Ett möte med Ben Kadosh

En del av er vet redan att förlagets nästa projekt är en översättning av den danske luciferianen Carl William Hansens skift Den Ny Morgens Gry: Lucifer-Hiram -- Verdensbygmesterens Genkomst, utgiven 1906 under pseudonymen Ben Kadosh. Denna skrift, som av flera skäl är historiskt intressant, har ganska länge haft något av en kultstatus inom den nordiska ockultistiska miljön och har tidigare publicerats i Sverige i en engelsk översättning (av Bjarne Pedersen) i Carl Abrahamssons gamla tidskrift Fenris Wolf. Någon svensk översättning har emellertid aldrig, mig veterligen, tidigare gjorts, en försummelse som alltså snart kommer att vara försonad.

Utgåvan kommer att innehålla en rad essäer som placerar Hansens skrift i ett idéhistoriskt, religiöst och kulturellt sammanhang och som samtidigt låter den intresserade läsaren använda Hansens text som ett titthål in i den muromgärdade, mörka och vildvuxna trädgård som utgörs av den ofta förbisedda del av det förra sekelskiftets esoterism som hans text är ett uttryck för – en trädgård vars existens några faktiskt förnekat och i vars mörker döljer sig både det skrämmande och det underhållande.

Hansens skrift innehåller en inbjudan till läsaren att uppsöka honom i hans hem (på Hjørringsgade i Köpenhamn) för att mellan fyra ögon kunna diskutera luciferianskt frimureri och trots att den diaboliske mejerihandlaren sedan länge är död vill jag gärna se det som om hans inbjudan fortfarande är giltig och även jag inte kan garantera någon lekamlig tête-à-tête med Ben Kadosh vill jag istället locka skriftens läsare till ett själsligt möte med Hansen, så som hans tänkande, hans värld och hans ambitioner har överlevt i hans sällsamma och originella funderingar om Lucifer-Hiram.

Max Nordau om Péladan

I anknytning till Séons porträtt av Péladan måste jag citera dessa rader ur Max Nordaus Entartung (ursäkta engelskan):

”He possesses a special costume as grand-master and Sar (in which his life-sized portrait has been painted by Alexandre Séon), and a composer, who belongs to the order, has composed for him a special fanfare, which on solemn occasions is to be played by trumpets at his entrance.”

Vad kan man göra annat än att hoppas att det är sant.

Två porträtt av Joséphin Péladan

Under det slutande 1800-talets ockulta renässans var det sannolikt i Frankrike som de ockultistiska rörelserna och tänkarna utövade som störst inflytande på det omgivande samhällets kulturklimat och i Frankrike var det sannolikt få som så medvetet och energiskt arbetade för att skapa en ockultistisk estetisk strömning som Josephin Péladan. En liten men intressant konsekvens av detta är de många porträtt av sig själv som Péladan lät olika fin de sciècle-målare utföra. Här följer två av dessa, utförda av Marcellin Desboutin och Alexandre Séon.

Lyrikvännen tema: skräck

Till er med böjelser i denna riktning rekommenderar jag en titt i det senaste numret av Lyrikvännen (4/09) där en artikel av undertecknad med temat Aleister Crowley och det förra sekelskiftets femme fatale-tematik kan avnjutas.

Crowleys väggmålningar och The Abbey of Thelema

De Crowleyintresserade som ännu missat RT Coles Thelema Revisited uppmärksammas härmed på detta försök att dokumentera resterna av det numera så förfallna Abbey of Thelema. Jag känner att jag borde uppmärksamma er på detta även om projektet inte har något alls att göra med Sitra ahra förlag.

Sepermerus spegel

Kanske intresserar det er att Fredrik Gregorius, författaren till Modern asatro och Satanismen i Sverige, har börjat blogga. I så fall går hans tankar om nyhedendom, esoterism och en del annat att följa här.

Golden Dawn, Leonard Smithers och Althea Gyles

Jag lovade i ett tidigare inlägg att jag skulle återkomma till relationen mellan förläggaren Leonard Smithers och Golden Dawn-medlemmen Althea Gyles. Som vi har sett var den sociala miljön runt den excentriske Smithers, i vilken personer som Oscar Wilde, Ernest Dowson och Aubrey Beardsley, men också WB Yeats och Aleister Crowley (åtminstone i utkanten) ingick, en av de kontaktytor där delar av Golden Dawns medlemskap smälte samman med delar av samtidens kulturelit. Gyles är i Golden Dawn-sammanhang i det närmaste totalt förbisedd men hon kan ändå sägas vara representativ för en viss typ av medlemmar som drogs till orden ifråga.

Althea Gyles (1868-1949) var en poet och illustratör som enligt Smithers biograf James G Nelson idag uppfattas som en av 1890-talets viktigaste konstnärer. Hon hade studerat konst i Dublin men flyttade i 90-talets början till London där hon gick med i Golden Dawn. Genom sitt umgänge kom hon i kontakt med Smithers som anlitade henne som illustratör. Hon illustrerade bland annat Yeats The Secret Rose (1897) och Wildes The Harlot´s House (1904).





Gyles umgicks också i politiskt radikala kretsar och för inte så länge dök några fotografier upp i en samling som tidigare varit i privat ägo som bland annat visar en uppenbart berusad Gyles tillsammans med grevinnan, revolutionären och suffragetten Constance Mariewicz, som dömdes till döden (men benådades) efter påskupproret.



Någon gång under 1899, sannolikt i samband med arbetet på The Harlot´s House blev Gyles och Smithers älskare. Relationen uppfattades som en skandal bland många i parets närhet som ansåg att pornografen Smithers hade förlett den oskyldiga Gyles; särskilt Yeats blev mycket upprörd. Man såg Gyles som ”a pure and beautiful soul lured into the vicious clutches of a demonic, lust filled brute ”, som Nelson uttrycker det.

Relationen mellan Gyles och Smithers är hursomhelst intressant eftersom den illustrerar den nära kopplingen mellan Golden Dawn och 1890-talets litterära och konstnärliga avantgarde samtidigt som den illustrerar Alex Owens poäng om att orden inte bör betraktas som, eller åtminstone inte enbart som, ett gäng stockkonservativa frimurare som längtade tillbaka till medeltiden. Den lockade uppenbarligen också många radikala unga kvinnor.

Möjligen kommer jag att återkomma med en utredning av de rykten som hävdar att Gyles också var älskarinna till ingen annan än Aleister Crowley.