligaste med texten som jag citerade är inte de absurda tankarna till vilka den refererar utan att jag plötsligt insåg hur bisarr jag själv är som har integrerat dessa idéer och deras källor som fullt tillförlitliga skildringar av existentiella koncept eller vad man ska kalla dem.
Skicka en kommentar