Strindberg, Ben Kadosh och den ludne guden

Det är knappast någon hemlighet att August Strindberg var djupt fängslad av religiösa och semivetenskapliga spekulationer av ett slag som vi idag skulle kalla västerländsk esoterism. Strindbergforskningen utgör sannolikt det enda område inom den svenska akademiska forskningen som gjort något seriöst försök att tex behandla de franska fin de sciècle-ockultisterna innan den religionshistoriska esoterismforskningen slog igenom (i den mån den nu faktiskt har slagit igenom) vid svenska universitet (ett utmärkt exempel är Martin Lamms Strindberg och makterna (1936)). På denna punkt har man också varit förvånansvärt heltäckande. En gång i tiden fick jag själv, som ung litteraturstuderande, överge ett uppsatsprojekt om Strindbergs esoterism just eftersom det mesta av det jag ville göra faktiskt redan hade gjorts.


När jag nu för första gången på ganska länge tittar närmare på Strindberg igen slår det mig emellertid trots allt hur närvarande påverkan från den franska, och i någon mån tyska, sekelskiftesockultismen faktiskt är i delar av hans författarskap. En text som är särskilt rik på esoteriska anspelningar (vid sidan om Ockulta dagboken och Inferno) är En blå bok.

En blå bok är en besynnerlig bok, inpirerad av de kristna s k breviarium som är samlingar av korta böner eller uppbyggliga betraktelser. Strindbergs bok består också den av korta betraktelser men istället för kristna reflektioner över bibelcitat och liknande utgörs dessa av allehanda naturvetenskapliga fantasier, religiösa spekulationer och misantropiska angrepp på Strindbergs fiender. Det är egentligen obegripligt att boken är läsbar. Men det är den. Och den var också framgångsrik när den först publicerades (första delen 1907). Förklaringen är sannolikt de enskilda betraktelsernas korta längd, inget av avsnitten i En blå bok I är längre än en sida, vilket gör att texterna på denna punkt påminner om den mest dekadenta av alla moderna genrer, blogginlägget. 


En av de intressanta saker som slår den esoterismintresserade vid en läsning av en blå bok är de innerliga hyllningarna av den franske rosenkorsaren Joséphin Péladan (som jag tidigare nämnt på bloggen). Péladan är numera i princip bortglömd som skönlitterär författare men Strindberg verkar ha uppfattat honom som en stor konstnär (han kallar honom t o m ”mästaren”), filosof (två gånger nämns han bredvid Nietzsche) och profet. Främst verkar Strindberg ha uppfattat Péladan som en representant för en andlig konst som gick än annan väg än den materialism och ateism han ständigt angriper i En blå bok. I avsnittet ”Äfllingarnes Sibboleth” utgår han t ex från den bibliska berättelsen från Domarboken om hur ordet shibbolet användes som lösenord av gileaditerna för att avslöja sina fiender efraimiterna som inte kunde uttala ordet utan sade ”sibboleth”. I denna text blir istället namnet Péladan ”äfflingarnes” (i en Blå bok används begreppet som nedsättande beteckning på ateister) schibbolet. Strindberg skriver:

”När efraimiterna skulle fly över Jordan anhöllos de av gileaditerna och uppfodrades som paroll säga ordet Schibboleth. De som icke kunde, utan sade Sibboleth blevo nedhuggna. Nu när äfflingarne stå vid Rubicon för att eventuellt nedhuggas, så måste de uttala ordet Swedenborg. Men de kan inte få det namnet över sina läppar … Ett annat Sibboleth är Joséphin Péladan. Det kan de inte heller uttala…” (Äfllingarnes Sibboleth, En blå bok I)


Även i andra texter nämns Péladan i liknande ordalag. I avsnittet ”Avsättningen av Apan” kan man läsa följande:

”Joséphin Péladan var en kristen profet av terapeuternas och esséernas skola, och han förstods endast av den kristna överklassen. Äfflingarne frukta honom, och kunna icke nämna hans namn, ty det fastnar i halsen. Hans kristendom var ljus, esoterisk, kanske något för ljus … ” (Avsättningen av Apan)

Men En blå bok är också intressant för vad den kan säga oss om Strindbergs relation till Ben Kadosh. Vi vet att de båda hade kontakt och korresponderade under en period runt sekelskiftet. (se t ex Faxneld, Mörkrets apostlar (2006) eller Pedersen och Madsen, ”Den Hellige Sön” i Den ny morgens gry (2006)) men att något fick dem att bryta med varandra runt 1905. En blå bok I, som författades under 1906 och 1907, innehåller gott om ledtrådar till varför deras relation inte blev långvarig. En av dessa är Strindbergs inställning till kulten av Pan, som ju knappast någon kan sägas ha utgjort en mer ivrig företrädare för än Kadosh.

I avsnitt som ”Den ludne guden” framgår det att Strindberg har en ytterst negativ syn på Pan som han menar är de ovan nämnda äfflingarnas gud. Detta betyder naturligtvis inte att han med äfflingar främst syftar på sådana som menar sig dyrka Pan -- ”de måste skämmas för sin gud, ty de kalla sig ateister, men deras religion är de ondes” – snarare att äfflingar representerar sådant som Strindberg associerade med Pan, den ludne guden, Dyngherren. Trots att Strindberg alltså inte vänder sig mot en faktisk, religiös Pan-kult är det svårt att tänka sig att han skulle ha haft något till övers för en sådan och särskilt med tanke på att En blå bok kom till så nära efter hans kontakt med Kadosh kan det inte uteslutas att avfärdandet av Pan också är riktat mot den danske luciferianen.