Tillgängliga orakel

Efter att ha varit slut i bokhandeln ett tag går nu De kaldeiska oraklen att få tag på igen.

ockultistiska tidskrifter iii: den spiritistiska pressen

Ibland är det i det närmaste genant att påminna sig om hur små de rörelser och organisationer som brukar uppfattas som typiska exempel på det förra sekelskiftets ockultism faktiskt var – varken Golden Dawn eller OTO hade under sin första tid mycket mer än en handfull medlemmar och detsamma kan sägas om nästan alla av periodens ockultistiska ordenssällskap från BOTA till Fraternitas Saturni.

Det kan då vara värt att påminna sig om att det faktiskt fanns en rörelse som även om man utgår från de allra mest konservativa storleksbedömningarna var åtminstone tusen gånger större än Golden Dawn och att denna rörelse utövade ett betydande inflytande såväl på den miljö som gav upphov till de ovan nämna ordenssällskapen som på den omgivande kulturen i stort. Om det inte är omedelbart självklart att jag tänker på spiritismen beror detta sannolikt på att den litteratur som producerades av de initiatoriska ordenssällskapen tenderar att vara starkt antispiritistisk att det ibland kan vara svårt att se de kopplingar som finns mellan dessa båda miljöer (vilket i sammanhanget är ett typiskt tecken på att sådana kopplingar faktiskt finns).

Den nedlåtande inställning till rörelsen som gav oss ouijabrädet och ektoplasman som nästan alltid finns i den klassiska esoteriska litteraturen har möjligen bidragit till att det finns en tendens även i nutida studier av 1800-talets och det tidiga 1900-talets esoterism att bortse från spiritismens inflytande. Det är t ex talande att mycket av den forskning som faktiskt finns om spiritismen med något betydelsefullt undantag (t ex Alex Owen) inte utförts av personer som i övrigt ägnat sig åt västerländsk esoterism – snarare är de ofta specialister på 1800-talet i allmänhet (som Janet Oppenheim) eller religionshistoriker med genusinriktning (som Ann Braude). Detta är beklagligt om inte annat eftersom spiritismen alltså sannolikt är den ojämförligt största moderna religiösa rörelse som skulle kunna betecknas som ”ockult” eller ”esoterisk” i någon bemärkelse – även om sådana klassificeringar är långt ifrån oproblematiska (rörelsen skulle sannolikt hamna utanför Faivres esoterismdefinition, innanför von Stuckrads och någonstans på gränsen för Hanegraaff).


Spiritismen skiljer sig dock på många punkter från de rörelser som oftare brukar klassas som esoteriska under perioden. Bland annat var den lösare organiserad än många av dessa rörelser. Om man var teosof (i den betydelse som Blavatsky gav begreppet), var man sannolikt medlem i teosofiska samfundet, men om man var spiritist var man med allra största sannolikhet inte med i någon organisation alls och om man var det fanns det många att välja mellan från The British National Association of Spiritualists till The British Association of Progressive Spiritualists. Detta faktum, tillsammans med spiritismens i sammanhanget gigantiska mängd anhängare (bedömningar varierar från några hundra tusen till ett par miljoner bara i England och USA), har sannolikt bidragit till utvecklingen av den mycket vitala spiritistiska pressen, som uppenbarligen fungerat som ett sätt att hålla samman en annars starkt fragmentarisk rörelse.

I samband med att den spiritistiska rörelsen etablerade sig i England och Storbritannien växte en spiritistisk press fram och en mängd tidskrifter, varav en handfull var framgångsrika, skapades. Enligt Janet Oppenheim bidrog det faktum att den brittiska pressen i övrigt var starkt fientlig till spiritismen till att skapa en grund för denna utveckling. De spiritistiska tidskrifternas inriktning skilde sig i hög grad åt och den mångfald de utgjorde ett exempel på kan sägas ha speglat miljön i stort. En del av dem var lokala och andra nationella, en del apologetiska, andra i någon mån kritiskt granskande, en del var kristna, andra inte, och många kombinerade det spiritistiska innehållet med andra teman som mesmerism och swedenborgianism.



Bland de mest framgångsrika tidskrifterna nämns ofta The Spiritual Magazine, The Medium and Daybreak, The Spiritualist Newspaper, Light (som jag tidigare nämnt i bloggen), och The Two Worlds. De flesta av dessa tidskrifter innehöll beskrivningar av seanser, reportage om berömda medier och annonser där allt från alternativmedicin till ouijabräden salufördes och de bidrog sannolikt till att skapa en viss känsla av samhörighet inom rörelsen.

Bland några av de mest intressanta tidskrifterna kan Medium and Daybreak och Two Worlds nämnas. Den första av dessa gavs ut under perioden 1869 – 1895 och representerade huvudfåran i den spiritistiska rörelsen. Tidskriften sägs ha haft den största upplagan av de brittiska spiritistiska tidskrifterna. Two Worlds var mer radikal än Medium and Daybreak och dess chefsredaktör var ingen mindre än Emma Hardinge Britten som har kallats rörelsens främsta propagandist. Hardinge Britten var också en viktig ideolog inom den spiritistiska rörelsen och hennes perennialistiska religionsteori och intresse för österländsk religion visar att viktiga element i Teosofiska samfundets ideologi fanns närvarande i 1800-talets esoterism redan innan Blavatsky publicerade sina böcker.

Ben Kadosh iii: fler smakprov

Det har blivit dags att bjuda på ännu ett citat från den kommande Kadosh-översättningen, (mer om denna här). Denna gång väljer jag ett stycke där författaren uttrycker sig lyriskt om den behornade bocken. Även detta citat representerar ett grundläggande tema (den religiösa kulten av djur och de krafter som dessa representerar) i Den ny morgens gry likaväl som Kadoshs/Hansens underliga litterära stil.

"Hornen med sin stolta, trotsiga resning, elegant bakåtvridna, och djurets mörka ansikte, som i förening skapar dess demoniska yttre, därtill medvetandet hos djuret, om den yttre, mörka magnetism eller utstrålning som utgår från det – och som kommer till uttryck i dess hållning – och medvetandet om hur den ska använda den, sin medfödda gåva, är också ett tillräckligt bevis för dess speciella intelligens."

Ockultistiska tidskrifter ii: Le voile d´Isis

Historien bakom den martinistiska tidskriften Le voile d´Isis berör många av de mest centrala aktörerna och inflytelserikaste trenderna inom de senaste 120 årens franska esoterism och kan sägas vara förankrad i den fysiska plats som sannolikt utgör en av de viktigaste punkterna i denna rörelses intellektuella liv. Berättelsen om Le voile d´Isis har, föga förvånande, sin början under den hektiska period under 1800-talets två sista decennium som var så rik i innovation för den franska esoteriska miljön och kanske mest av allt för den person som av historikern David Allen Harvey kallats den franska ockulta renässansens organisatör. 1890 fyllde den franske läkarstuderande ockultisten Gérard Encausse (mer känd under pseudonymen Papus) 25 och han var att döma av sina handlingar under denna period full av ungdomlig vitalitet. Papus studerade sedan några år tillbaka medicin, han hade redan publicerat sin första bok L'Occultisme Contemporain, grundat sitt första ockulta ordenssällskap L´Ordre Kabbalistique de la Rose-Croix (tillsammans med Stanislas de Guaita och Josephin Péladan) och skapat förlaget Les Éditions du Merveilleux. Året han fyllde 25 arbetade han på ännu en bok, L'Occultisme, och ännu ett ordenssällskap, L´Ordre Martiniste, men det är hans förläggargärning som intresserar oss här.


Papus grundade Les Éditions du Merveilleux tillsammans med Lucien Chamuel som drev en esoterisk bokhandel i Paris och som övertalats av Papus att finansiera företaget. Chamuel, vars verkliga namn var Mauchel, var involverad i Jules-Benoît Doinels gnostiska kyrka och skulle snart bli biskop Tau Bardesane av La Rochelles stift. Han var också en anhängare av martiniströrelsen som han förblev trogen hela sitt liv. 1890 publicerade redan Papus och Chamuel L´Initiation tillsammans men de var uppenbarligen av åsikten att ännu en tidskrift behövdes; sannolikt ville de försöka nå ut till en större läsekrets. Le voile d´Isis var nämligen under sin första period en veckotidning (trots att vissa rykten gör gällande att den vid något tillfälle även fungerat som dagstidning) med ett något mindre specialiserat innehåll än L´Initiation. Det finns också de som menar att Le voile d´Isis var tänkt att ha en viss polemisk udd riktat mot Teosofiska samfundet som Papus och martinisterna nyligen brutit med och det är möjligt att Papus tänkte sig tidskriften som en motvikt till Le Lotus som var teosofernas franska organ.


Chamuels boklåda, förlaget som hörde samman med denna och tidskriften var länge en enhet inom den franska esoteriska miljön även om bokhandelns fysiska belägenhet skiftade ett par gånger. I början av 1900-talet övergick bokhandeln i familjen Chacornacs ägo och utgivningen av Le Voile d´Isis togs över av Librairie Générale des Sciences Occultes (vilket under en period var namnet både på boklådan och förlaget). Chacornacs förlag var mycket aktivt och särskilt Paul Chacornac som tog över verksamheten efter sin far var en inflytelserik förläggare av esoterika som även själv författade en del böcker. Främst bland dessa var det verk som länge var standardbiografin över Eliphas Lévi, Eliphas Lévi, rénovateur de l'occultisme en France, som han själv gav ut 1926.

Intressant nog lyckades Le voile d´Isis behålla sin plats i den franska esoterismens hjärta även efter den omvälvning som René Guénons inflytande på rörelsen kom att utgöra. Guénons böcker, som började publiceras under 20-talet, var som bekant starkt kritiska mot den typ av ockultism som martinismen i mångt och mycket representerat. Trots detta stod Guénon på vänskaplig fot med Paul Chacornac som längre fram skulle komma att skriva en biografi över traditionaliströrelsens grundare. Guénons inflytande var så starkt att Librairie Générale des Sciences Occultes så småningom omvandlades till ett traditionalistiskt (eller åtminstone traditionalistanstruket) förlag, Éditions Traditionnelles, som fortfarande existerar. Le voile d´Isis bytte nu namn till Etudes Traditionnelles och var aktiv till och från under perioden 1936-1992. Generöst räknat överlevde alltså tidskriften något mer än hundra år och speglade under denna period i hög grad huvudfåran inom den franska esoterismen.

Under namnet Le voile d´Isis gavs tidskriften ut med flera olika format och med varierande utgivningstakt. Innehållet utgjordes av bidrag från de tongivande karaktärerna inom den samtida franska esoterismen som F-Ch Barlet, Joanny Bricaud, Oswald Wirth, Papus själv och mot slutet också Guénon. Till detta lades emellertid också historiska texter, bland annat brev av Eliphas Lévi och essäer av Saint-Martin, samt översatt skönlitteratur av Bulwer-Lytton.