Maurice Magre på porslinskudden

VENEZ, TOUT DE MÊME

Vous ne m'aimez pas... Venez tout de même...

Vous vous mettrez là. Je ne dirai rien.

Il importe peu, au fond, que l'on aime

Et que vous veniez me suffira bien.

Voilà les coussins épais pour s'étendre,

Voilà le peignoir et voilà le feu.

Il n'est pas besoin même d'être tendre,

Il n'est pas besoin de sourire un peu.

Voilà le plateau, la pipe et la lampe,

Voilà les parfums et le souvenir

Et sans que ma main effleure vos tempes

Vous pourrez fumer et vous endormir.

Je regarderai sur votre figure

Monter l'ineffable et calme douceur

Comme on voit monter une lune pure

Un soir de printemps sur des champs en fleurs.

Si vous avez soif, cette boîte jaune

Est pleine d'un thé dont l'arôme est doux,

Et comme un présent aux pieds d'une icône

Je mettrai la tasse à côté de vous.

Si vous avez froid j'ai pour vous couvrir

Ce burnous arabe en laine brodée.

Je ne verrai plus de l'ombre sortir

Que les yeux mortels, les lèvres fardées...

Si vous avez mal, dans le pot de jade

Est l'opium divin qui donne l'espoir.

Vous ne saurez pas, ô ma camarade,

Que j'ai mal aussi sans le laisser voir.

Vous ne m'aimez pas... Que de choses mortes

Et que de bonheurs perdus pour toujours!

Le vent les dira ce soir à ma porte

Et nous fumerons jusqu'au petit jour.

  

Boissière och opiet: I skogen del 2

[Efter en hektisk vår som fått mig att försumma bloggen har jag tänkt mig att jag skulle återvända med några nya inlägg. Till att börja med skall jag ta upp tråden från förra hösten och delge er del 2 av min översättning av Jules Boissières novell ”I skogen”, om klärvoajanta opierökande fransmän som irrar genom Tonkins djungler. Översättningen anknyter alltså till det projekt om opierökning och ”andlighet” som jag ägnat mig åt sedan en tid tillbaka. Bakgrunden hittar ni här, och den första delen av novell här. Jag ska också som vanligt be om ursäkt på förväg för att jag inte är någon professionell översättare och för att min översättning av "I skogen" bitvis är klumpigt utförd. Förhoppningsvis ger den emellertid en tillräckligt bra bild av novellen för att läsaren skall förstå mitt intresse för Boissière som främst är idéhistoriskt. Om jag har tid och möjlighet tänkte jag återkomma med några ytterligare resonemang kring Boissière och hur han passar in i projektet.]

I Skogen, del 2

Jag kände mig starkare och muntrare. Jag oroades inte längre av nattvinden eller de sjukas jämmer. Men Roux talade till mig, alltid, alltid, om gruvorna som de döda vaktar och om den uppgift som vi hade framför oss. Han sade att opiet gett honom självförtroende och avslöjat många sätt på vilka andarna kunde berövas sitt guld. Och han hånade andarna och han skrek förolämpningar åt dem. Sedan lugnades han av röken och av morfinets välsignade effekt och han var stilla resten av natten, tyst som döden – öppna ögon och känsliga öron – han såg och hörde allt, också det osynliga och det ljudlösa. Jag rökte mer och mer för var dag och efter att jag rökt förstod jag skogen bättre. Jag förstod mycket väl att jag skulle fortsätta att röka alltmer men det oroade mig inte. Under ett par nätter kunde jag sova utan feber och mardrömmar. Men snart såg jag spökena. Jag förstod det hela mycket väl. För att inte skrämma mig och kanske få mig att försöka överge drogen hade de hållit sig borta medan mina nerver och mitt hjärta ännu inte var helt förslavade, medan de ännu kunde leva utan opium. Men nu var den svarta drogen lika nödvändig för mig som luften jag andades och de mest fruktansvärda hemskheter skulle inte kunna få mig att vara utan den.

Och andarna kröp och svärmade i mina drömmar. Men bland milismännen fanns de som kunde känna av det som fanns på andra sidan bättre än jag utan att röka – genom den långvariga påverkan från skogen. Ibland tystnade de mitt i ett samtal och med ett höjt finger och slutna ögon mumlade de ålderdomliga magiska formler. De hade känt av ett negativt inflytande, som hundar när de ylar mot månen. På kvällen, under improviserade vindskydd i skogen, eller i byarnas stugor, samlades de runt en klar eld, berättade skrämmande legender och rös tyst när nattvinden visslade genom bambun. Så många gånger, under seklernas lopp, hade deras förfäder darrat på samma sätt. Till och med de skeptiska annamiterna fylldes av den rädsla som fanns i skogen, i nätterna och i legenderna. Var och en av dem turades om att vaka över de andra intill morgonen med ett svärd i handen. När en mardröm sänkte sig ner över någon av de sovande gestikulerade vakten för att jaga bort vålnaderna.

Vid ett tillfälle tillbringade vi åtta dagar i en by eftersom en storm gjort vägarna oframkomliga. Och där rökte Roux och jag natt och dag, nervösare och galnare än någonsin. Han sade att det var dags, att gruvorna var nära och att väktarnas ilska var större än förut. Hans ord gjorde mig sorgsen och rädd. Den regniga eftermiddagen, den som återupplivade de gröna blad som fyllde horisonten, och den grå och röda skymningen, gav mig en vag önskan att ta mitt liv. Mitt humör förbättrades inte förrän på kvällen i den barrikaderade hyddan som lyste av ljus i mitten av den gränslösa skogens mörker, när opielampan vakade över lägersängen och brasan brann klart. Efter att ha rökt så många pipor i denna främmande värld av växter utsträcktes våra övermänskliga och kraftfulla medvetanden tills inga mysterier längre låg bortom vår förståelse. Men, pour Dieux, vad hade på så kort tid gjort min vilja så svag och fått mina händer att skaka så. Ibland fick jag en känsla av att vi var två hallucinerande stackare som i blindo famlade fram genom den illvilliga skogen. På morgonen plågar mig denna känsla, när mitt huvud är tungt för att jag rökt för mycket.

Men snart är lampan tänd på nytt och opiet fördriver sådana meningslösa tankar och jag vet, utan att kunna tvivla, att våra sinnen utforskat världar stängda för vanliga människor. Jag säger våra sinnen trots att jag täckt min väns döda kropp med jord och löv. Ni säger att Roux är död och att jag är ensam nu? Ja, det är sant. Men vem kan säga vem som lever och vem som dör. Och framförallt, vem kan säga vad som överlever? Men tro vad ni vill – vad bryr jag mig?

Katter, Current 93 och esoterism i Tidningen kulturen

Idag skriver jag om Current 93 och brittisk ockultism i Tidningen kulturen. Håll till godo.

De kaldeiska oraklen

Ola Wikanders översättning av De Kaldeiska Oraklen (den enda svenska översättningen av den antika texten) går nu åter att beställa efter att ha varit slut i handeln ett tag.



Några ord om boken:
"De kaldeiska oraklen (Lógia Chaldaiká) är en av de allra viktigaste källorna till den grekoromerska hedendomens mystik. Texten, som idag endast är bevarad i form av aforismliknande fragment hos senare författare som Proklos och Psellos, ger en poetisk och visionär bild av den metafysiska världsbild som låg bakom teurgin, den hellenistiska initiatoriska högmagin. De kaldeiska oraklen hade en air av mysterium över sig redan under antiken, då man ansåg att de var gudomliga uttalanden som nedtecknats av en viss Julianus Teurgen. De har ibland också (helt felaktigt) tillskrivits Zarathustra. Troligen har de uppkommit i synkretiska nyplatonistiska miljöer i Alexandria.

I oraklen, som i sina doktriner är nära besläktade med de olika gnostiska systemen, beskrivs hur världen utgår från det ”Faderliga Medvetandet”, den outsäglige och transcendente guden, och den grekiska gudinnan Hekate ges en särskild roll som världssjäl och avdelare mellan den gudomliga och den jordiska världen. Texterna beskriver hur själarna hålls fångna i materien och hur de med hjälp av teurgiska ritualer kan fås att stiga upp ur sitt jordiska fängelse för att genom en mystik resa återvända till sitt gudomliga, ”flammande” hem.

I stället för att att vara en prosaistisk teologisk traktat framlägger Oraklen sina läror på ett poetiskt högtstående och ofta svårbegripligt språk. Deras betydelse för den västerländska esoterismen har varit enorm; de utgjorde ett stort inflytande på Iamblichos, de diskuterades av Thomas Stanley i hans History of the Chaldaick Philosophy från 1662, och i modern tid har de lästs och uppskattas av så skilda tänkare och rörelser som G.R.S. Mead, Golden Dawn och Aleister Crowley. De kaldeiska oraklen är en av den västerländska mysteretraditionens urtexter, och dessa hellenistiska mystika aforismer är än idag en källa till både religiös förundran och religionshistorisk kunskap.

De kaldeiska oraklen presenteras av Sitra ahra förlag i en översättning av den augustprisnominerade språkvetaren och religionshistorikern Ola Wikander som också bidrar med en introduktion till den religiösa tankevärld som givit upphov till oraklen."

Här skriver Jonas Thente om Oraklen.