Sitra ahra förlag

De kaldeiska oraklen

2012-01-29T02:18:00.000-08:00

Ola Wikanders översättning av De Kaldeiska Oraklen (den enda svenska översättningen av den antika texten) går nu åter att beställa efter att ha varit slut i handeln ett tag.

Några ord om boken:
"De kaldeiska oraklen (Lógia Chaldaiká) är en av de allra viktigaste källorna till den grekoromerska hedendomens mystik. Texten, som idag endast är bevarad i form av aforismliknande fragment hos senare författare som Proklos och Psellos, ger en poetisk och visionär bild av den metafysiska världsbild som låg bakom teurgin, den hellenistiska initiatoriska högmagin. De kaldeiska oraklen hade en air av mysterium över sig redan under antiken, då man ansåg att de var gudomliga uttalanden som nedtecknats av en viss Julianus Teurgen. De har ibland också (helt felaktigt) tillskrivits Zarathustra. Troligen har de uppkommit i synkretiska nyplatonistiska miljöer i Alexandria.

I oraklen, som i sina doktriner är nära besläktade med de olika gnostiska systemen, beskrivs hur världen utgår från det ”Faderliga Medvetandet”, den outsäglige och transcendente guden, och den grekiska gudinnan Hekate ges en särskild roll som världssjäl och avdelare mellan den gudomliga och den jordiska världen. Texterna beskriver hur själarna hålls fångna i materien och hur de med hjälp av teurgiska ritualer kan fås att stiga upp ur sitt jordiska fängelse för att genom en mystik resa återvända till sitt gudomliga, ”flammande” hem.

I stället för att att vara en prosaistisk teologisk traktat framlägger Oraklen sina läror på ett poetiskt högtstående och ofta svårbegripligt språk. Deras betydelse för den västerländska esoterismen har varit enorm; de utgjorde ett stort inflytande på Iamblichos, de diskuterades av Thomas Stanley i hans History of the Chaldaick Philosophy från 1662, och i modern tid har de lästs och uppskattas av så skilda tänkare och rörelser som G.R.S. Mead, Golden Dawn och Aleister Crowley. De kaldeiska oraklen är en av den västerländska mysteretraditionens urtexter, och dessa hellenistiska mystika aforismer är än idag en källa till både religiös förundran och religionshistorisk kunskap.

De kaldeiska oraklen presenteras av Sitra ahra förlag i en översättning av den augustprisnominerade språkvetaren och religionshistorikern Ola Wikander som också bidrar med en introduktion till den religiösa tankevärld som givit upphov till oraklen."

Här skriver Jonas Thente om Oraklen.

Åter till Boullan: utdrag

2011-11-16T06:02:00.000-08:00

En gång i tiden var det ett stående inslag i den typ av exploitation-litteratur som handlar om underliga sekter, avvikande religion och ”satanism” att ägna ett avsnitt åt Joseph-Antoine Boullan, själva sinnebilden av den liderlige prästen, som förförde nunnor och i hemlighet dyrkade djävulen – en figur som hämtad ur Juliette eller någon annan roman av de Sade. På senare tid har mer seriös historieskrivning dock, kanske föga förvånande, visat att Boullan varken mördade barn eller var satanist (om man inte med ”satanism” menar normbrytande kristendom överhuvudtaget). Detta betyder emellertid inte att Boullan var en helt vanlig fransk katolik och att allt som sagts om hans förehavanden varit ogrundat förtal. Som bekant anklagades han också för att ha utvecklat en religiös mystik centrerad kring föreställningen om det själsligt välgörande i sexuella möten mellan människor och änglar eller andra andeväsen. Jag tänkte lägga några inlägg på att reflektera över Boullan och inleder med att publicera ett kort (och delvis redigerat) utdrag ur förlagets bok Abbé Boullan: Hans liv, lära och magiska praktik som fortfarande går att beställa från förlaget eller någon nätbokhandel.

(utdrag ur Abbé Boullan)

Abbé Boullan och den franska sexualmagin

Det relativt nära bandet mellan katolicism och fransk ockultism till trots fanns det samtidigt en stark underström av sexualmystik och sexualmagi i den franska ockulta sekelskiftesmiljön. Den moderna västerländska sexualmagin som växte fram under 1800-talet hade redan från första början starka band till den franska ockultismen. Paschal Beverly Randolph som var den person som utan jämförelse bidrog mest till detta systems framväxt skall ha talat bra franska och besökte Frankrike flera gånger under sitt liv där han utvecklade goda kontakter med franska ockultister bland vilka han enligt vissa källor också fann de som ursprungligen initierade honom i sexualmagins mysterier.

Grunden för Randolphs sexualmagi är en teori om en livsenergi som finns inom människan och hör samman med sexualiteten. Denna livsenergi är enligt Randolph inte bara viktig för kroppens rent biologiska aktivitet utan är också den kraft som fungerade som bränsle för själens ockulta förmågor. Eftersom Randolph ansåg att livsenergin påverkas av sexualiteten betydde detta för honom att sexuell aktivitet kan påverka de själsliga förmågorna via livsenergin.

Under särskilt kontrollerad sexuell aktivitet kan livsenergin sättas i rörelse och exciteras och kan då bl a kan uppväcka klärvoajans. Särskilt orgasmen är enligt Randolph magiskt potent, förutsatt att den kontrolleras av en tränad och disciplinerad vilja som kan forma de krafter som flödar i detta tillstånd. De mål som Randolph ansåg att sexualmagin kunde användas för att uppnå var främst av en andlig, nästan mystik, natur. På en lägre nivå handlar det om att utveckla en klärvoajans som möjliggör kommunikation med diverse andeväsen likaväl som möjligheten att skåda fjärran tider och platser, men på en högre nivå är målet att komma i kontakt med det andliga väsen som Randolph såg som tillvarons innersta essens. Möjligheten fanns emellertid också, åtminstone i teorin, att använda den sexuella magin för att manipulera den materiella världen och på magisk väg skaffa sig rikedom och världslig makt.

Randolph dog 1875, samma år som Eliphas Lévi och just innan den franska ockulta renässansen nådde sin fulla styrka, men hans lära fördes vidare av en organisation vid namn the Hermetic Brotherhood of Luxor som var aktiv i Frankrike vid slutet av 1800-talet. The Hermetic Brotherhood of Luxor hade många inflytelserika medlemmar i Frankrike. Ledare för ordens franska avdelning var en man som använde sig av pseudonymen Francois-Charles Barlet men vars verkliga namn var Albert Faucheux och som också var en av de ledande medlemmarna i Stanislas de Guaitas organisation l’Ordre Kabbalistique de la Rose Croix. Den kanske mest inflytelserike medlemmen var emellertid Gérard Encausse som betraktade HBL:s grundare Peter Davidson som sin maître en pratique, sin läromästare ifråga om ockult praktik.

Det är i detta sammanhang som vi måste förstå Boullans ockulta och sexualmagiska teorier och när vi granskar Boullans lära om sexualiteten så som den framstår i denna bok blir det uppenbart att den har en hel del gemensamt med Randolphs. De delar t ex tron på att sexualakten kan frälsa eller fördöma en människa beroende på i vilket sammanhang den sker och beroende av vilket sinnestillstånd som de deltagande parterna befinner sig i. I Eulis skriver Randolph om de resultat som utbytet av magnetism vid intim kontakt mellan människor kan få:

We may be hugged, embraced, kissed into heavenly states, or into their exact opposites! Hence, aside from common relational lip-contacts, they are worse than unwise who touch lips unless love be the underlying prompter; for if the kissed or kisser be bad, just so much of that specific evil is sure to flow from the magnetic poles of either pair of lips to the soul of him or her upon whose mouth they are laid.

Vid samlag blir dessa konsekvenser ännu allvarligare och människor i sexuell kontakt genomsyras av antingen destruktiva eller gynnsamma krafter, beroende på under vilka omständigheter samlaget sker. Likheterna med Boullans system lockar oss att spekulera i ett eventuellt gemensamt ursprung bakom Randolphs och Boullans läror men om ett sådant kan vi tyvärr, än så länge, inte veta något alls med säkerhet.

Boissière: I skogen, del 1

2011-11-08T11:12:00.000-08:00

[Här kommer tillslut den utlovade översättningen av Jules Boissières ”I skogen".(Bakgrunden hittar ni här.) Översättningen är relativt fri och ni bör hålla i minnet att jag inte är någon professionell översättare. Håll till godo.]

I skogen, del 1

Vi lämnar inte längre skogen. Vi lämnar inte längre den dystra skogen som vidsträckt breder ut sig i Tonkindeltat vid den flytande gränsen till Kouang-Si. Vi vet att vi kommer att dö här. Det fanns en tid när jag inte brydde mig om döden. Jag var övertygad om behovet av vila efter livets slut. Men efter att jag rökt opium i skogen tvivlar jag, och jag är rädd för att dö på grund av det som kan komma efter. Jag förstår nu så många saker jag inte ens misstänkte under min okunnighets välsignade dagar.

Jag anar många viljor och medvetanden i nattvinden och i det vilda runtomkring mig. Tyvärr är de gamla träden inte längre stumma och stenarna är inte längre harmlösa. Opiet har gjort mig klärvoajant. Ibland är jag stolt över att jag är visare än förut, men oftare lider jag eftersom jag förlorat min sinnesfrid. Enligt annamiterna lever en god ande i vart och ett av de heliga kinesiska tecknen. Men för mig döljer sig onda andar i allt det som andra människor uppfattar som livlöst.

Jag förbannar den dag jag, efter att ha misslyckats med att göra mig en förmögenhet i Europa, kom hit via Hong Kong, som en uppsluppen och oförskräckt äventyrare, för att hitta uråldriga guldgruvor som en gång grävts av de levande men nu kanske vaktas av de döda.

Hur hamnade jag i denna skog från vilken jag kanske aldrig återvänder? Lyssna till min berättelse.

För sex månader sedan sökte jag upp le résident français i Thai-Nguyen-provinsen med ett brev från generalguvernanten som uppmanade honom att välkomna mig och ge mig den hjälp jag behövde. Han valde ut en eskort till mig från sin milis bestående av annamiter från deltat och av en ännu större grupp thôs från bergen, rekryterade i norr i den region dit jag var på väg. De skulle fungera som vägvisare och hjälpa mig knyta kontakter med de halvvilda bergs- och skogsinvånarna.

Ämbetsmannen dolde inte att resan jag gav mig ut på var farlig och att sjukdomar väntade mig i detta osunda land där annamiterna själva dör av feber och dysenteri trots att de är mer vana vid klimatet än jag. Bah! I Borneos djungler hade jag mött värre faror än så. Jag var ung, alert och klartänkt med ett positivt sinnelag. Jag fruktade inget. Jag tackade för eskorten och begav mig av tillsammans med 30 milismän, 20 coolies och en europé som jag anställt.

Det är i Song-Li-dalen som gruvorna enligt en gammal annamitisk karta ligger övergivna. Därifrån mottog staten en gång skatt betald i guldtaëler av kinesiska gruvarbetare. Men kartan är så otydlig att jag i sex månader famlat efter gruvorna i skogen.

Skogen täcker ett öde område som en gång var tätbefolkat. Fyra militärposteringar ligger belägna här – Cho-Ra, Cho-Chu, Cho-Moi och Hung-Son. De ligger långt ifrån varandra och under regnperioderna saknar de möjlighet att kommunicera. Skogen tränger sig på deras bräckliga inhägnader.

Trakten bebos av det utblottade thôs-folket som kanske är dess urinvånare. De är knappt ett par hundra själar och lever i ständig rädsla för att bli rekryterade som coolies av banditer eller av våra konvojer. Ibland när vi tar en okänd väg, på stigar smalare än en elefantstig, råkar vi på en grupp hyddor, omgivna av tät vegetation, på toppen av en kulle eller på botten av en ravin, inte mer än en springa mellan två klippor. Några timmar därifrån hittar vi en platå där byns invånare odlar ris och majs i askan efter ett svedjebruk. Ännu längre bort finns drickbart vatten.

Fälten är tomma när vi anländer eftersom invånarna här har ett luktsinne känsligt som vilda hundars. De har känt vår doft på avstånd och flytt med sitt ris, sina fjäderfän och sina svin, med alla sina sorgliga rikedomar. De kommer aldrig att återvända. De söker sig längre in i skogen, efter ett nytt gömställe, och ännu ett tag kan de förbli dolda. Dolda för alla utom den vördade tigern – herr Tiger – som trots böner och doften av pappersoffer äter deras grisar, och ibland, på natten, tränger upp en dörr av halm, tar sig in i en hydda och släpar bort någon stackars sate i sina käftar.

Men trots allt flyttar detta folk inte ner i det rika och hälsosamma Tonkindeltat; de lämnar inte sitt dödliga land som saknar luft och horisont. Skogen har gjort deras själar dystra, djupa och sorgsna som den själv, och de älskar den. Dess inflytande dröjer sig ännu kvar hos milismännen. Den kvasimilitära disciplinen och kontakten med européer har inte förändrat deras tankar eller mildrat deras övertro. De hör till thôs-folket som annamiterna med sina svartlackerade tänder fruktar och kallar häxor. Stackars varelser. De är milda, godtrogna och goda. Tack vare deras intima kunskap om området hittar vi nästan varje natt en hydda där jag kan söka skydd. De invånare som inte flyr när vi kommer hälsar mig som en vän, en ”äldre bror”, som man säger här. Men när jag frågar om gruvorna blir de rädda och misstänksamma, både milismännen och byborna.

De tror att gruvorna vaktas av farliga spöken. De befinner sig i vidskepelsens grepp och vill inte avslöja något för mig. Och på kvällen, runt elden, veden och grytan berättar de med viskande röster sorgsna berättelser från det förflutna och talar med respekt om andarna som strövar i skogen.

Ja, sådana rädslor föds i denna värld utan luft eller horisont, på denna dödliga jord. Kanske har de sitt ursprung i detta rike där växterna härskar stolt och oinskränkt, där människan är så liten, en knappt tolererad anomali, som inte kan dröja kvar utan att riskera en för tidig död, genom växternas giftiga utsöndringar. Kanske har de mystiska inflytanden som var välkända under vår dystra medeltid överlevt här, kanske har andar som drivits bort från den bebodda världen dragit sig tillbaka hit för att härska despotiskt över de utblottades själar.

Hur kunde dessa tankar tränga sig på mig som alltid varit så övertygad i min materialism? Det är för att jag rökt opium och för att jag känt hur ett sinne uppstått inom mig som jag tidigare saknat, eller åtminstone inte kunnat utveckla medan jag levde i det skeptiska Europa. Och varför kände jag inte stolthet, när mitt alltmer raffinerade medvetande och mina alltmer förfinade sinnen avslöjade det mysterium som döljer sig i alla varelser och ting? Istället mörknade min själ, särskilt i de stunder då jag vaknade med ett tungt huvud efter att ha rökt för mycket dagen före.

Innan vi steg in i skogen hade jag aldrig rökt opium. Det var herr Roux, min anställde, som för mig uppenbarade de drömmar och den vetenskap som finns inneslutna i den goda pipan. Han dog förra veckan och hans död lika mycket som pipan har gjort det klart för mig att vi aldrig kommer att lämna skogen. Vi är förbestämda att dö här.

Vet ni vad feber vill säga? I deltat och på andra platser finns träskfeber. Då och då dör människor av den, men oftast kan den botas genom ett luftombyte, en enkel resa till Frankrike eller Japan. Här lever vi i skräck för skogsfebern som era läkare i Europa inte känner till. Du dricker den genom lungorna och huden på morgonen när du går genom skogen. Den ligger dold och väntar på dig utmed stigarna under högar med förmultnande löv – om du sticker ner handen i en sådan hög känner du värmen och fukten från tusen ruttnande djur och växter. Före gryningen stiger febern upp ur jorden med den vita morgondimman som är genomsyrad av markens förruttnelse. Skogens kungar, banyanträden, bambun, palmerna, lever av den djupa myllan och av skogens tunga atmosfär. Under århundradena hade de växt sig än större och än stoltare om det inte varit för människan, som i förakt mot de nästan eviga jättarna, utarmar jorden för att gynna sina veka och dvärglika grödor. Men de tar sin hämnd. Under dagens varmaste timmar ryser arbetarna på fälten och de svettas när febern tränger in i deras blod och deras ben. Den kommer aldrig att lämna dem och tillslut blir den deras död, lika säkert som det hänsynslösa gift som utvinns ur bambu av Sumatras malajer.

Hela min annamitiska milis är oåterkalleligt förgiftad av malaria som druckits ur bäckarnas vatten och andats in från morgondimmorna. De sover inte på natten. Jag hör dem jämra sig och kasta sig av och an i lägersängarna och på den ohälsosamma jorden. När deras ögon sluts av utmattning skakas de av mardrömmar. Mardrömmarna är alltid desamma. Spöken rör sig i skogen. Och thôs-folket, milismännen, förklarar att vi upprört de andar som vaktar guldet. Andarna som satts där att vaka av Den himmelske kejsaren måste driva oss från området eller döda oss alla. I vissa stunder har jag, sedan jag började röka, känt tvivel och rädsla – känslor som jag inte känt tidigare. Som mina män ser jag under mina oroliga nätter spöken som antagligen fötts ur den feber som förtär mig. Och jag röker mer och mer för att glömma febern och hålla andarna borta.

Men om andarna varit en skapelse av min uttröttade hjärna hade opiet drivit bort dem som det gjort med så många flyktiga drömmar, med så många fördomar, så mycket ånger, och med de meningslösa skrupler som vissa handlingar och tankar en gång väckte inom mig. Nej, opiet har stärkt andarna eftersom det dödar illusioner och avslöjar sanningen. Detta upprepar Roux, denne förhärdade gamle rökare, ofta för mig när vi ligger sida vid sida, åtskilda endast av pipan och av den tända lampan.

Jag träffade honom på en gata i Haiphong. Han var en arbetslös gruvarbetare och jag föreslog att han skulle följa med mig till Övre Tonkin där han tillbringat två år med främlingslegionen. Han rökte opium men jag oroade mig inte för det utan avfärdade det som ett uttryck för en excentrisk smak. Förstod jag inte då vad opiet var? Visste jag något alls om världen innan jag började röka? Jag trodde att jag i Roux träffat en anspråkslös sate, naiv, obildad och energisk, med en enkel hjärna utan tankar. Han talade passionerat om skogen som han kände till väl; han berättade att han där en gång hittat en övergiven gruva som han enkelt skulle hitta tillbaka till. Då verkade han full av energi. Rökare är skickliga på att bedra lekmän ifråga om deras begåvning och viljestyrka. Men väl i skogen var han som förbytt.

Roux framstod nu som en bisarr och oroande varelse, en lidelsefull galning som drömde om att snabbt bli rik genom en lyckad chansning för att sedan kunna röka fram till sin död. Han var tyst och fundersam och hemsöktes mer än thôs-folket av spöken och andar. Ja, skogen hade stöpt om honom till urinvånarnas avbild. Under resans början tände han sin opielampa först på kvällen och inför mig begränsade han sin konsumtion. Jag satt med honom på lägersängen och stegvis, lite i taget, lärde han mig att röka. Å, bara några pipor, knappt ens det.

Ekon från Weimar-ockultismen: Peter Koenig och Fraternitas Saturni

2011-09-23T04:03:00.000-07:00

Jag fick ett mejl från nät-celebriteten och samlaren Peter Koenig som tipsade om följande filmklipp där han spexar och intervjuar fraternitas saturni-stormästaren Johannes Maikowski, om bland annat Gotos. Oerhört knarkigt och potentiellt skadligt såväl för den mentala hälsan som humöret. Men intressant, och jag vet att ni vill se det. (Observera att intervjun börjar fem minuter in i klippet.)

Se klippet här.

Recension

2011-09-07T09:30:00.000-07:00

Aorta recenserades ganska välvilligt i GP (ej på nätet). Se här.

Den som döljer: guldet och det som guldet är

2011-09-04T12:17:00.000-07:00

Förlagets sammansvurna har som bekant sedan länge varit involverade i en heroisk envig mot de illasinnade kadosheska textmassorna. Priset har varit högt, men idag kan vi tack vare våra ansträngningar besvara viktiga frågor (viktiga tveklöst för bloggens läsare såväl som inom Strindbergforskningen och besläktade fält) som denna: vilken av Kadoshs meningar innehåller flest kolon?

Det gör av allt att döma följande mästerverk (7 st):

”Socialt sett är ”Lucifer”: armodets: Merkurius eller beskyddande genius, då han är den i vars hand: guldet spelar och utövar sin magiska attraktion, varför han också kallas: guldets: mara, guldets och därmed: pengarnas alchymistiska ”hyle” och urprincip, den eller det som döljer: guldet och det som guldet är.”

Jules Boissière och opiefantastiken

2011-08-28T13:04:00.000-07:00

[Jag kommer i det här inlägget att ge ett litet smakprov på resultatet av de efterforskningar jag gör i samband med det stora opieprojektet som man kan läsa om här och här.]

På 1880-talet fanns i Paris litterära värld en gåtfull ung författare vid namn Jules Boissière. Han skrev Mallarmé-influerade dikter och försörjde sig som journalist för den socialistiska pressen. 1886 gav han sig av till de franska besittningarna i Indokina där han i drygt ett decennium tjänade som soldat och tjänsteman i den koloniala administrationen. Han dog 34 år gammal efter att ha genomgått en experimentell folkmagisk kur för att bota sitt opiemissbruk. Boissière lämnade efter sig en handfull säregna böcker varav två, Fumeurs d'Opium och Propos d'un intoxiqué, behandlar hans stora intressen, opierökning och det övernaturliga.

Boissière blåste liv i den franska litteraturens vid denna tid svalnande intresse för opium. Han och hans efterföljare Claude Farrère kan sägas ha utgjort den franska opielitteraturens andra våg – den första utgjordes av miljön runt Gautier och Baudelaire och en tredje skulle göra sig gällande på 20- och 30-talet i surrealismens utmarker (möjligen med Jean Cocteau som främsta exempel). Denna underliga och nu bortglömda litteratur som representerades av Boissière och Farrère kan i någon mån betraktas som en egen genre, opiefantastiken, en typ av berättelser som, ofta i novellform, skildrar hur drogen uppenbarar en dold andlig värld för sina användare. De främsta exemplen utgörs av två novellsamlingar med nästan identiska titlar, Boissières Fumeurs d'Opium, och Farrères Fumée d'Opium.

Opiet och de franska kolonierna

Redan från början, i tidiga reseskildringar och bland de brittiska romantiska poeterna, hade opiet förknippats med ett amorft, sagolikt österland. Associationen mellan opium och ”österlandet” var mer eller mindre felaktig men samtidigt begriplig. Europeiska resenärer i mellanöstern, Indien eller Kina, kunde länge bevittna ett opiebruk som var betydligt synligare och tydligare betonade drogens möjligheter som rus- och njutningsmedel än vad fallet var i Europa. Trots detta går det västerländska opiebruket tillbaka åtminstone till antiken, även om det kan ha funnits ett visst avbrott under medeltiden, och källor från 1700- och 1800-talet gör det tydligt att det inte alltid är så lätt att skilja mellan medicinskt bruk och viljan till berusning. Som De Quincey, Coleridge och en lång rad andra tydligt exemplifierar tenderar sådana gränser att brytas ner. I slutet av förra sekelskiftet hade emellertid den äldre kopplingen mellan opiet och österlandet förstärkts. Flera faktorer bidrog, och en av de viktigaste bland dessa var naturligtvis den europeiska kolonialismen.

Framväxten av den franska koloniala närvaron i östra och sydöstra Asien skedde till största delen efter att Baudelaire och Gautier utforskade drogen. Medan det brittiska intresset för opierökning nästan alltid förknippade drogen med Limehouse och Londons slum har det franska sekelskiftets opielitteratur många gånger en koppling till kolonierna. Intressant är att engelsmännens närvaro i Indien inte ledde till en spridning av opierökning i England motsvarande den som skedde i Frankrike. De mycket omskrivna opiehålorna i London levde aldrig upp till fransk eller amerikansk standard. Av någon anledning var det franska intresset för opium mot slutet av 1800-talet betydligt större. Läkaren Roger Dupouy, författaren till Les Opiomanes, en bok där han särskilt intresserar sig för opierökningen, hävdade till och med att han pratat med kolonialtjänstemän som menade att de medvetet sökt sig till kolonierna för att kunna röka opium och gå i Baudelaires fotspår.

Jules Boissière var själv urtypen för den opierökande franska kolonialtjänstemannen. Precis som huvudpersonen i hans novell ”Dans la forêt”, eller i Propos d'un intoxiqué, hade han begett sig till Indokina på jakt efter äventyr och rikedom. Där hade han fascinerats av språken, kulturen och religionerna och han hade uppfattat opiet som ett slags essens av det främmande österlandet. Det är inte helt säkert vad han egentligen dog av men för sin samtid måste han ha framstått som ett slags mr Kurtz, som slukades upp och förbrändes efter en alltför nära kontakt med det främmande. Hans tog pseudonymen Khou-Mi som för att markera att han gått för nära, att han försvunnit in i en främmande värld.

Boissière var utan tvekan en kolonial författare, han skrev nästan uteslutande om den koloniala erfarenheten på ett sätt som delvis påminner om samtidens äventyrslitteratur. Ofta handlar berättelserna om äventyrare, upptäcktsresanden eller soldater som är verksamma i exotiska miljöer. Han skiljer sig emellertid från äventyrslitteraturens huvudfåra på flera sätt. Skillnad utgörs kanske delvis av att han ofta skrev om miljöer med vilka han var nära förtrogen, där han själv hade levt och arbetat. Men, än mer betydelsefullt, var ett inslag i hans författarskap som om man vill kan kallas dekadent och som ofta hörde samman med hans opieintresse. Hjältarna i Boissières berättelser är nämligen vid en närmare betraktelse inte särskilt goda representanter för de figurer som brukade befolka äventyrslitteraturen. De är inte hjältar som löser problem och vinner framgångar med hjälp av sitt mod och sin uppfinningsrikedom. De påminner inte särskilt mycket om Robinson Crusoe; de är överhuvudtaget inte särskilt sympatiska. De är bräckliga, passiva, drogberoende. De går näsan alltid under. Det finns i Boissières berättelser ett slags motstånd mot den framstegstanke som genomsyrade så mycket av 1800-talet.

Opiefantastik

Lika tydlig som den koloniala anknytningen var hos Boissière var emellertid ett annat inslag i hans och hans efterföljare Claude Farrères opieberättelser, ett inslag som skulle kunna kallas opiefantastik. Hos Boissière och Farrère tar det fantastiska sig många olika uttryck men vanligast är skildringar av hur opiet försätter sina brukare i kontakt med världar som annars skulle vara dolda för dem. Ofta rör det sig om övernaturligheter av ett slag som ligger ganska nära 1800-talets spiritistiska och mesmeristiska föreställningsvärldar. Farrère skriver bl a om les tables tournantes och opiets klärvoajans. Boissière är inne på samma spår. I Dans la forêt skildrar han en europeisk äventyrare i Indokina som får för sig (möjligen korrekt, berättelsen ger oss inget sätt att avgöra det) att opiet får honom att genomgå en metamorfos som resulterar i att han kan se och höra saker han förut inte kunde se och höra. Hans sinnen blir alltmer förfinade. Tillslut upplever han att världen är besjälad och att alla ting – inklusive vad vi skulle uppfatta som döda föremål och abstrakta begrepp – i själva verket döljer medvetanden. Han blir helt enkelt vad man i hans samtid kulle kalla animist.

De fantastiska opieskildringarna som de framträder här är intressanta eftersom de utgör det mest extrema exemplet på hur opiet tillskrivs övernaturliga effekter. Det rör sig om fiktion, det är klart, men var gränsen till författarnas personliga åsikter gick är oklart. Dessutom existerade opiefantastiken inte i ett vakuum, den byggde på andra källor, varav alla inte var skönlitterära. Den påverkade också tveklöst sina läsare. En av Farrères beundrar var Aleister Crowley, vars åsikter om droger bär en underlig likhet med de som Boissière ger uttryck för i sin skönlitteratur.

Jag skall försöka att lägga ut en översättning av Dans la forêt på bloggen inom en snar framtid för att kunna ge en rättvis bild av opieintresset som det såg ut i fransk fin de siècle-litteratur.

I skogen, del 1.

Aorta nr 27: Magi

2011-07-09T06:25:00.000-07:00

Det senaste och, om man får tro vad som sägs, sista tryckta numret av kulturtidskriften Aorta är helt tillägnat magi och relaterade ämnen. Detta är inte ett vanligt tema för svenska kulturtidskrifter trots att den som skriver om korsbefruktningen mellan konst, litteratur och esoterism har ett i princip oändligt material att ta av. Jag gissar att det fortfarande för de flesta svenska kulturskribenter är ett ämne som signalerar eskapism i ett kulturklimat som gärna vill vara politiskt. (I själva verket gör man sig helt blind inför sin egen kultur om man ignorerar dessa frågor. Wouter Hanegraaff överdrev kanske när han talade om esoterismen som den västerländska kulturens tredje pelare (dvs som ett Alexandria bredvid Aten och Jerusalem), men han överdrev inte mycket. Och den som inte kan förstå sin egen kultur kan knappast påverka den på ett rimligt sätt genom att agera politiskt.)

Det har uppenbarligen funnits ett visst intresse för liknande ämnen inom kretsarna kring Aorta under en ganska lång tid. Bland annat har man publicerat en översättning av Aleister Crowleys Morphia, en av hans bättre dikter, utförd av Carl Forsberg; David Almer har skrivit om Johannes Burreus (i Aorta XIV). Då och då har man berört hermetism, mystik, gnosticism och dylikt.

I det sista numret av Aorta har alltså intresset för släktskapen mellan esoterism och kultur slagit ut i full blom. Clemens Altgård skriver om Austin Osman Spare, Håkan Sandell om den tidiga tyska filmindustrins ockulta kontakter, Ola Wikander om himlakroppar, myt och divination i Ugarit, för att nämna några. Man kan också läsa om Aleister Crowleys lyrik i en artikel signerad Giuliano D´Amico som för övrigt också skrivit en mycket läsvärd reseberättelse från Crowleys Sicilien med titeln Reisebrev fra Palermo som ligger ute på nätet.

Själv bidrar jag med en text om 1800-talsockultismens radikala intresse för hermafroditer och de försök som gjordes att förvandla sig till sådana väsen. Främst behandlar artikeln den bortglömde swedenborgianske predikanten Thomas Lake Harris som dyrkade en tvåkönad kristusgestalt han kallade Kristus-Krista och under flera decennier levde i en sexuell relation med en älva. Han uppfattade detta väsen som en förlorad del av sin egen själ och strävade efter att reintegrera det för att slutligen kunna nå frälsning genom att omvandlas till en himmelsk hermafrodit. Läs och förundras!

Varför nazihippien är ett mytologiskt djur, om den låga nivån i svensk debatt om nyandlighet

2011-06-07T08:19:00.000-07:00

[Följande inlägg anknyter till debatten om antroposofi på Aftonbladets kultursidor, där Martin Aagård anklagar Rudolf Steiner och hans efterföljare för att ha ”sympatier för nazismens rastänkande”.]

Jag antar att de människor som offentligt angriper flum och oförnuft, som antroposoferna, alternativmedicin eller t o m etablerade religioner någonstans måste utgå från en samhällssyn där mänskligt tänkande måste försvaras från rester av vidskepelse vars tid visserligen är förbi men som trots allt då och då riskerar att sprida sig och åstadkomma en backlash för vetenskaplighet och rationellt tänkande. Det är inte en samhällssyn som jag delar men som jag kan ha en viss respekt för. Eller rättare sagt, som jag skulle kunna ha respekt för, om det inte var så att den ofta tog sig så underliga uttryck. Två saker är värda att påpeka i förhållande till den typ av journalistiska skriverier om nyandlighet och esoterism som Aagårds artikel är ett exempel på. (För att vara rättvis får jag dock säga att det finns betydligt värre exempel.)

1. Journalistiska angrepp på ”flum” sker nästan alltid mot vad som åtminstone jämförelsevis är oförnuftets lågstatusgrupper – dvs journalister kan ifrågasätta (eller skämta om) rationaliteten hos Rudolf Steiner eller feng shui-entusiaster. Mer sällan ifrågasätter de t ex Zizek eller Lacan – även om heterodox freudianism knappast hamnar innanför det rationella tänkandets gränser om du skulle fråga de flesta svenska lektorer i psykologi. Relativt sällan ifrågasätts nuförtiden också mer traditionella oförnuftigheter som nattvarden eller koranens status som uppenbarad text. Detta gör att sådana diskussioner ofta får drag av offentlig mobbing mer än allvarligt ifrågasättande. (Nu går det visserligen att hitta gott om exempel på angrepp även på kontinental filosofi och dylikt men intressant nog utförs de sällan av samma människor som angriper nyreligiositet och de är ofta mer politiskt än mentalhygieniskt motiverade.) (Människor som tycker om att peka ut exempel på ”kolonialt tänkande” borde ju också reflektera över att ett sådant tänkande uppenbarligen är anledningen till varför det är lättare att skratta åt feng shui än nattvarden. På 1800-talet gick folk på landsbygden i Kina i döden i försök att hindra europeiska brott mot feng shui i anläggandet av järnvägar och telegraflinjer.)

2. Mer intressant är emellertid den andra underligheten i den journalistiska förnuftsretoriken. Nämligen dess förbluffande förmåga att helt ignorera den vetenskapliga debatten om samma ämnen.

Att anklaga antroposofer (eller teosofer, eller ockultister) för kryptonazism är ju inget enstaka journalister får för sig att göra efter moget övervägande. Det är ett återkommande inslag (i princip en schablon) i en väl etablerad medial diskurs, som lever i yttersta välmåga till synes helt utan kopplingar till den akademiska forskningen om grupperna ifråga, men i tydlig symbios med den (populär/pseudo)vetenskapliga antisektlitteraturen. En litteratur som är författad av människor som nästan alltid har två saker gemensamt: (1) de har aldrig studerat ämnena de skriver om på universitetsnivå. (2) de har kopplingar till någon frikyrka. Håkan Arlebrand är det främsta svenska exemplet, Karl Erik Nylund är en något mindre typisk representant för samma grupp. Även om det nu var ett tag sedan dessa personer skrev är de fortfarande ytterst populära om man får tro bibliotekarier bland mina bekanta.

Vi ska inte här diskutera frågan om hur många gånger eller på vilket sätt Rudolf Steiner använde rasbegreppet. Vi ska inte ens diskutera antroposofin specifikt. Frågan är större och rör tendensen i svensk journalistik och samhällsdebatt att ständigt insinuera kopplingar mellan 1800-talets och det tidiga 1900-talets esoterism och nazismen (eller rasistisk högerpolitik i allmänhet) trots att det råder vetenskaplig konsensus om att sådana kopplingar inte existerade i någon högre grad och att teosofin och liknande rörelser politiskt var tydligt socialliberala med starka kopplingar till sin tids feminism. Den som tvivlar kan läsa Corinna Treitel, Alex Owen, David Allen Harvey, eller Joy Dixons Divine Feminine: Theosophy and Feminism in England.

För det kan väl inte vara för mycket begärt? Borde man inte kunna förvänta sig att den som tar på sig rollen som förnuftets försvarare i ett offentligt samtal borde läsa in sig på sitt ämne?

Läs mer om esoterism och politik:

Socialistisk bordsdans

Revolutionens vålnader

Strindberg, Kadosh and the hairy god

2011-04-16T08:57:00.000-07:00

[For some time now I have toyed with the idea of translating some of my texts for this blog into English. Today I make an experiment with one of the older blog posts that should have some appeal to readers outside Sweden in that it focuses on some more obscure byways of Scandinavian esotericism, like the relationship between August Strindberg and the Danish Luciferian Carl William Hansen.]

It is a well known fact that the Swedish author and playwright August Strindberg was deeply fascinated by religious and semi-scientific speculations of a sort we would today call western esotericism. In Sweden Strindberg researchers have been more or less alone in making an effort to study subjects like French fin de siècle occultism within academia before the rise of the study of western esotericism, one good example being Martin Lamm´s Strindberg och makterna (1936). This research has also been uncharacteristically thorough. As a young student of literature I once had to abandon a plan for an essay on Strindberg’s esotericism when I realized that there really wasn’t that much left to say.

Now when I, for the first time in a long while, take a closer look at Strindberg once more I am still impressed by how strong the influence from French, and to a lesser extent German, late 19th century occultism really is in parts of his writings. A book that is especially rich in such content (besides the obvious titles Den Ockulta dagboken och Inferno) is En blå bok (strangely translated to English as Zones of the Spirit (1913), here I will call it by its more literal translation A Blue Book).

A Blue Book is a strange book, inspired by the Christian genre of breviary in its Lutheran rather than Roman version, that is to say collections of short prayers and sermons. Strindberg’s book too contains short reflections or sermons, but in stead of Christian meditations on Scripture or Ethics, his sermons take the form of weird speculations on natural science, religious fantasies and misanthropic attacks on his enemies (and Strindberg had a lot of enemies). It is something of a mystery that the book is readable. But it is. And it was successful when it first was published (the first part appeared in 1907). The reason is probably the short length of each passage of the book. None of the ”sermons” take up more than a page.

One of the things that occur to someone with an interest in esotericism on reading A Blue Book is the frequent and glowing celebrations of the French Rosicrucian Joséphin Péladan. Péladan is now more or less completely forgotten as a writer of fiction but Strindberg viewed him as a great artist (he calls him ”master”), a philosopher (several times mentioned in the same breath as Nietzsche) and a prophet. Above all Strindberg seems to have regarded Péladan as a representative of a kind of spiritual art that took another path than the materialism and atheism he attacks in the book. In the passage called ”Äfflingarnas Sibboleth” (The Sibboleth of the äfflings) he takes the Biblical story about the shibboleth from the Book of Judges as his starting point. The story relates how the word shibboleth is used as a password by the Gileadites when they want to expose there enemies the Ephraimites who were unable pronounce the word, and instead said ”sibboleth”. In the passage the name Péladan becomes the shibboleth of the ”äfflings” (a word used in A Blue Book primarily as a derogative term for atheist)[1]. Strindberg writes:

”When the Ephraimites were about to flee across the river Jordan they were apprehended by the Gileadites and forced to utter the word shibboleth as a password. Those who couldn’t, and said sibboleth were cut down. Now, when the äfflings stand at the Rubicon, perhaps to be cut down, they must speak the word Swedenborg. But they cannot. … Another shibboleth is Joséphin Péladan. This word they cannot utter.” (from Äfllingarnes Sibboleth, En blå bok I) [2]

In other passages Péladan is mentioned in a similar way. In ”Avsättningen av Apan” (Dethroning the Ape) it is said that:

“Joséphin Péladan was a Christian prophet from the school of Therapeuts and Essenes. He could only be comprehended by the Christian elite. The äfflings feared him, and couldn’t speak his name; it stuck in their throats. His Christianity was bright, esoteric; perhaps too bright…” (from Avsättningen av Apan)

A Blue Book, however, is also interesting because of what it has to say about Strindberg’s relationship to the Danish Luciferian Ben Kadosh (Carl William Hansen). Kadosh was one of there more interesting and original writers of Scandinavian turn of the century occultism. He was a Mason and a Martinist but he also worshipped Lucifer. About this there is no doubt; he even wrote “Luciferian” as his religious affiliation in a Danish census, and he authored a pamphlet called ”Den ny morgens gry” (The light of the new dawn) were he preaches his beliefs, and among other things identifies Lucifer with the devil. This text has been translated into English but has never really gotten the exposure it deserves as one of the first historical examples of someone defining themselves as a worshipper of the Devil.

It is known that Strindberg and Kadosh corresponded for a while around the turn of the century but that something made them part ways sometime around 1905. A Blue Book I, written around 1906-7, contains a lot of clues as to why their relationship wasn’t more enduring. One of these is Strindberg’s thoughts about the cult of Pan, an idea that had been eagerly championed by Kadosh (who identified Pan with Lucifer).

In passages like ”Den ludne Guden” (The hairy god) it becomes clear (although it shouldn’t be a surprise) that Strindberg takes a very negative view of Pan which he considers to be the god of the above mentioned äfflings. Of course this doesn’t mean that he thinks that the people he calls äfflings are really worshipping Pan – ”they must be ashamed of their god, because they call themselves atheists, but their religion is that of the Evil One”. Rather the äfflings represent characteristics that Strindberg associated with Pan, the hairy god, the Lord of Dung. Although Strindberg isn’t attacking a true, literal, religious cult of Pan it is difficult to think that he would have had any sympathy with such a cult. Keeping in mind that A Blue Book was written so close to his break with Kadosh, it cannot be ruled out that his attack on Pan is also an attack on Kadosh, or even that his use of Pan in this way was inspired by his contact with the Danish Luciferian.

[1] The word, of course, really means small monkey in German, and comes from Strindberg’s reading of the writings of Jörg Lanz von Liebenfels and his doctrine of racial mysticism, where the term is applied to people Liebenfels viewed as racial inferiors. Strindberg however changes the meaning somewhat.
[2] All translations here are my own and they are rather hurried so please overlook any stylistic awkwardness.

Esoteriska glimtar i Anaïs Nins dagböcker

2011-04-15T11:20:00.000-07:00

För närvarande läser jag Anaïs Nins dagböcker. Upplevelsen är delvis fascinerande. Jag har alltid varit lockad av väldiga textlabyrinter av det här slaget, där reflektioner och händelser av väldigt olika slag vävs samman. Det är samma lockelse som finns hos en övergiven och vildvuxen trädgård. (Det är ingen originell bild, men den är passande.)

Egentligen uppskattar jag inte Nins filosoferande särskilt mycket. Jag har ett begränsat tålamod med freudianism och det finns något i Nins tilltal som jag alltid känt mig lite obekväm med. När hon lämnar vardagsfilosoferandet och istället ägnar sig åt att skildra yttre händelser ligger emellertid hennes stil ganska nära mitt eget ideal och det finns avsnitt i dagböckerna som är klart läsvärda av estetiska skäl, t ex hennes skildring av ett besök i Fez från den andra boken.

En annan och i det här sammanhanget mer relevant anledning att läsa dagböckerna är att en hel del intressanta personer ur Europas och USA:s litterära och intellektuella miljöer dyker upp i dem. Bland dessa finns flera av esoteriskt intresse.

En sådan är den fattige astrologen Conrad Moricand (Claude Valence), som tillbringar sin tid med att studera de esoteriska texterna på Nationalbiblioteket i Paris och försörjer sig på att ställa horoskop. När ingen anlitar honom svälter han.

"Nu bor han högst uppe på en kulle med utsikt över Paris, nära den vita Sacré Coeur-kyrkan. Han bor under det sluttande taket i ett mycket litet hotellrum, där taket snuddar vid golvet bakom hans säng. Han håller sitt rum lika ordentligt och sterilt som en munkcell. Han slår cellofan om sina böcker, läskpappret på hans skrivbord är vitt och fläckfritt. På väggarna hänger horoskop tecknade med geometrisk finess. Planeterna i fint dragna linjer i blått och rött och svart, som går genom ´husen´. Motsatsen mellan dem som ritats i rött bläck, fyrkanterna i svart, skärningspunkterna i blått […]

Allt han behöver är tidpunkt, datum och plats där man föddes. Sedan försvinner han i flera dagar in i sitt själsliga laboratorium, och vi återser honom inte förrän horoskopet är, som han säger, ordentligt inställt […]

Ibland talar han som ett barn, ibland som en homosexuell, ibland som en narkoman, ibland som en schizofren. Men han är mer än astrolog, han är poet. Hans horoskop är poem."

Moricand skildras senare som en mörk och motbjudande figur i Henry Millers A Devil in Paradise (1956).

Oscar Eckenstein: Om en resa

2011-04-04T11:44:00.001-07:00

Eftersom jag är fullkomligt okunnig om bergsbestigning förhöll jag mig länge skeptisk till de hyllningar av Crowleys mentor på området, Himalaya-pionjären Oscar Eckenstein, som förekommer i Crowleys självbiografi. Jag tänkte mig att benägenheten att uppfatta Eckenstein som den störste i sin generation var ett exempel på Crowleys tendens att övervärdera de människor han hade en personlig relation till. Ungefär som när han kallar den tysk-amerikanske litteratören George Sylvester Viereck USA:s främste författare under en period när TS Eliot, Ezra Pound och William Faulkner var verksamma, uppenbarligen inte av någon mycket bättre anledning än att han umgicks med Viereck privat.

När det gäller Eckenstein verkar det emellertid som om denna bedömning är orättvis. Eckenstein uppfattas av allt att döma numera som en visionär och en förnyare av den brittiska bergsbestigningen. I förhållande till Crowley är han särskilt intressant som ett exempel på hur kulturella föreställningar om Äventyraren bidrog till Crowleys identitet och självuppfattning. En mer praktisk anledning att titta närmare på Eckenstein är också att det finns material kopplat till honom som underutnyttjats av Crowleys levnadstecknare. Detta inlägg är den första delen av två där jag kommer att titta närmare på hur Eckenstein och föreställningen om den brittiske äventyraren påverkat Crowley.

Om en resa

For more than twenty years my own work
has been mainly scientific, and my play has been,
whenever opportunity offered,
the climbing of mountains.
Oscar Eckenstein, An Account of a Journey

Det är svårt att förneka att en stor del av Crowleys liv och självbild var uppbyggd kring en identitet som bergsbestigningen bidrog till. Under 1900-talets början kunde denna aktivitet fortfarande vara mer än en sport. Crowley klättrade på platser som i hans tid ännu var relativt otillgängliga och klättringen var förenad med en betydande fara. (Flera personer dog under hans sista resa i Himalaya.) Dessa expeditioner krävde en nära kontakt med främmande kulturer och Crowley uppfattade sig uppenbarligen som en arvtagare till stora koloniala hjältar, upptäcktsresande och äventyrare som Henry Morton Stanley och Francis Burton. Den drygt femton år äldre Himalayaresenären Eckenstein undervisade Crowley i allt från lägerlivets teknikaliteter till mer esoteriska konster som hur man faller ner från en hög höjd utan att skada sig. Han uppmuntrade också honom till flera av de resor i Asien som i sin tur påverkade hans religiösa tänkande.

Oscar Eckenstein var son till en engelsk mor och en tysk socialist som flytt till Storbritannien vid 1800-talets mitt. Han var ingenjör och ägnade hela sin fritid åt bergsbestigning och matematik och han delade Crowleys beundran för äventyraren och författaren sir Francis Richard Burton.

I Crowleys självbiografi framstår Eckenstein som en mystisk, lätt absurd, figur. Han var enligt Crowley offer för upprepade, obegripliga mordförsök utförda av människor han aldrig träffat och vars motiv han aldrig lyckades avslöja. Han besatt också psykologiskt flera underliga egenheter, t ex avskydde han kattungar till den grad att han blev hysterisk i deras närhet. Crowleys skildring av Eckenstein innehåller mycket som framstår som på gränsen till otroligt och det är därför intressant att det går att få en inblick i delar av Eckensteins liv genom biografiska texter författade av honom själv.

1892 hade Eckenstein deltagit i en brittisk expedition till Kashmir. Han nedtecknade sina upplevelser från denna resa i ett flertal brev som sedan publicerades boken The Karakorams and Kashmir: An Account of a Journey som publicerades 1896, året efter Crowley skrevs in vid Cambridge.

I boken beskrivs expeditionens resa genom vad som idag är Pakistan och den muslimska delen av Kashmir upp till Karakorambergen, där några av de högsta bergstopparna i Himalaya, bl a K2, återfinns. Området var vid denna tid mer eller mindre outforskat och Eckenstein och de andra expeditionsdeltagarna använde sig av kartor som i hög grad byggde på gissningar av hur området skulle se ut. Efter en ungefär fyra månader lång resa, till fots, med båt och på åsnerygg når expeditionen byn Askole som än i dag är startpunkt för många klättringsexpeditioner i Himalaya. Här lämnade Eckenstein på grund av delvis oklara samarbetssvårigheter de andra deltagarna, varefter han vandrade runt på egen hand i Kashmir och bland annat organiserar klättringstävlingar för lokalbefolkningen. Bokens upplägg har alltså alla förutsättningar att bli fängslande om man uppskattar reseskildringar.

Trots ämnets möjligheter är emellertid slutresultatet ganska ointressant. Om man vill vara vänlig kan man säga att Eckensteins stil har en viss karg charm men sanningen är att boken är ganska tråkig och har svårt att fånga läsarens intresse. De senaste åren har jag läst en stor mängd reseskildringar från samma period och Eckenstein har svårt att hävda sig även i jämförelse med liknande texter i samma genre, skrivna av resenärer i övrigt utan litterära ambitioner. Hans fascination för ingenjörskonst och matematik tenderar att tränga sig på och gör beskrivningar av de mest vardagliga föremål till uppräckningar av mått och dimensioner. Och trots att Eckenstein beundrade Burton saknar han själv det intresse för främmande kulturer och religioner som gav Burtons egna reseskildringar deras särskilda karaktär.

Helt utan kvaliteter är emellertid boken inte. Då och då får läsaren ta del av intressanta observationer. Eckensteins jämförelse av de sätt som coolies från olika områden bär packning på eller hans beskrivningar av de psykologiska reaktioner som människor som måste ta sig över primitiva repbroar på hög höjd kan drabbas av är klart läsvärda.

Den kan också på sina ställen vara ganska rolig. Det rör sig dels om en sådan komik som gamla texter ibland får för en modern läsare oberoende av författarens avsikter, som t ex när Eckenstein talar om den mystiska maträtten ”Kabab” och när han försäkrar sina läsare om att lokalbefolkningens tobak mycket förbättrats av att de blandat ut den med cannabis (”this I did not mind at all—in fact, I very soon began to consider it an improvement”) och dels för att Eckenstein faktiskt har en ganska underhållande svart humor.

Ett tydligt exempel på detta är hans berättelse om hur han bland de människor han träffar i en oidentifierad by på vägen hem från Askole ser en kvinna med en vacker klänning. Han blir så fascinerad av klänningen att han bestämmer sig för att köpa den.

”The owner was a rather pretty girl ; and it must be remembered that here, as at other times, we could only converse by roundabout methods. It was settled, however, that I was to pay eighty rupees, and that the article purchased should be delivered in the morning ; a proceeding which seemed to me quite reasonable, as the girl was wearing the dress at the time of purchase. In the morning, however, the dress did not turn up, but the girl, clad in an ordinary dress, did ; and it appeared that what I had purchased was not the dress, but the contents.”

Att Crowley och Eckenstein kom bra överens är kanske inget stort mysterium.

The Karakorams and Kashmir anknyter också till ämnen som kan vara intressanta för att förstå delar av Crowleys och Eckensteins relation. Den konflikt mellan Eckenstein och de mer respektabla klättrarna i The Alpine Club som ges ganska mycket utrymme i Crowleys bekännelser har t ex sin upprinnelse i de händelser som skildras i boken. Eckenstein avslöjar emellertid aldrig den verkliga anledningen till att han och Martin Conway, som senare blev president över klubben, hamnade i en så allvarlig konflikt att han kände sig tvungen att lämna expeditionen.

Tyvärr ger boken inte heller några ledtrådar till ett eventuellt esoteriskt intresse hos Eckenstein. I Confessions beskriver Crowley hur Eckenstein undervisade honom i meditations- och visualiseringstekniker men ingenting i The Karakorams and Kashmir ger några ledtrådar om dessa teknikers ursprung. Istället framstår Eckenstein som ganska ointresserad av religion.

Sannolikt var det emellertid något annat än sådana meditationstekniker som gjorde Eckenstein så viktig för Crowley. Något som hade med själva resans gränsöverskridande möjligheter att göra. Till detta skall vi snart återkomma.

En värld utan färger: Kenneth Grant är död

2011-02-02T07:33:00.000-08:00

Den västerländska esoterismen och världen i allmänhet blev nyligen betydligt fattigare när författaren och ockultisten Kenneth Grant gick bort. Grant har varit en stor personlig influens på mig sedan tonåren och jag känner inte att jag här och nu kan ge sätta ihop en text som gör honom rättvisa. Därför väljer jag att minnas honom med dessa ord från Lovecraft.

When age fell upon the world, and wonder went out of the minds of men; when grey cities reared to smoky skies tall towers grim and ugly, in whose shadow none might dream of the sun or of Spring´s flowering meads; when learning stripped Earth of her mantle of beauty, the poets sang no more save of twisted phantoms seen with bleared and inward-looking eyes; when these things had come to pass, and childish hopes had gone away for ever, there was a man who travelled out of life on a quest into the spaces whither the world´s dreams had fled.

På återseende.

Vad hände med opiet? Opium, esoterism och Malört Förlag

2010-12-17T08:00:00.000-08:00

För ganska länge sedan nu påbörjade jag på bloggen vad som var tänkt bli en serie inlägg om opium, esoterism och kinesisk kultur. Av den tänkta serien blev det emellertid aldrig mer än ett första inlägg. Anledningen var inte – som man kanske annars skulle misstänka – lättja eller koncentrationssvårigheter från min sida. Vad som hände var att projektet växte så mycket att jag inte kunde tacka nej när jag fick frågan om jag kunde skriva en bok i ämnet. Även om det kommer att dröja ganska länge innan en sådan bok blir verklighet tänkte jag att jag skulle förklara hur det låg till och passa på att tipsa om det nystartade Malört Förlag som förhoppningsvis kommer att vara en källa till många intressanta publikationer i framtiden. De förbereder bland annat en översättning av Stanislaw Przybyszewskis Satans Kinder.

Esoterism och politik ii – revolutionens vålnader och det franska traumat

2010-12-11T07:00:00.000-08:00

Eliphas Lévis böcker döljer även efter flera genomläsningar överraskningar och det går många gånger att hitta avsnitt i dem som verkar nya och som man inte kan minnas att man tidigare sett. En av förklaringarna till detta är sannolikt den vildsinta genreblandning som Lévi ägnade sig åt. Böckerna är inte bara ett exempel på den för esoterisk teori ganska vanliga blandningen av historiografi, metafysiskt-filosofiskt traktat och bibelexeges, de innehåller också politisk filosofi, pseudomedicinska reflektioner, och, vilket är extra intressant, inslag som nästan får betecknas som journalistik. Det kanske bästa exemplet på det senare är det avsnitt i Histoire de la Magie där Lévi besöker profeten Eugen Vintras och dennes millenaristiska katolska utbrytarsekt.

Lévi ogillade Vintras och detta ogillande bidrog sannolikt till den konflikt som något decennium senare utbröt mellan hans nymartinistiska efterföljare och Vintras anhängare och (enligt vissa) arvtagare abbé Boullan och dennes kyrka, med de klassiska magiska striderna och duellerna på Paris gator som konsekvens. I det magiska kriget gick martinisterna ju till och med så långt att man angrep Huysmans katt med svart magi, det menar åtminstone författaren själv.

Idag tänkte jag dock reflektera över ett annat, mycket kortare och också mer gåtfullt sådant inslag. I kapitel fyra av bok sex av Histoire de la Magie får man under en kort genomgång av franska revolutionens historia plötsligt veta att Lévi en gång träffat en gammal man som påstår sig ha bevittnat Ludvig XVI:s avrättning. Gubben berättar att han sett hur en man med ett långt svart skägg klättrade upp på podiet där giljotinen stod under tummultet direkt efter kungens halshuggning, doppade sina händer i blodet och stänkte det över folkmassan samtidigt som han sade: ”Fransmän, jag döper er i frihetens och i Jacques namn.” På detta avsnitt följer ett säreget resonemang där Lévi påstår att revolutionens jakobiner inte tagit sitt namn från Rue St. Jacques där jakobinklubben brukade träffas utan från Jacques de Molay, Tempelherreordens siste stormästare som avrättats av Filip den sköne nästan femhundra år tidigare och att det också var detta namn som åberopades under Ludvig XVI:s avrättning.

Resonemanget vilar på en äldre legend enligt vilken Jacques de Molay under sin avrättning skall ha uttalat en förbannelse över det franska kungahuset och den heliga stolen.

Revolutionens förklaring blir alltså hos Lévi både magisk och konspirationsteoretisk. Den var ett fullföljande av de Molays förbannelse men också en konsekvens av en sammanslutning av levande män som medvetet beslutat sig för att hämnas Tempelherreorden.

En sådan tolkning av revolutionen leder naturligtvis till frågan om hur händelsen bör värderas Fick Ludvig XVI helt enkelt vad han förtjänade? Frågan verkar ha oroat Lévi som åtminstone indirekt återvänder till den gång på gång. Fixeringen är fullt begriplig om man håller hans politiska tänkande och familjehistoria i minnet. För honom var förhållandet till kyrkan mycket känsligt. Levis mamma sägs ha tagit livet av sig när han lämnade seminariet och gav upp sin klerikala karriär. Han var själv någon slags katolsk apologet, visserligen oberäknelig och på intet sätt renlärig, men i sina egna ögon trots allt trogen kyrkan. Samtidigt anslöt han sig till traditionen från den utopiska socialismen och hade deltagit i revolutionen 1848. Motsättningen får aldrig riktigt någon lösning även om Lévi blev mer konservativ med åren. I Histoire de la Magie försöker han lösa problemet genom att hävda att Ludvig XVI dog en offerdöd och därigenom renade det franska kungahuset från dess tidigare synder.

Som så ofta i de här fallen var frågan om de Molays förbannelse inte heller så obskyr som den på ytan kan verka. 1782 hade församlade frimurare från flera länder på den s k Willhemsbad-konferens beslutat att de inte gjorde några anspråk på tempelherreordens egendomar som beslagtagits av Filip den sköne. Idag går det naturligtvis inte att bortse från humorn i en sådan proklamation. Tanken att någon modern orden med anspråk på tempelherre-succession skulle stämma den franska staten för att få tillbaka de astronomiska summor som den franske kungen konfiskerade på 1300-hundratalet är alltför underhållande. Men frågan togs uppenbarligen på allvar av mycket av frimurarrörelsens elitskikt vid denna tid och hårdföra frimurarsystem som den strikta observansen återknöt utan omsvep till de mördade magikerna i tempelherreorden. Som bl a historikern David Allen Harvey påpekat är det svårt att komma runt att det ligger en implicit antikyrklig och antimonarkistisk udd i en sådan rehabilitering av tempelherreorden.

I antropologiska studier har det sedan länge funnits en tolkning enligt vilken religiös andebesättelse ofta hör samman med kollektiva trauman som krig, farsoter eller naturkatastrofer. Besättelsen blir då ett sätt för enskilda människor och befolkningen i stort att hantera sina upplevelser. Mig veterligen har detta perspektiv emellertid aldrig tillämpats på något västerländskt samhälle. Detta är inte heller rätt tillfälle att gå in på frågan i detalj men det kan uppfattas som ett intressant sammanträffande att Frankrike något decennium efter revolutionen och de påföljande krigen drabbades av en våg av besättelsecentrerad religion – spiritismen. Denna tog sig också ett väldigt specifik fransk uttryck skild från den anglosachsiska och nyckelpersoner i revolution bevistade i andeform franska seanser. Revolutionens vålnader fick uppenbarligen ingen vila.

Man skulle också kunna se fixeringen vid Tempelherreorden som en uttryck för samma trauma. Om man tvivlar på detta bör man fundera över Leo Taxil. Den framgångsrike journalisten och bluffmakaren Taxil lyckades lura många högt uppsatta representanter för Kyrkan att det existerade en absurd luciferiansk, frimurerisk sammansvärjning som intrigerade politiskt och andligt och i största allmänhet utgjorde ett hot mot allt som är gott och rätt. Taxils plan var att misskreditera katolicismen och framställa dess representanter som godtrogna genom att locka dem att tro på en alltmer absurd konspirationsteori som han ständigt utvecklade. Innehållet i Taxils fiktiva sammansvärjning anknyter dock till stor del till äldre stoff, till Tempelherremyten och till Baphomet den avgud som orden anklagades för att dyrka. Genom att använda Tempelherremyten som symboliskt uttryck för Frankrikes politiska konflikt lyckades Taxil manipulera både katoliker och frimurare. Detta visar hur livskraftig och vital myten kunde vara och hur ett studium av esoterism faktiskt kan vara användbart för att förstå politiska konflikter och större kulturella skeenden.

Förborgade tecken

2010-11-20T05:47:00.000-08:00

Den som vill läsa längre och mer genomarbetade texter än de som jag har tid att sätta ihop till den här bloggen kan ta en titt på den nyligen utkomna antologin Förborgade tecken : esoterism i västerländsk litteratur (H:ström Text & Kultur), där jag medverkar med en artikel om Kenneth Grant.

Grant var (som de flesta läsare här säkert vet) Crowleys sekreterare under en period på 40-talet och gick sedan vidare till att leda en avdelning av OTO. Han har gjort sig känd för en personlig och kontroversiell tolkning av Crowleys arv och min artikel rör hans användning av skönlitteratur -- t ex element från HP Lovecrafts verk -- som byggstenar i den esoteriska världsbild han utvecklade.

Översiktligt om Förborgade tecken:

"I Förborgade tecken skärskådas den spännande skärningspunkt där esoterism och skönlitteratur möts. Här möter vi en rad olika författarskap ur såväl den kanoniserade litteraturhistorien som ur den populärkulturella underfåran. Samtida forskare visar oss hur den västerländska esoterismen gjort bestående avtryck i litteraturen, och bokens artiklar behandlar allt ifrån Strindbergs esoteriska biografi till naziesoteriska teman i tysk litteratur. Boken avslutas med en text av Alexander Ahndoril om hur intresset för magisk praktik inspirerat hans eget skrivande."

Boken kan t ex beställas här.

Magikern, trädgårdsmästaren och Venus fläckade lår: Om den erotiska fascinationen för statyer i fin de sciècle-kultur och esoterism

2010-11-13T12:54:00.000-08:00

Bland alla de små egenheter som återfinns i det förra sekelskiftets esoterism finns en som jag länge funnit särskilt intressant. Det rör sig om den erotiska fascinationen för statyer och för den sexuella kontakten mellan människor och gudabilder. Den sexuella fascinationen för statyer var en av de många fetischer som sexologin under denna tid upptäckte eller uppfann samtidigt som den intresserade flera företrädare för det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talets ockultism.

I Arthur Machens ockult influerade skönlitteratur skymtar detta intresse fram. Klarast kan man sannolikt se det i den korta novellen "Ceremonin" i Ornament i Jade (utg i sv övers av Alastor Press) där flickor i något oidentifierat lantligt område offrar blommor till en stenfigur ute i skogen och utför en ceremoni med stenen som får dem att rodna och som beskrivs med orden:

”Efter att ha kysst den grå stoden med andäktig lidelse utförde hon där hela den antika riten från urminnes tider.”

Troligtvis ligger också något liknande bakom beskrivningarna av gudabilden i Machens sannolikt bästa novell, "The White People".

Machen anspelar sannolikt på en typ av skildringar som har en lång historia och förekommer i teologiska skrifter som Augustinus De Civitate Dei där denna typ av riter tillskrivs den romerska hedendomen. Många liknande historier cirkulerar om andra falliska gudar eller helgon och deras statyer. I Machens samtid skriver sir Richard Burton i sin översättning av Priapeia (1890) om liknande sedvänjor

”According to Festus, Mutinus or Mutenus is a god differing wholly from Priapus, having a public sanctuary at Rome, where the statue was placed sitting with penis erect. Newly-mated girls were placed in his lap, before being led away to their husbands so that the deity might appear to have foretasted their virginity, this being supposed to render the bride fruitful.”

Burtons Priapeia publicerades av den intressante pornografen och förläggaren Leonard Smithers som i sin tur umgicks i kretsarna runt Golden Dawn, där Machen som bekant under en kort period var medlem. Smithers sammarbetade bland annat med Yeats och gav ut tidskriften The Savoy som Yeats bidrog till. Den mest intima kopplingen utgjordes emellertid av den unga konstnären Althea Gyles som var medlem i orden samtidigt som hon var Smithers älskarinna. Möjligen är detta ett tecken på att intresse för ämnen av denna typ odlades i de sociala miljöerna runt orden.

Den erotiska fascinationen för statyer och gudabilder intresserade uppenbarligen, och kanske föga förvånande, också Hargrave Jennings. I Phallicism, Celestial and Terrestrial, Heathen and Christian (1884) redogör han för de vanliga klassiska exemplen på kultisk sexuell förening med gudabilder och säger t ex om romerska statyer av Priapus att nygifta brudar

”…before being delivered over to their husbands' embraces, were conducted by their parents to one of these images, and, with heads covered by a veil, seated themselves on the most salient portion.”

Det verkar också som om det runt det förra sekelskiftet fanns en viss fascination för ämnet i den bredare kulturen där man under samma tid ägnade sig åt att inom den nyligen skapade sexologin kartlägga och definiera olika typer av sexuella böjelser och avarter. Sexologen Richard Freiherr von Krafft-Ebing inkluderar t ex i Psychopathia sexualis (1886) ett kort avsnitt om vad han kallar skändande av statyer i kapitlet om patologisk sexualitet. I detta avsnitt redogör han bland annat för historien om en trädgårdsmästare på 1870-talet som blivit förälskad i en staty av Venus och avslöjats in flagrante delicto, mitt i ett intimt ögonblick med statyn.

Ett mer intressant exempel finns från samma period i Leopold von Sacher-Masochs roman Venus i päls (1870). I romanen beskriver, som bekant, karaktären Severin hur han utvecklat sin personliga filosofi om kärlek som underkastelse och dominans. Intressant nog inleds denna redogörelse med att den unge Severin förälskar sig i en staty av Venus som står i en park i en stad som han besöker, en kurort i karpaterna. Relationen som är romanens centrum, Severins underkastelse inför Wanda von Dunajew, uppstår först när Wanda avslöjar hans kärlek till statyn och bestämmer sig för att förklä sig till denna. Detta låter Sacher-Masoch sammanföra kvaliteter kopplade till statyn och till gudinnan -- stenhjärtat, kylan, blekheten -- med kvinnan Wanda och är naturligtvis också en anspelning på Pygmalionlegenden.

Det går också att hitta exempel på verkliga sexuella kontakter mellan människor och statyer som påminner om de som beskrivs av Jennings men är bättre belagda. En känd sådan är vad som, i brist på bättre ord, får betecknas som den fruktbarhetskult som utvecklas kring journalisten Victor Noirs grav på Père Lachaise-kyrkogården i Paris. Noir var en populär journalist och playboy som dödades i ett bråk med Pierre Bonaparte, Napoleon III:s kusin. Graven avbildar hans kropp liggande, så som den skall ha sett ut i dödsögonblicket, med en märkbar utbuktning i höjd med könet. Runt denna grav har en legend växt fram enligt vilken den som gnuggar eller gnider sig mot statyns könsdelar blir fruktsam eller förbättrar sitt sexliv i allmänhet. Att denna legend tas på allvar av en del människor, eller åtminstone lockar turister till experiment, bevisas av statyns tydligt blankpolerade höftområde vilket lett myndigheterna att vid senare tid försöka sätta stopp för denna tveksamma form av gravkult.

För Sacher-Masoch var statyns hårdhet och orörlighet drag som gjorde den lämplig som en manifestation av det gudomliga. Bakom kulten kring statyerna verkar ofta föreställningen om en överföring av kvaliteter vara central, den virilitet eller fruktbarhet som de anses representera förs helt enkelt över till människor genom den kroppsliga kontakten.

Det finns också antydningar till en medveten använding av dessa principer inom sexualmagiska grupper under 1900-talets början. I Magia Sexualis (1931) finns två kapitel som handlar om porträtt och statyer – Les tableaux vivants och Les statues vivantes -- och hur dessa kan göras till hem för levande andeväsen med vilka det sedan går att odla en erotisk kontakt.

Man kan undra över varför fascinationen av statyer var särskilt stor runt förra sekelskiftet, som den faktiskt verkar ha varit. En möjlig förklaring kan sökas i periodens föreställningar om det man uppfattade som hednisk religion, särskilt om ”hedendomen” som en erotisk religion som innehöll element som trängts undan från den religiösa erfarenheten av kristendomen. (En religion full av ”andäktig lidelse” som kanske Machen skulle ha uttryckt det.)

Det är ganska enkelt att argumentera för en sådan tolkning och man behöver inte gå längre än till beskrivningen av hednisk religion i den ovan nämnda Venus i päls, där Venus fryser och hävdar att den moderna och kristna människan inte vet hur man älskar.

Man kan också betänka att europeiska städer vid denna tid var (och fortfarande är) fulla av statyer som faktiskt avbildar nakna hedniska gudinnor och som tyst vittnar om denna koppling. Deras påverkan på vissa betraktare var, om man får tro historien om trädgårdsmästaren och Venus, lika stor på 1800-talet som den var när Lukianos beskrev Afrodite från Knidos som så levande att hennes lår var fläckade av säd från nattliga älskare.

Nya orakel

2010-11-12T04:51:00.000-08:00

De kaldeiska oraklen finns nu åter i bokhandeln för de som har saknat dem.

På nätet kan de bland annat beställas här och här.

Thinking with vampires – ockultismen och vampyrerna

2010-08-17T07:56:00.001-07:00

Bram Stoker var sannolikt aldrig, trots att en del rykten påstår motsatsen, medlem av Golden Dawn men med tanke på hans popularitet bland det tidiga 1900-talets ockultister och deras efterföljare har det kanske funnits en och annan som önskat att han varit det.

Som eventuellt trogna läsare av denna blogg nu borde veta har det i minst hundrafemtio år en nära relation mellan esoterismen och den fantastiska skönlitteraturen, och främst då skräcklitteraturen. Ockultister har som vi sett skrivit en stor mängd (oftast dålig) skräck men de har också läst och uppskattat litteratur från samma genre och bland de mer uppskattade verken finns Bram Stokers Dracula.

Dracula kan bland sina läsare i denna miljö räkna bland andra Violet Mary Firth (Dion Fortune), Kenneth Grant och Aleister Crowley.

Särskilt intressant är att flera av dessa ockultistiska Dracula-fans uppskattade romanen på grund av dess realism, dvs dess förmodade överrensstämmelse med den ockultistiska världsåskådningen.

Crowley inkluderade den i AA:s läslista tillsammans med den ockulta skönlitteraturens klassiska verk som Bulwer-Lyttons Zanoni och i Magick Without Tears hyllar han Dracula som ”a splendidly well-documented book” och uppmanar sina läsare att inte utesluta möjligheten att det existerar vampyrer. Firth inkluderar boken i litteraturlistan till Psychic Self-Defense av samma skäl, alltså för att hon ansåg att Stokers bok illustrerade hennes teorier i ämnet.

Man har alltså inom delar av den västerländska esoterismen trott på vampyrer långt innan en sådan vampyrtro blev på modet inom de mer genanta delarna av västerländsk populärkultur.

Firth har bidragit med ett av de mer intressanta exemplen på en illustration av ockultismens vampyrtro. Fallet skildras i ovan nämnda Psychic Self-Defense och i novellen Blood Lust från hennes novellsamling Dr Taverner. (Jag skall inte gå in på detta exempel i detalj här men den intresserade hittar texterna relativt enkelt på nätet.)

Vampyrer är ett ämne utan självklar vetenskaplig relevans och till och med i anknytning till ockultismens föreställningsvärld är fenomenet ytterst perifert. Firth kanske skrev en del om vampyrer men varken hon eller någon annan av ockultismens mer framträdande aktörer som trodde att vampyrer existerade ansåg att de var vanliga eller att de egentligen utgjorde något annat än ett slags esoterisk-teratolog kuriosa. Ockultisternas utläggningar i vampyrfrågan glider emellertid nästan allt över i diskussioner av tre ämnen varav åtminstone två (jag frestas att säga alla tre) är centrala för deras världsåskådning, nämligen: frågan om livsenergi, själens anatomi och antispiritistisk polemik.

Vitalitet, vampyrism
Det första av dessa ämnen är det mest komplicerade och jag ska inte ens låtsas göra en uttömmande analys av det här. Istället skall jag delge några spridda reflektioner.

Ockultismens vitalistiska tendenser kan få exemplifieras av Crowleys uttalande om att den vilde som sliter ut sin fiendes hjärta för att äta det inte handlar irrationellt. Crowley byggde sina uppfattningar i frågan bl a på erfarenheten av att ha ätit rått kött i Himalaya vilket lett honom till slutsatsen att en sådan näring var mer livgivande ju närmare inpå djurets död den intogs.

Vitalismen fungerar inom ockultismen dock inte främst som en förklaring till vad som skiljer levande materia från död. Den fungerar som en modell som illustrerar själsförmögenheternas relation till de andliga praktikerna, dvs den användes för att förklara hur de krafter och förmågor som ansågs finnas slumrande inom människan kunde väckas genom initiation eller andra ockulta praktiker. Kortfattat såg relationen ut så att ju mer vital en människa blev, desto starkare och mer kraftfulla blev hennes andliga gåvor. De andliga praktikerna förklardes därför som försök att hindra förlust av vitalitet, stärka de vitalitetsgenererande processer som finns inom kroppen och förfina de olika sorternas vitala energier. (Den vitalistiska modellen var dock inte den enda och inte heller den mest populära förklaringsmodell som användes och den förekommer oftast tillsammans med andra.)

En av de mest intressanta med den ockultistiska vitalismen är dess koppling till icke-dualistiska själsföreställningar. Tron på vitalenergier hör nämligen ofta (men naturligtvis inte alltid) ihop med en syn på själen som avviker från den kulturellt dominerande kropp-själ-dikotomin och istället ser själen (eller en del av den) som slutprodukten av något som åtminstone börjar i en kroppslig process, som en extremt förfinad typ av materia, som en ånga som stiger upp ur vatten eller som en doft som avges av en blomma.

Ett konkret exempel finns i den lära som utvecklades av det f d spiritistiska mediet, ockultisten och ”sexualmagikern” Paschal Beverly Randolph. John Patrick Deveney kommenterar i sin biografi över Randolph betydelsen av föreställningen om vitalenergi hos honom och hans likar på följande sätt:

"Vital energy under a myriad of names was thought to form the basis for life, intelligence, happiness, and magnetic trance. The theory was simple. Food made blood, and blood made nervous fluid, and this in turn made "Od" - von Reichenbach´s mysterious, all pervading "odylic fluid"- which was the basis of all human mental and spiritual life."

Hos Randolph visade sig denna tro på vitalenergierna särskilt starkt i hans varningar mot självbefläckelse som han alltså ansåg kunde skada själen eftersom det ledde till svårersättliga förluster av energi och berövade de processer genom vilka själen livnärdes dess bränsle.

Det är också på dessa energier som ockultismens vampyrer ansågs leva.

Själslära

Detta för oss in på det andra ämnet av intresse i sammanhanget, nämligen ockultismens själsläror. De vampyrer vi möter hos Firth och andra är inte levande lik utan i de flesta fall människor som, många gånger omedvetet, projicerar vad som hos vissa av dessa ockultister kallas den eteriska kroppen. Vampyrism var mot denna bakgrund endast en del av ett större fenomen vars grundläggande föreställning var tron på en halvmateriell del av kroppen som kunde projiceras som ett resultat av starka känslor eller behov. Flera underhållande anekdoter som illustrerar detta fenomen förekommer i ockult litteratur.

I sin självbiografi berättar t ex Crowley att han vid ett tillfälle var på väg att besöka Golden Dawn grundaren MacGregor Mathers och medan han sov på tåget omedvetet råkade projicera vad han i sammanhanget kallar sin astralkropp i förväg. Enligt historien uppenbarade denna sig så påtagligt att Mathers trodde att det var Crowley som anlänt tidigt och bjöd den på te. Crowleys starka begär att besöka Mathers lösgjorde en halvautonom del av honom på samma sätt som vampyrernas behov av vitalitet antogs förmå dem att projicera ett skugglikt väsen för att attackera sina offer.

Dessa tankar har intressanta paralleller till vissa föreställningar inom nordisk folkkultur och förkristen religion. Den förkridstna nordiska själsläran som överlevde långt efter kristnandet innehåller en tro på en eller flera delar av människans ”själ” som kan verka långt bortom hennes synliga gestalt och som är förbundna med hennes begär. Sådana föreställningar ligger bland annat till grund för folktrons maragestalt. Maran ansågs oftast utgöras av externaliserade begär ofta erotiska sådana hos de som av någon anledning inte kunde få ett fysiskt utlopp för dessa impulser. ”Om hon inte är en vacker ung flicka i uppteckningarna så är hon en ful käring som attackerar unga män, eller så sägs det rakt ut att maran är en försmådd fästmö”, skriver Catharina Raudvere i sin avhandling om maragestalten.

Maran är alltså precis som ockultismens vampyrer exempel på externaliserade begär och det är intressan att dessa fenomen utgör en naturlig del både av ockultismens och folktrons själsläror medan de skulle vara helt obegripliga utifrån den kristna teologins perspektiv.

Det är svårt att veta i vilken mån sådana likheter beror på ett eventuellt utbyte av föreställningar. Man kan knappast förneka att det funnits en viss påverkan från europeisk ”folkkultur” på esoterismen eller den lärda magin men det är svårt att veta om detta varit något annat än perifert.

Mikael Häll: Bland liderliga skogsrån och lystna strömkarlar

2010-06-08T04:28:00.000-07:00

Det är nu dags för nästa del av Konstateljé E:s föreläsningsserie om esoterism. Denna gång lämnar vi samtidens såväl som de förkristna kulturernas tankevärldar för att tillsammans med historikern och doktoranden Mikael Häll bege oss ner i den svenska folkkulturens 1600- och 1700-tal. Här kommer vi att stifta närmare bekantskap med den roll som sexuella kontakter med naturväsen spelade för den svenska folkmagin.

Liknande föreställningar och praktiker har existerat på flera områden i Europa och utgör sannolikt en kontakpunkt mellan europeisk folkkultur och den mer litterärt inriktade esoteriska traditionen där exempel på besläktade uppfattningar går att hitta i texter som Ludovico Maria Sinistraris De daemonialitate eller den klassiska rosenkorsartexten Le Comte de Gabalis. För abbé Boullan-intresserade är detta föredrag ett måste.

Ola Wikander om kanaaneisk religion

2010-06-01T06:19:00.000-07:00

Det är nu dags för nästa föredrag i Konstateljé E:s föredragsserie om esoterism. Den här gången är det Ola Wikander som talar.

Om föredraget:
Ola Wikander berättar om den kanaaneiska religionen, om gudar som Anat och Baal, som i den judeokristna traditionen uppfattats som avgudar och demoner, och om de bevarade texter som berättar hur dessa gudar lever, dör och kämpar om makten. Sedan 1928 har texter upphittats i dagens Syrien som berättar om denna idag nästan glömda religion, som lämnat avtryck i judendom, kristendom och esoterism ända in i vår tid, och vi kan än idag spåra dess inflytande.

Runmagi, föredrag och Konstateljé E

2010-05-24T02:52:00.000-07:00

Onsdagen den 26 maj kommer fil dr Fredrik Gregorius att hålla ett föredrag om modern runmagi på Konstateljé E i Malmö. Gregorius skrev sin avhandling om modern asatro och intresserar sig också för esoterismforskning och forskning relaterad till nya religiösa rörelser. Föredraget är det första i en serie föredrag på temat esoterism som kommer att hållas av Konstateljé E. Rabatterade böcker från Sitra ahra förlag kommer att säljas i anslutning till föredraget.

Tid:
26 maj klockan 19.00

Plats:
Amiralsgatan 31
Malmö

Inträde:
60 kr

Föredraget:
Trots att vår kunskap om huruvida runorna användes magiskt och hur de i så fall användes är i det närmaste obefintliga finns det idag grupper och individer som hävdar att de lyckats avkoda och återuppväcka en äldre runmagisk tradition. Det är dessa individer och den historiska utvecklingen av skapandet av en runmagisk tradition i modern tid som är syftet med föreläsningen. Ämnen som kommer behandlas är runornas bruk inom rasistiska grupper i början av 1900-talet, dess senare anhängare, utvecklingen av runmagiska grupper som Rune Guild och populariseringen av runor som en nordisk form av tarot-kort inom dagens s k new age miljö.

Opiumdrömmar, visionära tillstånd och den västerländska esoterismens reception av kinesisk kultur, del i

2010-04-09T04:24:00.000-07:00

Förra hösten läste jag Han Bangqings (1856-1894) The Sing-song Girls of Shanghai (Haishanghua liezhuan). Romanen har hyllats som en av de största kinesiska 1800-talsromanerna men har länge varit otillgänglig både för västerlänningar och för de flesta kineser eftersom den delvis är författad på wu-dialekt och eftersom det länge saknades översättningar till engelska och mandarin. För mig var läsningen lika delar motstånd och fascination. Romanen innehåller på typiskt kinesiskt vis ett väldigt persongalleri med invecklade och oöverskådliga släktförbindelser samtidigt som den nästan saknar handling, men den skildrar också kulturen i Shanghai runt 1800-talets slut med en detaljrikedom som är mycket intressant.

Haishanghua liezhuan innehåller skildringar av allt från reglerna till populära dryckeslekar till dräktmode och etikett vid middagsbjudningar. Bland allt detta är sannolikt det som mest slår en nutida läsare den enorma mängd opium som röks genom hela berättelsen och den totala nonchalans med vilken opiumrökningen skildras. Man får intrycket inte bara av att Han Bangqing inte verkade tycka att opiumrökning är en allvarligare last än tedrickande utan också (även om detta naturligtvis inte är korrekt) att han hade blivit chockad om han fått reda på att det fanns människor som inte delade hans uppfattning.

Jag bestämde mig i samband med läsningen av The Sing-song Girls att fördjupa mig i den kinesiska opiumkulturen och i dess förgreningar i Väst runt det förra sekelskiftet, ett ämne som länge vagt intresserat mig. I samband med dessa första efterforskningar stötte jag på en underlig bok av en viss Peter Lee, en exilkines i 75-årsåldern som numera är bosatt i Thailand, där han tillbringar sin ålders höst på vad som enligt honom är några av världens sista traditionella opiumhålor. Lees bok är intressant av främst två skäl, dels är den djupt nostalgisk över vad författaren uppfattar som en högt utvecklad och integrerad del av den kinesiska kulturen – fullt jämförbar med vinets roll för den franska – som av en rad dåliga skäl fullkomligt utplånats under 1900-talet, dels gör han ingen som helst hemlighet av att han själv röker opium. Lees argumentation pendlar från det underliga och tveksamma (bl a hans hyllning av opium som en slags universalmedicin och afrodisiaka) till det tänkvärda (teorin om att det hårdhänta krossandet av opiumkulturen i Sydostasien lade grunden för en våg av heroinmissbruk som skulle vissa sig mycket allvarligare än det ursprungliga problemet). Tyvärr är hans bok sammantaget inte särskilt läsvärd men den är ytterst intressant i det att den lyfter fram ett perspektiv som historiskt har varit fullkomligt tystat, den kinesiske opiumbrukarens självuppfattning. Oberoende av hur man värderar droger och deras inverkan på de samhälle i vilka de brukas kan man inte komma runt att vissa av dem är kulturhistoriskt mycket intressanta. Den kinesiska opiumrökningen är utan tvekan en av de främsta bland dessa.

Vad har då opium med esoterism att göra? Opiumrökningen och den kultur som följde med denna började påverka Väst just under den period när den esoteriska våg som uppstod under 1800-talet nådde sin höjdpunkt. Opiumrökning (som jag har skiljer från andra former av bruk, t ex laudanumdrickande) har en esoterisk reception som är relaterad till ett flertal frågor av historiskt intresse, t ex den bredare receptionen av kinesisk kultur inom den västerländska ockultismen (en fråga som utretts betydligt mindre än den indiska kulturens inflytande), ockultismens förhållande till droger samt den värdering som esoterismen och den omgivande kulturen gjorde av olika typer av förändrade medvetandetillstånd, drömmar, visioner och religiösa upplevelser, frågor som är några av de viktigaste av dem som rör esoterismens plats i den västerländska religionshistorien överhuvudtaget. Min plan är att skriva en serie inlägg på bloggen om dessa ämne och möjligen förbereda en längre text om opium, esoterism och kinesisk kultur.

Opium hade varit känt länge i Kina men det var inte förrän under Ming-dynastin som drogen började rökas, en innovation som verkar ha varit påverkad av européernas tobaksrökning som under samma period vann popularitet i kejsardömet. Opiumrökningen utvecklades så småningom sin egen kultur och ritual i någon mån parallell med den kultur som omgärdade tedrickandet, och välbärgade rökare lade stora resurser på dyrbar och konstnärligt fulländad rekvisita, från pipor i jade eller elfenben till särskilda snidade opiummöbler.

Under 1800-talet började opiumrökningen sprida sig till Väst där det redan fanns ett etablerat opiumbruk av den typ som t ex Thomas de Quincey beskriver i Confessions of an English Opium-Eater. Rökningen nådde USA genom kinesiska immigranter och Frankrike och England via tjänstemän som återvände från de asiatiska kolonierna.

Mot slutet av 1800-talet började man få upp ögonen för den inhemska opiumrökningen och i tidningsreportage likaväl som skönlitteratur (se t ex Sherlock Holmes-novellen The Man with the Twisted Lip) börjar skildringar av opiumrökning förekomma alltmer frekvent. Ett intressant exempel är en amerikansk journalist vid namn Allen Williams som 1883 publicerade en reportagebok som han gav den överspända titeln The Demon of The Orient. I denna bok beskriver han sina äventyr på olika amerikanska opiumhålor i en intressant blandning av indignationslitteratur och kändisreportage, där uppblåsta varningar om drogens skadeverkningar blandades med rasistiska angrepp på den kinesiska minoriteten i USA såväl som skvaller om vilken skådespelare han minsann sett ligga och röka bredvid honom. Boken är också intressant eftersom den inleds på ett sätt som klart visar att det fanns en förmodad koppling mellan opiumrökning och ockultism även i en bredare föreställningsvärld. Williams inleder sin bok på följande sätt:

”Occult and mysterious influences possess a powerful interest for the imagination of thinking people. Astrology, clairvoyance, mesmerism and the effect of subtle poisons, such as hashish, and opium in its various forms. Interest in the latter has been enhanced by the description of gorgeous dreams and hallucinations wherein appeared visions of fabulous oriental splendors, and broad views of Wonderland in general, by men of fine brain, nervous temperament, vivid imagination and adepts at word painting.”

Även om det inte sägs rakt ut verkar det som om klärvoajans eller de visionära tillstånd av sk magnetisk sömn som vissa mesmerister ansågs sig kunna producera för Williams placeras i samma kategori som opiumrusets ”gorgeous dreams and hallucinations”, alternativt att dessa ”gorgeous dreams” kunde uppfattas som lika mystiska och ”ockulta” som astrologi. Oberoende av vad Williams tänkte sig fanns det de som uppenbarligen gjorde sådana kopplingar och som skulle komma att i praktiken försöka utnyttja opiumrusets sagolika drömmar i religiöst visionära syften. Även om det möjligen rörde sig om ganska trevande försök.

Föga förvånande utgör Aleister Crowley ett utmärkt exempel för den som vill undersöka hur västerländsk opiumrökning inom ett ockult ramverk kunde se ut. Som vi skall komma att se längre fram är anledningen till detta emellertid inte (vilket ibland felaktigt antas) att Crowley hade en unik inställning till droger. Två andra skäl gör istället honom intressant i sammanhanget, dels lämnade han efter sig ett stort material av dagböcker, vilket gör att hans drogexperiment och funderingar kring dessa går att studera i detalj, tillskillnad från dem som t ex utfördes av Stanislas de Guaita eller Paschal Beverly Randolph, dels studerade han opiumrökning på plats i Kina och hans experiment med denna utgör en intressant del av ett större intresse för kinesisk kultur och religion.

I nästa avsnitt av denna serie kommer jag i detalj att beskriva den resa genom Kina som Crowley genomförde 1906 och teckna en bild av den kinesiska kulturen så som den framstod för Crowley som bland annat betraktade den med 1800-talsockultismens ögon samt den roll opium och opiumrökning började spela för Crowleys personligen under resan.

Esoterisk socialism, magisk liberalism och feminismens ockulta rötter, del 1: socialistisk bordsdans

2010-03-14T10:07:00.001-07:00

Det finns en intressant tendens i den moderna svenska kulturen att uppfatta religion och det som man numera inte alltid kallar vidskepelse som i grunden relaterade till politiska högerideologier. (Denna benägenhet finns naturligtvis även utanför Sverige men jag inbillar mig att den är särskilt stark här.) Tendens yttrar sig på flera olika sätt och i de mest varierade sammanhang och diskussioner. Konservatismens belackare står här sällan över en chans att påpeka att den ickeliberala högern är relaterad till, allierad med eller rent i allmänhet ”soft on” ”irrationella krafter” eller något liknande, och som exempel på dessa irrationella krafter ges ofta religiösa fenomen av traditionell eller heterodox karaktär. Nyligen kan t ex något liknande observeras i en del inlägg i den debatt om konservatism som på senare tid förts främst i Svenska dagbladet. (Se t ex Johan Norbergs bidrag) Detta resonemang säger sannolikt mer om liberalers och socialisters självbilder än om någon mätbar grad av relativ rationalitet i de politiska ideologierna. Intressant i det här sammanhanget är emellertid främst att dessa argument lutar sig mot en vag konsensus i många svenskars känslan för idéhistoria om att de värsta sorternas ”irrationella krafter”, dvs ockultism, mystik och allmän vidskepelse och övertro är besläktade med de värsta sorternas högerideologier.

Det bästa argumentet för att det förhåller sig så är den populära föreställningen om den tyska nazismens rötter i ockultismen. Denna mycket vanliga uppfattning är intressant eftersom den akademiska forskningen i ämnet (trots att den naturligtvis är medveten om att det fanns nazister med intressen för esoterism) för länge sedan avfärdat föreställningen om att det skulle ha funnits någon särskild koppling mellan den tyska esoteriska miljön och nazismen eller att denna miljö skulle ha bidragit med något betydande tankestoff till den nazistiska världsbilden (se t ex Corinna Treitels A Science for the Soul). Någonting i vårt kulturella klimat gör emellertid att de flesta svenskar hellre verkar hämta sin åsikter i frågan från mer eller mindre vansinniga böcker som Trevor Ravenscrofts The Spear of Destiny än från denna forskning som har allvarliga problem med att popularisera sina resultat.

Varför är det så? Det är inte svårt att gissa sig till en möjlig förklaring till detta förhållande och jag tror att den går längre än det obestridliga faktum att det är fascinerande att läsa om att Hitler hypnotiserade människor med sitt tredje öga eller att nazisterna trodde att de befann sig på insidan av ett ihåligt jordklot och försökte fotografera den brittiska flottan genom att rikta kameror rakt upp i luften. Inte heller tror jag att man måste vara någon stor beundrare av Lyotard för att misstänka att det hela har att göra med den folkligt omåttligt populära föreställningen (som knappast särskilt allvarligt skadats av någon ”postmodernism”) om att åtminstone de sista århundradena av den europeiska historien innebär ett ärorikt framåtskridande, att detta framåtskridande innebär eller t o m möjliggjorts av att vi besegrat vår ”irrationalitet” (och räddat populasen från prästvälde och tomtetro), och att det åstadkommits genom Vetenskapen i allians med progressiva politiska ideologier som liberalism , socialism, feminism osv, argsint motarbetade av ljusets fiender, pastor Fån & Compagnie.

Utifrån ett sådant perspektiv blir historien en kamp mellan framåtskridande (de ”som ville ha det nya” i Norbergs debattartikel ovan) och bakåtsträvande krafter och om någon ideologi av någon anledning uppfattas som reaktionär blir den förknippad med allt annat som också antas vara reaktionärt och eftersom ingen skulle få för sig att kalla nazismen progressiv blir den med nödvändighet irrationell – och eftersom inget är mer irrationellt än ockultism vore det bekvämt om nazisterna var ockultister. (Alternativa uppfattningar finns naturligtvis representerade hos beundrare av Adorno och andra men de kan knappast sägas ha påverkat den allmänna historiesynen i någon högra grad.)

Samma förhållande som får samtida svenskar att associera ockultism och nazism får dem att helt missa de betydande kopplingar som finns mellan historisk socialism, liberalism och feminism och den västerländska ockultismen under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Denna blinda fläck tänker jag nu försöka avhjälpa genom en serie inlägg om den västerländska esoterismen och dess i allmänhet okända förbindelser till vår samtids inflytelserika ideologiers förfäder och förmödrar – förbindelser som ibland var så intima att faderskapet till ett flertal av de idéer som i allmänhet betraktas som legitima arvingar till upplysning och rationalitet nog får betraktas som okänt.

Ett underhållande exempel av detta slag hittade jag nyligen i den amerikanske historikern John Warne Monroes Laboratories of Faith (2008), en i övrigt läsvärd bok om förhållandet mellan vetenskap och en brett uppfattad ockultism i den franska kulturen under 1800-talet (läsvärd inte minst för att Monroe använt sig av ett stort antal franska esoteriska tidskrifter, ett annars underutnyttjat material länk). Monroe intresserar sig bland annat för den franska receptionen av spiritismen och för de starka kopplingar till den politiska vänstern som denna rörelse snart fick. Särskilt roande är hans redogörelse för en serie seanser som hölls av journalisterna på den fourieristiska tidskriften La Démocratie pacifique i början av 1850-talet.

De senaste årens händelser hade varit en katastrof för den franska socialismen och för fourieristerna. Den andra republiken hade nyligen fallit och Napoleon III hade gripit makten i en stadskupp. Victor Considerant, den franska fourierismens förgrundsgestalt och en medlem av nationalförsamlingen som också råkade vara La Démocratie pacifiques chefredaktör hade varit tvungen att fly till USA och tidningen hade därefter förbjudits av den nya regeringen. Eftersom de nu var arbetslösa och inte hade något annat att göra fortsatte dock journalisterna att varje dag samlas i tidningens kontorslokaler på rue de Beaune där de satt ”looking sadly across the Seine from our windows on the quai Voltaire, as the first plumes of the Empire wafted from the Tuileries to parade in the Bois [de Boulogne]”.

I denna atmosfär av uppgivenhet och besvikelse började de intressera sig för de berättelser om spiritistiska fenomen som strömmade in från USA och någon föreslog snart att de skulle arrangera sina egna experiment. Dessa experiment tog formen av försök med bordsdans eller sk tables tournantes, bord som förmåddes röra sig genom vad som antogs var animal magnetism och som på olika sätt också kunde förmås svara på frågor och avge meddelande från de dödas andar.

I enlighet med den traditionella uppfattningen av detta fenomen försökte journalisterna först kontakta de avlidnas andar och hade inledningsvis vissa framgångar. De blev dock snart misstänksamma mot dessa fenomen och antog att det något som besvarade deras frågor endast utgav sig för att vara de dödas andar eftersom detta var vad de människor som använde borden normalt förväntade sig. Istället för att ge upp utarbetade de emellertid en en ny teori om att borden drevs av deras gemensamma solidaritetskänsla som tillät deras medvetande att smälta samman och skapa ett nytt kollektivt medvetande.

Istället för att luta sig mot esoterisk tradition eller en omtolkning av den samtida vetenskapen som de flesta spiritister gjorde när de teoretiserade kring den egna praktiken började alltså jounalisterna att söka förklaringen till dessa fenomen i den fourieristiska socialismens begreppsvärd och i de föreställningar om solidaritetskänslan som en transformativ kraft som hör hemma där.

De gav sig nu in på en serie utfrågningar om frankrikes politiska framtid och om vad som gått fel i tidigare försök till revolution. De ansåg alltså inte att svaren kom från de dödas andar utan från den egna gruppens kollektiva medvetande som de ansåg besitta insikter och förståndsgåvor bortom gruppens individuella medlemmar.

Experimenten med socialistisk bordsdans på La Démocratie pacifique pågick endast under en kort period men den koppling mellan den franska vänstern och den ockulta miljön som den utgjorde ett exempel på var betydligt mer beständig något som bl a Eliphas Lévis bakgrund inom den romantiska socialismen och det faktum att han satt i fängelse för att ha skrivit en smädedikt om Napoleon III ger en antydan om.

The Golden Rule is silly

2010-03-10T12:13:00.000-08:00

I dag är jag på ett sådant humör att jag inte kan undanhålla er det citat som enligt mitt förmenande utgör Aleister Crowleys främsta bidrag till den teologiska etiken:

”The Golden Rule is silly. If Lord Alfred Douglas did to others what he would like them to do to him, many would resent his action.” (Ur The Law is for All)

En blå bok: Strindbergs själsspindel och medvetandets utsträckningsförmåga

2010-02-12T09:24:00.000-08:00

Ett av de mest fascinerande inslagen i En blå bok (som jag tidigare skrivit om här) är de poetiska reflektioner Strindberg gör över läromoment och trossatser i sekelskiftets ockultism eller heterodoxa vetenskap. I avsnittet Exterioriserad Sensibilitet liknar han t ex sina själsförmögenheter vid en spindel som sitter i sitt nät:

”Det har kommit för mig en gång, när jag såg en spindel i sitt nät, att han exterioriserat sin sensibilitet, eller med andra ord hasplat ur sig sin nervsubstans, med vilken han stannar i beröring, och medelst vilken han känner både när flugan kommer och när väderleken skall ändra sig … Emellertid synes det som om jag hade på samma sätt exterioriserat min sensibilitet. Jag känner på avstånd, när någon rör vid mitt öde, när fiender hota min tillvaro såsom person, men även när man talar väl om mig, eller önskar mig gott; jag känner, på gatan, om jag råkar vän eller fiende…”(En blå bok, Exterioriserad Sensibilitet)

Texten för nästan tankarna till Michael Bertiauxs astrala varspindlar och den rysliga malvafärgade lovecrafteska gnosis med vilken de är förbundna.

Hargrave Jennings och fallicismen del i

2010-02-07T12:49:00.000-08:00

Medan arbetet på vårt Ben Kadosh-projekt långsamt men säkert framskrider tänkte jag dela med mig av en presentation av de ämnen som den essä jag själv skall bidra med till projektet kretsar kring. Min ambition är främst att ge en bild av de fruktbarhets- och falloskultteorier som cirkulerade i vissa esoteriska miljöer under 1800-talets andra halva.

Viktigast bland förespråkarna för denna teori är i det här sammanhanget den underliga brittiske rosenkorsaren och författaren Hagrave Jennings. Jennings verkar under större delen av sitt liv inte ha haft någon anställning eller några karriärsambitioner utan levde (sannolikt mycket fattigt) på en liten privat förmögenhet och ägnade sig mer eller mindre helt åt att bedriva privata efterforskningar i, samt skriva böcker om, sitt livs stora passion, falloskulter.

Teorin om att all (eller en betydande del av all) religion egentligen utgörs av en mer eller mindre symboliskt uttryckt, mer eller mindre abstrakt och mer eller mindre medveten fallos- eller fruktbarhetskult uppfanns inte av Jennings utan har rötter som går tillbaka åtminstone till 1700-talets slut. Under denna period uppstod ett intresse för ett slags jämförande mytografi som stimulerats av den nya kunskap som blivit resultatet av västerlandets tillgång till asiatiska religiösa texter samt reseskildringar som beskrev främmande folks seder och bruk. Denna typ av religionstolkning blev för det mesta, om än i olika grad, involverad i ett sökande efter en allmängiltig nyckel till det som man uppfattade som en universell religiös erfarenhet vilket vanligtvis ledde till tendensen att läsa in en viss symbol i alla myter och sedan reducera all religion till kulten av denna centrala symbol – ett typiskt exempel är solkultsteorin som var ganska vanlig under perioden. Bredvid denna fanns emellertid ett flertal liknande teorier, bland dessa fallicismteorin som alltså intresserade sig för sexuella symboler i myter och religiös kult. En inflytelserik representant för denna var engelsmannen Richard Payne Knight, författare till A Discourse on the Worship of Priapus (1786).

Det var enligt Joscelyn Godwin på 1860-talet som Knights och de andra mytografernas idéer åter blev populära men nu i ett anorlunda sammanhang än det där de en gång växt fram. ”The 1860s saw a renewal of interest in the phallic theory of religions, not among anthropologists or academic historians but in the coteries of Freemasons, self-styled ´Rosicrucians,´ and collectors of erotica”, samanfattar Godwin i The Theosophical Enlightenment, som innehåller en av de få existerande studierna av denna intellektuella tradition. Den främsta representanten för detta nya esoteriska intresse för falloskult var Hargrave Jennings.

Enligt Jennings har alla religioner utvecklats ur en ursprunglig kult av en grundläggande energi, skapande princip eller livskraft som genomsyrar universum och en gång varit orsaken till dess uppkomst. Denna livskraft representeras eller symboliseras ofta av fallossymboler. Sådana symboler hittar Jennings överallt och inte bara i föremål som av sina skapare varit menade att väcka dylika associationer, t ex tenderade kyrkotorn och andra högra byggnader för honom ofta att bli fallossymboler.

Den som orkar ta sig igenom Jennings böcker får sig till del en lång rad liknande observationer och reflektioner och kan läsa om hans frustration över att hans teori om Stonehenge som ett ”falliskt tempel” inte blivit väl emottagen i den akademiska världen, hans funderingar om det judiska gudsnamnet som uttryck för könssymbolik eller hur de irländska tuatha dé danann ursprungligen var en sekt av iranska fallosdyrkare som tvingats att fly från sitt hemland där de förföljdes av en annan sekt som föredrog kvinnlig könssymbolik.

Med tanke på att Jennings förblev ogift samt att stora delar av hans liv verkar ha uppslukats av ett outsläckligt intresse för det manliga könsorganet kanske den poppsykologiskt lagde läsaren lätt misstänker att vi här har att göra med en person med en sexuell läggning som var problematisk under den tid i vilken han levde och som helt enkelt sublimerades och undertrycktes tills den fick detta underliga uttryck. Det går emellertid lätt att se ett visst mått av heterosexuell frustration i Jennings böcker som försvårar denna tolkning. Värt att påpeka är kanske att illustrationerna i hans böcker innehåller betydligt fler små nakna kvinnofigurer än vad man borde förvänta sig av sammanhanget och att han ibland kan formulera sig på sätt som detta:

”Thus we see how a naked woman may be terrible because she is an awful object, possibly because of her almost impossibly to be resisted charms, by reason that when she is in this nude condition she constitutes the most dangerous of all temptations. And when not vulgarised by the world's ways and ideas and contact, by the indignities which are to be found in nature (and which nature yet insists upon)—a woman thus disclosed, we repeat, is perfect, and is a phenomenon, an Ideal, a perilous presentment from " we know not whence," designed, begotten, or gifted ! She is an ideal, contemplated, as it were, under impossible, or, rather, under seemingly treasonable conditions, and the most magnificent phenomenon, or (in this abstract, transcendental sense) unintelligible object which the world (not this world only, which is nothing, but the supersensua world, the world of the angels and devils,) has seen. The lower half of the person of woman, from the waist downwards, is sacred.” (ur Phallicism, Celestial and Terrestrial)

Trots hans monomani (och dess grund i en möjligen inte helt neurotypisk personlighet) är Jennings och hans författarskap intressant av flera skäl. Han utgör bland annat en förenande länk för mycket av den esoteriska sexualmystik som utvecklades runt förra sekelskiftet och hans teorier kan möjligen utgöra en bakgrund till en del av Ben Kadoshs resonemang i Den ny morgens gry. Jag skall återvända till dessa frågor i den andra delen av detta blogginlägg.

Strindberg, Ben Kadosh och den ludne guden

2010-01-20T07:23:00.000-08:00

Det är knappast någon hemlighet att August Strindberg var djupt fängslad av religiösa och semivetenskapliga spekulationer av ett slag som vi idag skulle kalla västerländsk esoterism. Strindbergforskningen utgör sannolikt det enda område inom den svenska akademiska forskningen som gjort något seriöst försök att tex behandla de franska fin de sciècle-ockultisterna innan den religionshistoriska esoterismforskningen slog igenom (i den mån den nu faktiskt har slagit igenom) vid svenska universitet (ett utmärkt exempel är Martin Lamms Strindberg och makterna (1936)). På denna punkt har man också varit förvånansvärt heltäckande. En gång i tiden fick jag själv, som ung litteraturstuderande, överge ett uppsatsprojekt om Strindbergs esoterism just eftersom det mesta av det jag ville göra faktiskt redan hade gjorts.

När jag nu för första gången på ganska länge tittar närmare på Strindberg igen slår det mig emellertid trots allt hur närvarande påverkan från den franska, och i någon mån tyska, sekelskiftesockultismen faktiskt är i delar av hans författarskap. En text som är särskilt rik på esoteriska anspelningar (vid sidan om Ockulta dagboken och Inferno) är En blå bok.

En blå bok är en besynnerlig bok, inpirerad av de kristna s k breviarium som är samlingar av korta böner eller uppbyggliga betraktelser. Strindbergs bok består också den av korta betraktelser men istället för kristna reflektioner över bibelcitat och liknande utgörs dessa av allehanda naturvetenskapliga fantasier, religiösa spekulationer och misantropiska angrepp på Strindbergs fiender. Det är egentligen obegripligt att boken är läsbar. Men det är den. Och den var också framgångsrik när den först publicerades (första delen 1907). Förklaringen är sannolikt de enskilda betraktelsernas korta längd, inget av avsnitten i En blå bok I är längre än en sida, vilket gör att texterna på denna punkt påminner om den mest dekadenta av alla moderna genrer, blogginlägget.

En av de intressanta saker som slår den esoterismintresserade vid en läsning av en blå bok är de innerliga hyllningarna av den franske rosenkorsaren Joséphin Péladan (som jag tidigare nämnt på bloggen). Péladan är numera i princip bortglömd som skönlitterär författare men Strindberg verkar ha uppfattat honom som en stor konstnär (han kallar honom t o m ”mästaren”), filosof (två gånger nämns han bredvid Nietzsche) och profet. Främst verkar Strindberg ha uppfattat Péladan som en representant för en andlig konst som gick än annan väg än den materialism och ateism han ständigt angriper i En blå bok. I avsnittet ”Äfllingarnes Sibboleth” utgår han t ex från den bibliska berättelsen från Domarboken om hur ordet shibbolet användes som lösenord av gileaditerna för att avslöja sina fiender efraimiterna som inte kunde uttala ordet utan sade ”sibboleth”. I denna text blir istället namnet Péladan ”äfflingarnes” (i en Blå bok används begreppet som nedsättande beteckning på ateister) schibbolet. Strindberg skriver:

”När efraimiterna skulle fly över Jordan anhöllos de av gileaditerna och uppfodrades som paroll säga ordet Schibboleth. De som icke kunde, utan sade Sibboleth blevo nedhuggna. Nu när äfflingarne stå vid Rubicon för att eventuellt nedhuggas, så måste de uttala ordet Swedenborg. Men de kan inte få det namnet över sina läppar … Ett annat Sibboleth är Joséphin Péladan. Det kan de inte heller uttala…” (Äfllingarnes Sibboleth, En blå bok I)

Även i andra texter nämns Péladan i liknande ordalag. I avsnittet ”Avsättningen av Apan” kan man läsa följande:

”Joséphin Péladan var en kristen profet av terapeuternas och esséernas skola, och han förstods endast av den kristna överklassen. Äfflingarne frukta honom, och kunna icke nämna hans namn, ty det fastnar i halsen. Hans kristendom var ljus, esoterisk, kanske något för ljus … ” (Avsättningen av Apan)

Men En blå bok är också intressant för vad den kan säga oss om Strindbergs relation till Ben Kadosh. Vi vet att de båda hade kontakt och korresponderade under en period runt sekelskiftet. (se t ex Faxneld, Mörkrets apostlar (2006) eller Pedersen och Madsen, ”Den Hellige Sön” i Den ny morgens gry (2006)) men att något fick dem att bryta med varandra runt 1905. En blå bok I, som författades under 1906 och 1907, innehåller gott om ledtrådar till varför deras relation inte blev långvarig. En av dessa är Strindbergs inställning till kulten av Pan, som ju knappast någon kan sägas ha utgjort en mer ivrig företrädare för än Kadosh.

I avsnitt som ”Den ludne guden” framgår det att Strindberg har en ytterst negativ syn på Pan som han menar är de ovan nämnda äfflingarnas gud. Detta betyder naturligtvis inte att han med äfflingar främst syftar på sådana som menar sig dyrka Pan -- ”de måste skämmas för sin gud, ty de kalla sig ateister, men deras religion är de ondes” – snarare att äfflingar representerar sådant som Strindberg associerade med Pan, den ludne guden, Dyngherren. Trots att Strindberg alltså inte vänder sig mot en faktisk, religiös Pan-kult är det svårt att tänka sig att han skulle ha haft något till övers för en sådan och särskilt med tanke på att En blå bok kom till så nära efter hans kontakt med Kadosh kan det inte uteslutas att avfärdandet av Pan också är riktat mot den danske luciferianen.

Västerländsk esoterism eller vad kyrkoherden gjorde när biskopen inte såg

2009-12-16T05:45:00.000-08:00

”I have my alchemical laboratory in a cellar under my house where the Bishop cannot see it.”

William Alexander Ayton (i brev till Yeats, publicerat i Ellic Howes The Alchemist of the Golden Dawn, The Letters of Revd. W. A. Ayton to F. L. Gardner and Others 1886-1905)

Spiritistisk andefotografering

2009-12-13T07:53:00.000-08:00

Den berömde franske fotografen Félix Nadar (Gaspard-Félix Tournachon) tog inte bara bilder av Baudelaire och Sarah Bernhardt, han tog också detta intressanta fotografi som avbildar ockultisten Albert de Rochas astralkropp.

de Rochas var i sig en fascinerande karaktär. Han lästes av och inspirerade Strindberg och var författare till verk med titlar som La Science des Philosophes et l'Art des Thaumaturges dans l'Antiquité (1882) och Receuil de documents relatifs à la levitation du corps humain (1897). Martin Lamm skriver följande om honom i Strindberg och makterna:

”Rochas, som bar titeln överste och var anställd vid Ecole polytechnique i Paris, hade gjort sig känd genom de hypnotiska experiment, varigenom han ansåg sig kunna återuppliva och vetenskapligt förklara en del uråldriga magiska procedurer. Hans huvudverk L´Extériorisation de la sensibilité omnämnes av Strindberg på flera ställen i Inferno och Legender och inspirerade honom till en skrift i samma anda ´Om själens irradiation och utsträckningsförmåga´, vilken först infördes i L´Initiation och sedermera intrycktes i Legender…”(82f)

Lamms bedömning verkar helt korrekt när han talar om de Rochas som en representant för den franska ockultismens mer ”vetenskapligt” färgade sida och kanske kan man se i Rochas teorier ett slags protoparapsykologi besläktad med en del av de tendenser som i Storbritannien t ex fanns inom The Society for Psychic Research.

Minst lika fascinerande som de Rochas är emellertid den genre som Nadars fotografi representerar, 1800-talets och det tidiga 1900-talets andefotografi. Fotografiet som uppfanns i sin moderna utformning bara några år före spiritismens födelse på 1840-talet absorberades mer eller mindre genast av den spiritistiska rörelsen. Andefotografering vann sedan bredare popularitet under det amerikanska inbördeskriget som hade samma stimulerande effekt på spiritismen som första världskriget skulle komma att ha. Kameran och dess löfte om objektiv och pålitlig observation och hoppet att den nya uppfinningen skulle kunna skåda in i världar som hittills endast sporadiskt varit tillgängliga för den mänskliga blicken gjorde den till ett utmärkt redskap för spiritismen.

Det typiska spiritistiska andefotografiet var ett porträtt av en levande person med en skugglik och otydlig mänsklig gestalt som framträder vid sidan av den porträtterade. Ofta var dessa otydliga gestalter döda släktingar till den levande personen på bilden och ofta hade de skapats genom dubbelexponering och var medvetna förfalskningar. Sådana fotografier framställdes av ett flertal kända specialister på området som William H. Mumler (1832–1884) och Édouard I. Buguet (1840–1901).

De spiritistiska andefotografierna förlorade sin popularitet under 1900-talets första decennier men som den amerikanske etnologen Daniel Wojcik påpekat utgjorde de föregångare till nya typer av övernaturlig fotografering som vunnit popularitet senare under 1900-talet (bl a katolska fotografier av Jungfru Maria).

Wojcik tolkar bland annat andefotografierna utifrån den spiritistiska relationen till 1800-talets teknologiska landvinningar och menar (som andra gjort före honom) att uppfinningar som den elektriska telegrafen och fotografiet gav ett slags psykologisk legitimitet till spiritismen eftersom det visade att det var möjligt att både se och kommunicera med människor som inte var fysiskt närvarande. Han menar också att det under 1800-talets mitt fanns en utbredd populär koppling mellan döden och fotografering och att denna koppling bland annat visade sig i seden att ta porträttbilder på döda familjemedlemmars lik. Sannolikt finns det inget annat fenomen som på ett så konkret sätt illustrerar förändrade inställningar i den moderna människans förhållande till döden som dessa bilder som troligtvis gör de flesta nu levande västerlänningar illa till mods på ett i det närmaste numinöst sätt.

Tillgängliga orakel

2009-11-24T15:43:00.001-08:00

Efter att ha varit slut i bokhandeln ett tag går nu De kaldeiska oraklen att få tag på igen.

ockultistiska tidskrifter iii: den spiritistiska pressen

2009-11-24T12:19:00.000-08:00

Ibland är det i det närmaste genant att påminna sig om hur små de rörelser och organisationer som brukar uppfattas som typiska exempel på det förra sekelskiftets ockultism faktiskt var – varken Golden Dawn eller OTO hade under sin första tid mycket mer än en handfull medlemmar och detsamma kan sägas om nästan alla av periodens ockultistiska ordenssällskap från BOTA till Fraternitas Saturni.

Det kan då vara värt att påminna sig om att det faktiskt fanns en rörelse som även om man utgår från de allra mest konservativa storleksbedömningarna var åtminstone tusen gånger större än Golden Dawn och att denna rörelse utövade ett betydande inflytande såväl på den miljö som gav upphov till de ovan nämna ordenssällskapen som på den omgivande kulturen i stort. Om det inte är omedelbart självklart att jag tänker på spiritismen beror detta sannolikt på att den litteratur som producerades av de initiatoriska ordenssällskapen tenderar att vara starkt antispiritistisk att det ibland kan vara svårt att se de kopplingar som finns mellan dessa båda miljöer (vilket i sammanhanget är ett typiskt tecken på att sådana kopplingar faktiskt finns).

Den nedlåtande inställning till rörelsen som gav oss ouijabrädet och ektoplasman som nästan alltid finns i den klassiska esoteriska litteraturen har möjligen bidragit till att det finns en tendens även i nutida studier av 1800-talets och det tidiga 1900-talets esoterism att bortse från spiritismens inflytande. Det är t ex talande att mycket av den forskning som faktiskt finns om spiritismen med något betydelsefullt undantag (t ex Alex Owen) inte utförts av personer som i övrigt ägnat sig åt västerländsk esoterism – snarare är de ofta specialister på 1800-talet i allmänhet (som Janet Oppenheim) eller religionshistoriker med genusinriktning (som Ann Braude). Detta är beklagligt om inte annat eftersom spiritismen alltså sannolikt är den ojämförligt största moderna religiösa rörelse som skulle kunna betecknas som ”ockult” eller ”esoterisk” i någon bemärkelse – även om sådana klassificeringar är långt ifrån oproblematiska (rörelsen skulle sannolikt hamna utanför Faivres esoterismdefinition, innanför von Stuckrads och någonstans på gränsen för Hanegraaff).

Spiritismen skiljer sig dock på många punkter från de rörelser som oftare brukar klassas som esoteriska under perioden. Bland annat var den lösare organiserad än många av dessa rörelser. Om man var teosof (i den betydelse som Blavatsky gav begreppet), var man sannolikt medlem i teosofiska samfundet, men om man var spiritist var man med allra största sannolikhet inte med i någon organisation alls och om man var det fanns det många att välja mellan från The British National Association of Spiritualists till The British Association of Progressive Spiritualists. Detta faktum, tillsammans med spiritismens i sammanhanget gigantiska mängd anhängare (bedömningar varierar från några hundra tusen till ett par miljoner bara i England och USA), har sannolikt bidragit till utvecklingen av den mycket vitala spiritistiska pressen, som uppenbarligen fungerat som ett sätt att hålla samman en annars starkt fragmentarisk rörelse.

I samband med att den spiritistiska rörelsen etablerade sig i England och Storbritannien växte en spiritistisk press fram och en mängd tidskrifter, varav en handfull var framgångsrika, skapades. Enligt Janet Oppenheim bidrog det faktum att den brittiska pressen i övrigt var starkt fientlig till spiritismen till att skapa en grund för denna utveckling. De spiritistiska tidskrifternas inriktning skilde sig i hög grad åt och den mångfald de utgjorde ett exempel på kan sägas ha speglat miljön i stort. En del av dem var lokala och andra nationella, en del apologetiska, andra i någon mån kritiskt granskande, en del var kristna, andra inte, och många kombinerade det spiritistiska innehållet med andra teman som mesmerism och swedenborgianism.

Bland de mest framgångsrika tidskrifterna nämns ofta The Spiritual Magazine, The Medium and Daybreak, The Spiritualist Newspaper, Light (som jag tidigare nämnt i bloggen), och The Two Worlds. De flesta av dessa tidskrifter innehöll beskrivningar av seanser, reportage om berömda medier och annonser där allt från alternativmedicin till ouijabräden salufördes och de bidrog sannolikt till att skapa en viss känsla av samhörighet inom rörelsen.

Bland några av de mest intressanta tidskrifterna kan Medium and Daybreak och Two Worlds nämnas. Den första av dessa gavs ut under perioden 1869 – 1895 och representerade huvudfåran i den spiritistiska rörelsen. Tidskriften sägs ha haft den största upplagan av de brittiska spiritistiska tidskrifterna. Two Worlds var mer radikal än Medium and Daybreak och dess chefsredaktör var ingen mindre än Emma Hardinge Britten som har kallats rörelsens främsta propagandist. Hardinge Britten var också en viktig ideolog inom den spiritistiska rörelsen och hennes perennialistiska religionsteori och intresse för österländsk religion visar att viktiga element i Teosofiska samfundets ideologi fanns närvarande i 1800-talets esoterism redan innan Blavatsky publicerade sina böcker.

Ben Kadosh iii: fler smakprov

2009-11-16T10:32:00.000-08:00

Det har blivit dags att bjuda på ännu ett citat från den kommande Kadosh-översättningen, (mer om denna här). Denna gång väljer jag ett stycke där författaren uttrycker sig lyriskt om den behornade bocken. Även detta citat representerar ett grundläggande tema (den religiösa kulten av djur och de krafter som dessa representerar) i Den ny morgens gry likaväl som Kadoshs/Hansens underliga litterära stil.

"Hornen med sin stolta, trotsiga resning, elegant bakåtvridna, och djurets mörka ansikte, som i förening skapar dess demoniska yttre, därtill medvetandet hos djuret, om den yttre, mörka magnetism eller utstrålning som utgår från det – och som kommer till uttryck i dess hållning – och medvetandet om hur den ska använda den, sin medfödda gåva, är också ett tillräckligt bevis för dess speciella intelligens."

Ockultistiska tidskrifter ii: Le voile d´Isis

2009-11-07T12:09:00.000-08:00

Historien bakom den martinistiska tidskriften Le voile d´Isis berör många av de mest centrala aktörerna och inflytelserikaste trenderna inom de senaste 120 årens franska esoterism och kan sägas vara förankrad i den fysiska plats som sannolikt utgör en av de viktigaste punkterna i denna rörelses intellektuella liv. Berättelsen om Le voile d´Isis har, föga förvånande, sin början under den hektiska period under 1800-talets två sista decennium som var så rik i innovation för den franska esoteriska miljön och kanske mest av allt för den person som av historikern David Allen Harvey kallats den franska ockulta renässansens organisatör. 1890 fyllde den franske läkarstuderande ockultisten Gérard Encausse (mer känd under pseudonymen Papus) 25 och han var att döma av sina handlingar under denna period full av ungdomlig vitalitet. Papus studerade sedan några år tillbaka medicin, han hade redan publicerat sin första bok L'Occultisme Contemporain, grundat sitt första ockulta ordenssällskap L´Ordre Kabbalistique de la Rose-Croix (tillsammans med Stanislas de Guaita och Josephin Péladan) och skapat förlaget Les Éditions du Merveilleux. Året han fyllde 25 arbetade han på ännu en bok, L'Occultisme, och ännu ett ordenssällskap, L´Ordre Martiniste, men det är hans förläggargärning som intresserar oss här.

Papus grundade Les Éditions du Merveilleux tillsammans med Lucien Chamuel som drev en esoterisk bokhandel i Paris och som övertalats av Papus att finansiera företaget. Chamuel, vars verkliga namn var Mauchel, var involverad i Jules-Benoît Doinels gnostiska kyrka och skulle snart bli biskop Tau Bardesane av La Rochelles stift. Han var också en anhängare av martiniströrelsen som han förblev trogen hela sitt liv. 1890 publicerade redan Papus och Chamuel L´Initiation tillsammans men de var uppenbarligen av åsikten att ännu en tidskrift behövdes; sannolikt ville de försöka nå ut till en större läsekrets. Le voile d´Isis var nämligen under sin första period en veckotidning (trots att vissa rykten gör gällande att den vid något tillfälle även fungerat som dagstidning) med ett något mindre specialiserat innehåll än L´Initiation. Det finns också de som menar att Le voile d´Isis var tänkt att ha en viss polemisk udd riktat mot Teosofiska samfundet som Papus och martinisterna nyligen brutit med och det är möjligt att Papus tänkte sig tidskriften som en motvikt till Le Lotus som var teosofernas franska organ.

Chamuels boklåda, förlaget som hörde samman med denna och tidskriften var länge en enhet inom den franska esoteriska miljön även om bokhandelns fysiska belägenhet skiftade ett par gånger. I början av 1900-talet övergick bokhandeln i familjen Chacornacs ägo och utgivningen av Le Voile d´Isis togs över av Librairie Générale des Sciences Occultes (vilket under en period var namnet både på boklådan och förlaget). Chacornacs förlag var mycket aktivt och särskilt Paul Chacornac som tog över verksamheten efter sin far var en inflytelserik förläggare av esoterika som även själv författade en del böcker. Främst bland dessa var det verk som länge var standardbiografin över Eliphas Lévi, Eliphas Lévi, rénovateur de l'occultisme en France, som han själv gav ut 1926.

Intressant nog lyckades Le voile d´Isis behålla sin plats i den franska esoterismens hjärta även efter den omvälvning som René Guénons inflytande på rörelsen kom att utgöra. Guénons böcker, som började publiceras under 20-talet, var som bekant starkt kritiska mot den typ av ockultism som martinismen i mångt och mycket representerat. Trots detta stod Guénon på vänskaplig fot med Paul Chacornac som längre fram skulle komma att skriva en biografi över traditionaliströrelsens grundare. Guénons inflytande var så starkt att Librairie Générale des Sciences Occultes så småningom omvandlades till ett traditionalistiskt (eller åtminstone traditionalistanstruket) förlag, Éditions Traditionnelles, som fortfarande existerar. Le voile d´Isis bytte nu namn till Etudes Traditionnelles och var aktiv till och från under perioden 1936-1992. Generöst räknat överlevde alltså tidskriften något mer än hundra år och speglade under denna period i hög grad huvudfåran inom den franska esoterismen.

Under namnet Le voile d´Isis gavs tidskriften ut med flera olika format och med varierande utgivningstakt. Innehållet utgjordes av bidrag från de tongivande karaktärerna inom den samtida franska esoterismen som F-Ch Barlet, Joanny Bricaud, Oswald Wirth, Papus själv och mot slutet också Guénon. Till detta lades emellertid också historiska texter, bland annat brev av Eliphas Lévi och essäer av Saint-Martin, samt översatt skönlitteratur av Bulwer-Lytton.

Ockultistiska tidskrifter

2009-10-18T11:08:00.000-07:00

Ett ofta förbisett men på många sätt utmärkt material för studiet av 1800-talets och det tidiga 1900-talets ockulta miljö är den frodiga flora av tidskrifter som publicerades av olika aktörer inom denna miljö. Den esoteriska tidskriftsmarknaden under perioden var nämligen mycket livskraftig och utgör egentligen kanske den viktigaste källan för den som idag vill göra sig en bred bild av miljön bortom de enstaka klassiska författare och verk som blivit ihågkomna till våra dagar. Här återfinns ofta texter och ideologer som ingen längre minns vare sig bland forskare eller bland arvtagarna till de konfessionella miljöer som gav upphov till texterna.

Förhållandet ser ungefär likadant ut även för de författare som är mer välkända och vars böcker fortfarande finns i tryck. Gissningsvis är det t ex få personer som läst Arthur Waites artiklar från The Occult Review (även bland dem som vet vem Waite är och uppskattar hans böcker). Tidskrifterna har helt enkelt varit svårare att få tag på, de har inte funnits i nytryck och har ofta varit svåra eller dyra att köpa från antikvariat, ett förhållande som nu långsamt håller på att ändras då några (t ex den teosofiska tidskriften Lucifer) ges ut i nytryck.

De ockulta tidskrifterna kunde under sin storhetstid mellan 1800-talets mitt och mellankrigstiden vara mer allmänt hållna – som den brittiska Occult Review – eller knutna till någon organisation eller ideologisk strömning. Mesmerister, martinister, spiritister och teosofer hade alla ett flertal tidskrifter kopplade till sig. Särskild värda att nämna är den martinistiska tidskriften Le voile d´Isis som under en period gavs ut som veckotidning parallellt med den andra martinistiska tidskriften L´Initiation i vilken bland annat Strindberg publicerades.

De flesta av dessa tidskrifter lades ner under 1900-talets första decennier, men intressanta undantag finns. Bland dessa är det antagligen mest spektakulära den spiritistiska tidningen Light som i skrivandets stund överlevt 128 år sedan den grundades 1881 och på sin ålders höst fungerar som medlemsorgan för den engelska spiritistanknutna organisationen The College of Psychic Studies.

Papus och de franska martinisterna låg

bakom publiceringen av ett flertal tidskrifter

Subalterna Orakel

2009-09-30T15:12:00.000-07:00

Subalternföreläsningen måste sägas ha blivit lyckad. Ola föreläste om underjordsplatonskt vokalmässande och etymologin bakom iynges, De kaldeiska oraklen salufördes bredvid Teratologen och Ernst Jünger och jag träffade gamla kurskamrater från förlagsutbildningen i Lund. H:ström är trots allt ett av mina favoritförlag.

Mer info om Ola och Subaltern

2009-09-28T03:00:00.000-07:00

Mer information finns här.

Ola Wikander och Subaltern

2009-09-19T07:09:00.000-07:00

Den 30e september 19.00 på Hedmanska gården i Malmö kommer Ola Wikander att hålla föredrag om De kaldeiska oraklen. Föredraget annordnas av kulturtidskriften Subaltern.

Ben Kadosh ii: ett kort smakprov

2009-08-19T11:53:00.000-07:00

Med bakgrund mot förlagets arbete på en översättning av Hansens Den Ny Morgens Gry kommer vi här på bloggen att hålla igång ett Kadosh-tema under den närmaste framtiden. Idag tänkte jag bjuda på ett utdrag ur översättningen (som i princip är färdig om än inte korrekturläst eller redigerad). Utdraget är ganska typiskt för Hansens stil, någonstans mellan lovsång och teologiskt traktat, och ger i övrigt också ett intressant exempel på Hansens ganska egenartade meningsbyggnad och varma relation till tankstreck och kolon som vi inte har velat beröva läsarna av översättningen.

”Lucifer blir Pans sanna exoteriska yttre! Lik: mörkrets energis åsyn. Mörkrets energi – frambringande ljuset – är precis det sanna uttrycket – dessvärre helt missförstått – för Lucifer! Lucifer är tingens sanna skapare – Pans realitet!
En följd av detta blir att Pan således inte är den obetydliga storhet – som människan i sin till största delen barnsliga, naiva föreställning om honom vill göra honom till – som tillåter människan att driva gäck med honom efter sitt gottfinnande.
Lucifer i sin sanna verklighet och höghet är som ett gudomligt majestät!
Inte för inte är hans smycke: Morgonstjärnan!
Men under morgonstjärnan: Venus. Venus är Lucifers dräkt.
Förundrat kan man fråga: hur kan den fullt ut maskuline Lucifer tillika vara den feminina Venus? På det kan man bara svara: Lucifer gömmer sig bakom Venus. Han utgör det manligt starka, de ockulta krafterna i henne.
Lucifer är Venus: metamorfos, liksom omvänt: Venus är Lucifers.
Venus, kvinnan, är bara en aspekt eller annan sida av Lucifer, alldeles lik honom, som skapad ur hans element.
Hon är det kända av det okända!
Naturhuvudprincipen i Lucifer är ormkaraktären, kunskapens och det relativa ondas bild; fastän den hör till Hermes-Merkurius, kan man inte utesluta Venus-fallosaspekten av den.
Därför är också ”Lilith”: ”La maitresse du Lucifer”, inte så mycket Lucifers älskarinna, som mer en sida av honom.”

Så kan det alltså låta, luciferianism anno 1906.

Ett möte med Ben Kadosh

2009-08-17T14:51:00.001-07:00

En del av er vet redan att förlagets nästa projekt är en översättning av den danske luciferianen Carl William Hansens skift Den Ny Morgens Gry: Lucifer-Hiram -- Verdensbygmesterens Genkomst, utgiven 1906 under pseudonymen Ben Kadosh. Denna skrift, som av flera skäl är historiskt intressant, har ganska länge haft något av en kultstatus inom den nordiska ockultistiska miljön och har tidigare publicerats i Sverige i en engelsk översättning (av Bjarne Pedersen) i Carl Abrahamssons gamla tidskrift Fenris Wolf. Någon svensk översättning har emellertid aldrig, mig veterligen, tidigare gjorts, en försummelse som alltså snart kommer att vara försonad.

Utgåvan kommer att innehålla en rad essäer som placerar Hansens skrift i ett idéhistoriskt, religiöst och kulturellt sammanhang och som samtidigt låter den intresserade läsaren använda Hansens text som ett titthål in i den muromgärdade, mörka och vildvuxna trädgård som utgörs av den ofta förbisedda del av det förra sekelskiftets esoterism som hans text är ett uttryck för – en trädgård vars existens några faktiskt förnekat och i vars mörker döljer sig både det skrämmande och det underhållande.

Hansens skrift innehåller en inbjudan till läsaren att uppsöka honom i hans hem (på Hjørringsgade i Köpenhamn) för att mellan fyra ögon kunna diskutera luciferianskt frimureri och trots att den diaboliske mejerihandlaren sedan länge är död vill jag gärna se det som om hans inbjudan fortfarande är giltig och även jag inte kan garantera någon lekamlig tête-à-tête med Ben Kadosh vill jag istället locka skriftens läsare till ett själsligt möte med Hansen, så som hans tänkande, hans värld och hans ambitioner har överlevt i hans sällsamma och originella funderingar om Lucifer-Hiram.

Max Nordau om Péladan

2009-07-04T14:58:00.001-07:00

I anknytning till Séons porträtt av Péladan måste jag citera dessa rader ur Max Nordaus Entartung (ursäkta engelskan):

”He possesses a special costume as grand-master and Sar (in which his life-sized portrait has been painted by Alexandre Séon), and a composer, who belongs to the order, has composed for him a special fanfare, which on solemn occasions is to be played by trumpets at his entrance.”

Vad kan man göra annat än att hoppas att det är sant.

Två porträtt av Joséphin Péladan

2009-06-29T14:21:00.000-07:00

Under det slutande 1800-talets ockulta renässans var det sannolikt i Frankrike som de ockultistiska rörelserna och tänkarna utövade som störst inflytande på det omgivande samhällets kulturklimat och i Frankrike var det sannolikt få som så medvetet och energiskt arbetade för att skapa en ockultistisk estetisk strömning som Josephin Péladan. En liten men intressant konsekvens av detta är de många porträtt av sig själv som Péladan lät olika fin de sciècle-målare utföra. Här följer två av dessa, utförda av Marcellin Desboutin och Alexandre Séon.

Lyrikvännen tema: skräck

2009-06-22T11:21:00.000-07:00

Till er med böjelser i denna riktning rekommenderar jag en titt i det senaste numret av Lyrikvännen (4/09) där en artikel av undertecknad med temat Aleister Crowley och det förra sekelskiftets femme fatale-tematik kan avnjutas.

Crowleys väggmålningar och The Abbey of Thelema

2009-05-24T06:35:00.001-07:00

De Crowleyintresserade som ännu missat RT Coles Thelema Revisited uppmärksammas härmed på detta försök att dokumentera resterna av det numera så förfallna Abbey of Thelema. Jag känner att jag borde uppmärksamma er på detta även om projektet inte har något alls att göra med Sitra ahra förlag.

Sepermerus spegel

2009-05-08T05:21:00.000-07:00

Kanske intresserar det er att Fredrik Gregorius, författaren till Modern asatro och Satanismen i Sverige, har börjat blogga. I så fall går hans tankar om nyhedendom, esoterism och en del annat att följa här.

Golden Dawn, Leonard Smithers och Althea Gyles

2009-04-12T10:02:00.000-07:00

Jag lovade i ett tidigare inlägg att jag skulle återkomma till relationen mellan förläggaren Leonard Smithers och Golden Dawn-medlemmen Althea Gyles. Som vi har sett var den sociala miljön runt den excentriske Smithers, i vilken personer som Oscar Wilde, Ernest Dowson och Aubrey Beardsley, men också WB Yeats och Aleister Crowley (åtminstone i utkanten) ingick, en av de kontaktytor där delar av Golden Dawns medlemskap smälte samman med delar av samtidens kulturelit. Gyles är i Golden Dawn-sammanhang i det närmaste totalt förbisedd men hon kan ändå sägas vara representativ för en viss typ av medlemmar som drogs till orden ifråga.

Althea Gyles (1868-1949) var en poet och illustratör som enligt Smithers biograf James G Nelson idag uppfattas som en av 1890-talets viktigaste konstnärer. Hon hade studerat konst i Dublin men flyttade i 90-talets början till London där hon gick med i Golden Dawn. Genom sitt umgänge kom hon i kontakt med Smithers som anlitade henne som illustratör. Hon illustrerade bland annat Yeats The Secret Rose (1897) och Wildes The Harlot´s House (1904).

Gyles umgicks också i politiskt radikala kretsar och för inte så länge dök några fotografier upp i en samling som tidigare varit i privat ägo som bland annat visar en uppenbart berusad Gyles tillsammans med grevinnan, revolutionären och suffragetten Constance Mariewicz, som dömdes till döden (men benådades) efter påskupproret.

Någon gång under 1899, sannolikt i samband med arbetet på The Harlot´s House blev Gyles och Smithers älskare. Relationen uppfattades som en skandal bland många i parets närhet som ansåg att pornografen Smithers hade förlett den oskyldiga Gyles; särskilt Yeats blev mycket upprörd. Man såg Gyles som ”a pure and beautiful soul lured into the vicious clutches of a demonic, lust filled brute ”, som Nelson uttrycker det.

Relationen mellan Gyles och Smithers är hursomhelst intressant eftersom den illustrerar den nära kopplingen mellan Golden Dawn och 1890-talets litterära och konstnärliga avantgarde samtidigt som den illustrerar Alex Owens poäng om att orden inte bör betraktas som, eller åtminstone inte enbart som, ett gäng stockkonservativa frimurare som längtade tillbaka till medeltiden. Den lockade uppenbarligen också många radikala unga kvinnor.

Möjligen kommer jag att återkomma med en utredning av de rykten som hävdar att Gyles också var älskarinna till ingen annan än Aleister Crowley.

Mer information om Fredrik Gregorius avhandling

2009-03-25T07:57:00.000-07:00

Information om avhandlingen:

Format: 240x165 mm
Bandtyp: mjukpärm
Sidantal: 325
Pris: 250 kr

Vi kan också bjuda på ett klipp där Gregorius framträder på tv4:s nyhetsmorgon.

För info om beställning se här.

Fredrik Gregorius: Modern Asatro

2009-03-22T10:40:00.000-07:00

Jag har alltför länge skjutit upp ett blogginlägg om Fredrik Gregorius och hans avhandling Modern Asatro: Att konstruera etnisk och kulturell identitet. Gregorius, som tidigare gett ut den lilla boken Satanismen i Sverige på Sitra ahra förlag, disputerade den 30 januari med Olav Hammer som opponent. Avhandlingen har väckt en del intresse i media och omskrivs t ex här, här och här.

Sitra ahra förlag kommer att distribuera Gregorius avhandling. Lagret är ytterst begränsat och enligt Gregorius finns för tillfället inga planer på att låta trycka upp en ny upplaga av avhandlingen som därför gissningsvis inom kort kommer att bli mycket svårt att få tag på. Den som är intresserad av att köpa ett exemplar kan höra av sig till förlaget. Mer information om priser etc kommer under veckan.

Fil dr Fredrik Gregorius

Här följer en beskrivning av avhandlingen och dess ämne:

”Intresset för vikingatiden och de fornnordiska gudarna är stort i dagens Sverige och utgör en central del av den nationella självförståelsen. Varje sommar hålls vikingamarknader på flera platser i landet och i många butiker säljs smycken med fornnordiska motiv. De flesta ser det som en historisk epok som inte omedelbart påverkar deras liv idag. Men för vissa blir
intresset för vikingatiden och dess gudar vägen till en ny livsåskådning.

I den här studien behandlas modern asatro och dess strävan att konstruera en etnisk och religiös identitet. Den moderna asatron är en paradoxal religion. Den baserar sig på äldre religiösa föreställningar och sätter sig genom sin syn på kulturell och etnisk identitet i opposition till det moderna urbana samhället. På ett liknande sätt framhåller de asatroende sig som en minoritet men utgår från etniska föreställningar som delas av en majoritet som inte har något intresse för asatron. Den moderna asatron är inte skild från bredare föreställningar om fornnordisk kultur; snarare har den dragit dessa till sin spets. Det handlar om ett sökande efter något som kan fungera som en fast punkt i en tid som upplevs som allt mer föränderlig och där rådande strukturer saknar varaktighet. Historien blir inom asatron en väg mot något permanent, en symbol för något som den moderna människan har förlorat. Men tolkningen av det förflutna ligger inte fast. Historien omvandlas ständigt för att passa samtida behov och värderingar. Den moderna asatron blir därmed ett exempel på hur våra föreställningar om det förflutna ständigt påverkar oss.”

Golden Dawn, Leonard Smithers och det litterära avantgardet

2009-03-14T15:51:00.000-07:00

För några år sedan utkom en bok som trots att den bidrar med flera intressanta pusselbitar när det gäller förståelsen för hur Golden Dawn och i förlängningen det förra sekelskiftets ockultism överhuvudtaget förhöll sig till och passade in i det omgivande kulturella landskapet verkar ha förbigåtts av flertalet esoterismintresserade och som jag därför tänker uppmärksamma här.

Boken ifråga, Publisher to the Decadents av James G Nelson, är samtidigt en biografi av den originelle förläggaren Leonard Smithers och en studie över dennes förlag, Smithers & co.

Smithers etablerade sig ursprungligen som utgivare av exklusiva utgåvor av svårtillgänglig erotika, ofta på eller över pornografins gräns. Många lustiga anekdoter berättas om honom i Nelsons bok, bland annat skall han i det antikvariat han drev vid sidan om förlaget ha haft sina, ur lagens synpunkt, mest tveksamma böcker i en väska bakom disken för att kunna springa iväg med denna i händelse av en razzia. I samma antikvariat sägs han också ha haft ett exemplar av Imitatio Christi bunden i äkta människoskinn till försäljning.

När Storbritanniens litterära avantgarde efter rättegången mot Wilde övergavs av sina förlag lyckades Smithers utnyttja situationen. På grund av sin bakgrund var han utan tvekan lämpad att göra det han gjorde. Han hade vanan inne att möta de problem som en förläggare av provocerande böcker kan råka ut för och, om nödvändigt, hade han goda kontakter i det underjordiskt nätverk av mindre nogräknade tryckerier och diskreta distributionskanaler som normalt utgjorde den brittiska pornografins infrastruktur men som naturligtvis också kunde användas till annat. Inom ramen för en ny litterär tidskrift, The Savoy, lyckades han därför knyta Aurthur Symons, Aubrey Beardsley, Oscar Wilde, Ernest Dowson, Havelock Ellis, Max Beerbohm, W B Yeats m fl till sitt eget förlag.

Smithers storhetstid varade endast i några år. Därefter gick han i konkurs och ägnade den kvarvarande delen av sitt liv åt den något absurda sysselsättningen att hanka sig fram på att ge ut piratutgåvor av sitt eget förlags tidigare utgivning.

Bland Aleister Crowleys biografer har det länge varit känt att Smithers gav ut den unge poetens tidiga lyrik. Aceldama och White Stains samt ett verk med titeln Green Alps som emellertid aldrig blev utgivet förlades hos Smithers. Det verkar emellertid som kretsen kring Smithers är av större betydelse för Crowley än vad som vanligtvis framgår i dennes biografier. Bland annat eftersom Jerome Pollitt, Crowleys älskare från Chambridgetiden, umgicks in denna.

Smithers stod också i kontakt med WB Yeats som emellertid verkar ha känt sig illa till mods i den moraliskt tveksamme förläggarens närhet. Trots detta lät han publicera sig i The Savoy. Nelson beskriver bland annat en bisarr middagsbjudning hos Smithers där bland andra Yeats, Aubrey Beardsley, Arthur Symons och Max Beerbohm deltog. En överförfriskad Smithers spelade piano medan Yeats föreläste om ”dyahbolism” och den svårt sjuke Beardsley periodvis uppsökte badrummet för att spotta blod.

Kanske mest intressant är emellertid Smithers romantiska relation till den unga Golden Dawn-medlemmen Althea Gyles som jag snart skall återkomma till.

Mer Brodie-Innes: The Soul of a Witch

2009-03-09T08:27:00.000-07:00

Den historiska romanen The Soul of a Witch är idag knappast läsvärd på grund av några estetiska eller litterära kvaliteter. Det rör sig om en berättelse med mer en ett drag gemensamt med den klassiska kioskromanen, (romantik i historisk miljö, styltig dialog på pseudoarkaiserande språk, skurkaktiga riddare och sköna jungfrur). The Soul of a Witch har uppenbarligen aldrig varit något mästerverk och har åldrats dåligt. Som mycket liknande litteratur, d v s skönlitteratur författad av ideologiproducerande esoteriker, har den trots allt ett visst existensberättigande i det att den kan fungera som ingång till eller information om sin författares tankevärld och i någon mån också om den miljö i vilken denne rörde sig.

Det går t ex lätt att läsa The Soul of a Witch som ett exempel på den keltiska vurm som uppenbarligen behärskade flera av centralfigurerna i Golden Dawn, alltså samma entusiastiska passion som fick McGreagor Mathers att promenera runt i Paris iklädd kilt och en viss Alexander Crowley att byta namn. Romanen utspelar sig Skottland på 1500-talet och kan glädja keltofilen med information om olika klaner, släktförhållande och lokala sedvänjor.

I övrigt, och kanske med större intresse, går det att se The Soul of a Witch som en skönlitterär gestaltning av Brodie-Innes tankar om häxeri, häxkonst och häxor och här är romanen också vagt intressant som ett exempel på en av många ståndpunkter som intogs om dessa ämnen i den miljö ur vilken wiccarörelsen så småningom skulle växa fram, även om man vågar gissa att detta inte var en utveckling som Brodie-Innes skulle uppskattat om han fått leva tre decennier längre.

Ett återkommande problem med skräcklitteratur skriven av ockultister som delas av The Soul of a Witch, (även om denna roman knappast kan räknas till skräckgenren), är den tendens att överförklara och prata sönder eventuella övernaturliga inslag. Denna tendens utgör utan tvekan resultatet av att författarna, vana att producera fackprosa om samma ämnen, tillåtit sig att ge sig hän åt den från deras perspektiv begripliga lockelse att undervisa sina läsare. Ur ett spänningsperspektiv är emellertid priset för detta nöje högt.

Att Brodie-Innes undervisar går lätt att se om man läser The Soul of a Witch bredvid artikeln Scottish Witchcraft Trials där han redogör för sina åsikter om häxeriet. Scottish Witchcraft Trials är till stor del ett försvar för de tidigmoderna häxprocesserna, åtminstone de skotska, med utgångspunkt i uppfattningen att de som under dessa anklagades för att vara häxor faktiskt var skyldiga och utgjorde ett reellt hot för sina medmänniskors liv och hälsa. Brodie-Innes tänkte sig kortfattat att häxorna använde sig av någon särskilt kraftfull form av hypnos för att ta kontroll över andra människor och för att väcka övermänskliga krafter inom sig själva. Dessa tankar utgör ett centralt tema också i The Soul of a Witch där en hamnskiftande häxa utgör en av de mest intressanta karaktärerna.

Detta är åsikter som i någon mån är motsatta dem som legitimerade grundandet av wiccarörelsen eller andra försök att skapa en modern häxkonst. Wicca skulle å andra sidan knappast existera om det inte vore för de det intresse för häxan som uppenbarligen fanns i den tidiga 1900-talsockultismen.

(Alexandriansk rit på 60-talet)

C W Brodie-Innes och den ockulta skönlitteraturen

2009-02-22T12:13:00.000-08:00

Det är allmänt känt, åtminstone bland dem som intresserar sig för sådant, att det bland nyckelpersoner inom det förra sekelskiftets och det tidiga 1900-talets ockultism skrevs en hel del skönlitteratur, och att en stor del av denna, intressant nog, klassificeras bäst som någon typ av skräck eller science fiction. I Tyskland skrev Eugen Grosche sin Exorial på franska fanns Joséphin Péladans väldiga La Décadence Latine och på engelska en lång rad exempel från Blavatskys Nightmare Tales till Dion Fortunes The Secrets of Doctor Taverner.

Flera av dessa personer var medlemmar av eller rörde sig i kretsarna runt The Hermetic Order of the Golden Dawn. Många är bekanta med Arthur Machens, Crowleys och den redan nämnda Fortunes skönlitterära alster. Här tänkte jag emellertid presentera en person som tillhörde samma miljö men som inte är lika välkänd, nämligen den skotske juristen och Golden Dawn-medlemmen C W Brodie-Innes.

John William Brodie-Innes (1848-1923), känd inom orden som Sub Spe, var grundare av Golden Dawns Edinburgh-tempel, Amen Ra, och en Mathers-lojalist i den stora ordenskonflikten runt år 1900. Han upprätthöll kontakten med Mathers och ledde efter dennes död 1918 hans orden Alpha et Omega tillsammans med Mathers änka.

Utanför orden var han en framgångsrik jurist och en någorlunda produktiv författare som skrev tidningsartiklar, lyrik, noveller och facklitterära verk som Comparative Principles of the Law of England and Scotland. Han skrev också en del om ockultism ofta publicerat som artiklar i The Occult Review och den ockult inspirerade skönlitteratur som angår oss här. Särskilt framgångsrik var The Devil's Mistress (1915) och andra titlar inkluderade The Soul of a Witch (1910) som går att ladda ner som pdf här.

Fler recensioner

2009-02-21T07:56:00.000-08:00

Det faller mig in att jag, något senkommet kanske, bör tipsa om några recensioner av oraklen som publicerats under vintern.

Jonas Thente skriver om Oraklen ("Allting som Ola Wikander gör är intressant")på DN:s bokblogg.

Och i Tidningen Kulturen recenseras de av Ervik Cejvan.

Orakelrecension

2008-06-20T05:16:00.000-07:00

En recension av Oraklen går att finna här.

Rörliga bilder från Göteborgsföredraget

2008-05-06T12:33:00.000-07:00

Föredrag i Göteborg

2008-04-28T09:07:00.000-07:00

Sitra ahra förlag organiserade i helgen ett föredrag tillsammans med göteborgska nyhedningar och esoteriker. Ola Wikander lade ut texten om De kaldeiska oraklen och arbetet bakom översättningen.

2008-04-14T06:56:00.001-07:00

Fredagen den 25 april annordnar Göteborgs Hedniska Nätverk ett föredrag i samband med utgivningen av översättningen av de kaldeiska oraklen. Föredraget hålls av översättaren Ola Wikander och avslutas med en fest.

”De kaldeiska oraklen”, utgiven på Sitra Ahra förlag, finns att köpa i samband med föreläsningen. Den går även att beställa i samband med anmälan till föredraget till ett kraftigt reducerat pris. Ordinarie bokpris är 240 kr.

Program
19:00 Samling, välkomstdrink
Föreläsning: De kaldeiska oraklen
Enkel mat till lågt pris
Baren The Duck and the Moon öppnar och festen tar vid.

Kostnad
Anmälan och betalning innan den 22 april:
* Föredrag och boken ”De kaldeiska oraklen” – 250 kr
* Endast föredrag – 90 kr
Anmälan och/eller betalning efter den 22 april:
* Föredrag och boken ”De kaldeiska oraklen” – 280 kr
* Endast föredrag – 120 kr
Anmäl er till info.GHN@gmail.com så får ni besked om hur ni betalar in samt vägbeskrivning till festlokalen som ligger i Johanneberg.

Föredraget
De kaldeiska oraklen (100-tal v.t.) är en av de viktigaste källorna till den grekoromerska hedendomens mystik. De räknades under antiken som uppenbarade av gudarna, och hölls högt av tänkare som Proklos och kejsar Julianus. I modern tid har de lästs av och påverkat så skilda personer som GRS Mead och Aleister Crowley. Texten är endast bevarad i form av aforismliknande fragment, som berättar om hur människan med hjälp av teurgiska ritualer kan minnas sitt gudomliga hem och återvända till den ”flammande” andliga världen. Oraklen berättar om hur världen emanerade från den ”Förste Fadern”, vars idéer spred sig som blixtar och gav upphov till alltet, och om gudinnan Hekate, som står mellan vår värld och den gudomliga och kan hjälpa initianden till insikt. Föredraget kommer att behandla Oraklens innehåll, teologi och påverkan på esoterismens historia, liksom det invecklade och intressanta arbetet med översättningen.

Föreläsaren
Ola Wikander är författare, översättare och doktorand vid Centrum för Teologi och Religionsvetenskap i Lund. Han har publicerat tolkningar av äldre mytologiska texter från Främre Orienten, år 2006 gav han ut boken ”I döda språks sällskap”, och nu utkommer han med en översättning från grekiskan av De kaldeiska oraklen på Sitra Ahra Förlag.

Välkommen!
hälsar Göteborgs Hedniska Nätverk

Medvetandets blomma

2008-04-10T15:01:00.000-07:00

Det finns ett andligt ting, som du skall förstå med Medvetandets blomma.
Om du riktar ditt medvetande mot det och förstår det
som om det vore något du förstod - då förstår du det inte,
ty det är en kraft av allsynlig styrka, som blixtrar i andliga delar.

Med våld skall man inte söka förstå detta andliga,
utan med det utsträckta Medvetandets utsträckta flamma, som mäter allt, utom detta andliga. Du skall inte söka förstå det med anspänning, utan med din själs rena öga bortvänt
utsträcka det tomma Medvetandet mot det andliga,
så att du kan lära känna det andliga, ty det finns bortom Medvetandet.

...så inleds De kaldeiska oraklen.

De kaldeiska oraklen

2008-04-07T02:17:00.000-07:00

Efter utdragna förseningar i samband med nästan varje arbetsmoment har jag just burit hela upplagan av De kaldeiska oraklen uppför min trappa. Ola Wikanders översättning av denna klassiska text finns alltså nu till försäljning och förlaget vaknar ur, vad som utifrån måste ha sett ut att vara, en period av inaktivitet.