Subalterna Orakel

Subalternföreläsningen måste sägas ha blivit lyckad. Ola föreläste om underjordsplatonskt vokalmässande och etymologin bakom iynges, De kaldeiska oraklen salufördes bredvid Teratologen och Ernst Jünger och jag träffade gamla kurskamrater från förlagsutbildningen i Lund. H:ström är trots allt ett av mina favoritförlag.

Mer info om Ola och Subaltern

Mer information finns här.

Ola Wikander och Subaltern

Den 30e september 19.00 på Hedmanska gården i Malmö kommer Ola Wikander att hålla föredrag om De kaldeiska oraklen. Föredraget annordnas av kulturtidskriften Subaltern.

Ben Kadosh ii: ett kort smakprov

Med bakgrund mot förlagets arbete på en översättning av Hansens Den Ny Morgens Gry kommer vi här på bloggen att hålla igång ett Kadosh-tema under den närmaste framtiden. Idag tänkte jag bjuda på ett utdrag ur översättningen (som i princip är färdig om än inte korrekturläst eller redigerad). Utdraget är ganska typiskt för Hansens stil, någonstans mellan lovsång och teologiskt traktat, och ger i övrigt också ett intressant exempel på Hansens ganska egenartade meningsbyggnad och varma relation till tankstreck och kolon som vi inte har velat beröva läsarna av översättningen.

”Lucifer blir Pans sanna exoteriska yttre! Lik: mörkrets energis åsyn. Mörkrets energi – frambringande ljuset – är precis det sanna uttrycket – dessvärre helt missförstått – för Lucifer! Lucifer är tingens sanna skapare – Pans realitet!
En följd av detta blir att Pan således inte är den obetydliga storhet – som människan i sin till största delen barnsliga, naiva föreställning om honom vill göra honom till – som tillåter människan att driva gäck med honom efter sitt gottfinnande.
Lucifer i sin sanna verklighet och höghet är som ett gudomligt majestät!
Inte för inte är hans smycke: Morgonstjärnan!
Men under morgonstjärnan: Venus. Venus är Lucifers dräkt.
Förundrat kan man fråga: hur kan den fullt ut maskuline Lucifer tillika vara den feminina Venus? På det kan man bara svara: Lucifer gömmer sig bakom Venus. Han utgör det manligt starka, de ockulta krafterna i henne.
Lucifer är Venus: metamorfos, liksom omvänt: Venus är Lucifers.
Venus, kvinnan, är bara en aspekt eller annan sida av Lucifer, alldeles lik honom, som skapad ur hans element.
Hon är det kända av det okända!
Naturhuvudprincipen i Lucifer är ormkaraktären, kunskapens och det relativa ondas bild; fastän den hör till Hermes-Merkurius, kan man inte utesluta Venus-fallosaspekten av den.
Därför är också ”Lilith”: ”La maitresse du Lucifer”, inte så mycket Lucifers älskarinna, som mer en sida av honom.”


Så kan det alltså låta, luciferianism anno 1906.

Ett möte med Ben Kadosh

En del av er vet redan att förlagets nästa projekt är en översättning av den danske luciferianen Carl William Hansens skift Den Ny Morgens Gry: Lucifer-Hiram -- Verdensbygmesterens Genkomst, utgiven 1906 under pseudonymen Ben Kadosh. Denna skrift, som av flera skäl är historiskt intressant, har ganska länge haft något av en kultstatus inom den nordiska ockultistiska miljön och har tidigare publicerats i Sverige i en engelsk översättning (av Bjarne Pedersen) i Carl Abrahamssons gamla tidskrift Fenris Wolf. Någon svensk översättning har emellertid aldrig, mig veterligen, tidigare gjorts, en försummelse som alltså snart kommer att vara försonad.

Utgåvan kommer att innehålla en rad essäer som placerar Hansens skrift i ett idéhistoriskt, religiöst och kulturellt sammanhang och som samtidigt låter den intresserade läsaren använda Hansens text som ett titthål in i den muromgärdade, mörka och vildvuxna trädgård som utgörs av den ofta förbisedda del av det förra sekelskiftets esoterism som hans text är ett uttryck för – en trädgård vars existens några faktiskt förnekat och i vars mörker döljer sig både det skrämmande och det underhållande.

Hansens skrift innehåller en inbjudan till läsaren att uppsöka honom i hans hem (på Hjørringsgade i Köpenhamn) för att mellan fyra ögon kunna diskutera luciferianskt frimureri och trots att den diaboliske mejerihandlaren sedan länge är död vill jag gärna se det som om hans inbjudan fortfarande är giltig och även jag inte kan garantera någon lekamlig tête-à-tête med Ben Kadosh vill jag istället locka skriftens läsare till ett själsligt möte med Hansen, så som hans tänkande, hans värld och hans ambitioner har överlevt i hans sällsamma och originella funderingar om Lucifer-Hiram.

Max Nordau om Péladan

I anknytning till Séons porträtt av Péladan måste jag citera dessa rader ur Max Nordaus Entartung (ursäkta engelskan):

”He possesses a special costume as grand-master and Sar (in which his life-sized portrait has been painted by Alexandre Séon), and a composer, who belongs to the order, has composed for him a special fanfare, which on solemn occasions is to be played by trumpets at his entrance.”

Vad kan man göra annat än att hoppas att det är sant.

Två porträtt av Joséphin Péladan

Under det slutande 1800-talets ockulta renässans var det sannolikt i Frankrike som de ockultistiska rörelserna och tänkarna utövade som störst inflytande på det omgivande samhällets kulturklimat och i Frankrike var det sannolikt få som så medvetet och energiskt arbetade för att skapa en ockultistisk estetisk strömning som Josephin Péladan. En liten men intressant konsekvens av detta är de många porträtt av sig själv som Péladan lät olika fin de sciècle-målare utföra. Här följer två av dessa, utförda av Marcellin Desboutin och Alexandre Séon.